Nygamla bortförklaringar

Överallt i världen växer oron för dem som blivit långtidssjuka efter att ha smittats av covid-19. Hur ska de behandlas, ingen vet. I den debatten varnar nu Hanne Kjöller, krönikör på DN, för att de kan ge upphov till en epidemi av kultursjukdomar. Termen kultursjukdom har lanserats som en sammanfattande benämning för det mesta som inte kan rubriceras med gängse medicinska diagnoser. Hit hör bland annat fibromyalgi, kronisk trötthet, sjuka hus-syndromet och elöverkänslighet. Underförstått anses dessa så kallade syndrom spegla olika tidsepokers mer eller mindre inbillade modekrämpor. Som uppkomstmekanismer brukar anges olika former av betingning, tillstånd som anses kunna botas med kognitiv terapi, det vill säga genom att tänka bort sina symptom helt enkelt.

Men kultursjukdom är ett omstritt begrepp, inte bara bland dem som fått den stämpeln utan också bland läkare och forskare. Det så kallade Gulfkrigssyndromet kan tas som exempel. Det handlar om cirka 200 000 av 700 000 amerikanska soldater som deltog i Gulfkriget i Kuwait under åren 1990–1991. Listan över de långvariga symptom som dessa soldater fick omfattar bland annat minnes- och koncentrationsproblem, kronisk huvudvärk och ljuskänslighet. Till en början klassades soldaterna helt enkelt som inbillningssjuka.

En grupp läkare och forskare i USA lämnade emellertid en rapport till den amerikanska kongressen efter en kartläggning då de fann att soldaterna utsatts för lågdosexponering av en mängd olika neurotoxiska kemikalier som kunde ge bland annat hjärnpåverkan. Forskargruppen påpekade att normalt använda undersökningsmetoder inte var tillräckliga i sammanhanget.

Professor Robert Olin, tidigare verksam bland annat inom arbetsmedicin, skrev om denna amerikanska rapport i Läkartidningen för över tio år sedan så här:

”När det gäller kultursjukdomar – en etikett som ofta används på Gulfkrigssyndromet – är denna rapport synnerligen lärorik. Noggrann biomedicinsk utredning/forskning kan komma att visa att många så kallade diffusa diagnoser faktiskt har påvisbara organiska förklaringar.”

För att återgå till Sverige kan man ta de elöverkänsliga som exempel, en grupp som ovannämnda Hanne Kjöller skrivit om med osedvanlig cynism. När försäkringskassan i Stockholm 1985 godkände hudförändringar orsakade av bildskärmsarbete som arbetsskada byggde beslutet på ett läkarintyg av framlidne Björn Lagerholm, överläkare och histopatolog på Karolinska sjukhusets hudklinik. Beslutet i detta pilotfall överklagades omedelbart av dåvarande Riksförsäkringsverket. Fallet manglades i olika rättsinstanser i tio år tills avslaget kom 1994 i dåvarande Försäkringsöverdomstolen, som slog fast att man inte kan få hudförändringar av strålningen från en bildskärm.

Som man frågar får man svar. Några andra aspekter än strålningen, det vill säga i det här fallet icke-joniserande elektromagnetiska fält, togs inte med i bedömningen, även om pilotfallet själv, en bankkamrer, försökte göra domstolarna uppmärksamma på den kunskap som redan vid den här tiden fanns om farliga kemikalier i elektronik. I domsstolshandlingarna nämns bara helt kort att en expert från Kemikalieinspektionen hörts och haft en del att säga, här ett citat:

”Problemen med de bromerade flamskyddsmedlen har uppmärksammats främst beroende på deras egenskap att bilda dioxiner och furaner vid förbränning av avfall.”

Redan vid den här tiden visste man att det i olika elektroniska apparater på kontor fanns kilovis med bromerade flamskyddsmedel såväl i innanmäten som i höljen. Lägg sedan till att det kunde bli 120 grader varmt i dåtida bildskärmar. Norska forskare rapporterade till och med om PCB i äldre skärmar, trots att PCB då var förbjudet. Äldre personer minns hur kvinnor på kontor som reagerade på självkopierande papper skrattades ut. Men senare framkom det att även dessa papper innehöll PCB.

Många svenska kemister slog larm om vad de trodde om den allra första arbetsskadeepidemin bland tjänstemän på svenska kontor under 1980- och 1990-talen. Gemensamt för dessa kemister var att de inte fick ett öre i anslag för forskningsprojekt. Dåvarande arbetarskyddsstyrelsens kemienhet avrådde från anslag med motiveringen att det var alldeles för spektakulärt att börja mäta halter av kemiska emissioner ur bildskärmar.

I USA stod det tidigt klart att de anställda inom telekomindustrin hade landets högsta frekvens av arbetssjukdomar. Det var en av anledningarna till att man tidigt fick bråttom att föra över delar av produktionen till låglöneländer med svaga fackföreningar och korrupta myndigheter.

Man talade om Silicon Valley-syndromet, med hänvisning till att anställda i den här industrin insjuknade då de doppade komponenterna i kemikaliebad i så kallade rena rum, mer dammfria än operationssalar. Det gick ändå inte att skydda dem för aerosoler och gaser från syror och lösningsmedel som spreds med återluftssystemen i de rena rummen.

En av dem som länge följt problemen i Silicon Valley var Joe LaDou, läkare och chef för ett arbetsmedicinskt centrum vid Californiauniversitetet i San Fransisco. Han besökte Stockholm redan i mitten av 1980-talet när bildskärmsdebatten var som hetast i Sverige. Han berättade för arbetsmiljöansvariga myndigheter om ohälsan bland de anställda i Silicon Valley som blivit överkänsliga för nästan allt, som om deras immunförsvar skulle ha slutat fungera.

Vad gäller Sverige och epidemin bland de första bildskärmsanvändarna är termen elöverkänslighet olyckligt vald. Den täcker inte väsentliga delar i detta problemkomplex. Bland elektronikens kemikalier finns ämnen som reagerar med ljus. Det förklarar kanske varför de första kvinnorna som blev sjuka vid bildskärm bar bredbrättade hattar för att de var starkt ljuskänsliga. På arbetarskyddsstyrelsen brukade man skratta åt dem och kalla dem hatt-tanter.

Det fanns konkret jämförelsematerial som aldrig uppmärksammades, som till exempel Svenska Fläkt utanför Umeå, där 76 av totalt 127 arbetare i en fabrikshall blev sjuka av sönderdelningspartiklar, aerosoler, från epoxiharts som råkat bli uppvärmd i en angränsande lokal. Aerosolerna spreds med återluften till fabrikshallen. När en del av de kemikaliska föreningarna belystes av UV-ljus blev de giftiga och gav upphov till kroniska hud- och ögonproblem. Vissa av männen blev så ljuskänsliga att de i början inte ens kunde vistas i vanligt dagsljus. Men alla blev väl omhändertagna, bland annat med en uppföljning tio år efteråt av Försäkringskassan, och det skrevs om dem i den ansedda medicintidskriften The Lancet.

När kontorsanställda vid dator klagade på samma slags symptom tänkte ingen på att epoxy, innehållande Bisfenol A, fanns i kretskortens underlag och komponenter och att det blev varmt i de gamla katodstrålerören. Epoxy är dessutom känt för att successivt skapa överkänslighet för allt fler ämnen. Frågor av det här slaget kom aldrig att utredas. Men psykologer fick sysselsättning.