Det krävs en genomtänkt strategi
I omställningen till ett klimatneutralt Sverige är transportsektorn central. Av de territoriella utsläppen står transporterna för omkring en tredjedel. Tas internationell sjö- och luftfart med är det hela 40 procent av utsläppen. Vikten av att minska transportsektorns utsläpp lyfts speciellt fram i det av riksdagen beslutade klimatpolitiska ramverket, där transporterna getts ett eget mål. Till 2030 ska utsläppen ha minskat med 70 procent jämfört med 2010. Både Klimatpolitiska rådet och Naturvårdsverket har i sina utvärderingsrapporter visat att detta mål inte att kommer att kunna nås med nuvarande politik.
En genomgång av regeringens åtgärder inom transportsektorn visar att en för hela sektorn samlad och genomtänkt strategi saknas. Åtgärder och styrmedel har beslutats och genomförts utan koppling till en långsiktig plan. Dessutom har effektberäkningar saknats. Ska det beslutade målet kunna nås måste åtgärder och styrmedel sättas in som utgår från detta mål. Och med tanke på det korta tidsperspektivet måste detta ske redan under innevarande mandatperiod. Behoven av åtgärder är olika inom persontrafik och godstransporter även om de i vissa avseende är gemensamma. Här tas huvudsakligen persontrafik upp.
Sverige har i första hand satsat på biodrivmedel för att minska volymen fossila drivmedel. Detta sker genom den så kallade reduktionsplikten, med en successivt ökad inblandning av biodrivmedel i bensin och diesel. Eftersom skogsbaserade biodrivmedel orsakar i storleksordningen lika stora utsläpp som fossila drivmedel är det ingen lösning. I redovisningen av utsläpp från transportsektorn anges biodrivmedel inte orsaka några utsläpp, eftersom dessa i officiell statistik tas upp som minskade upptag i mark. Dessutom importeras en stor del av biodrivmedlen och utsläppen ska då tas upp av de länder varifrån de importeras. Vi har alltså betydande utsläpp av koldioxid i transportsektorn som inte syns i statistiken.
Inriktningen för fordonsindustrin är nu elektrifiering. Men för att den ska få genomslag så att dagens fordon med förbränningsmotor ersätts av eldrivna krävs insatser på ett antal områden. Eftersom det kommer att ta tid innan eldrivna bilar har ersatt dagens bilpark krävs att personbilstrafiken på väg minskar, vilket är en utmaning i sig då bilars livslängd i medeltal är 17 år. Incitament måste alltså finnas för en övergång till eldrivna fordon och för att fordon med förbränningsmotor skrotas eller byggs om. Förbud av nyförsäljning av personbilar med förbränningsmotor är ett sätt att öka takten i omställningen. Men det måste då ske före 2030, helst redan 2025, vilket är det årtal Norge har angett ska gälla för deras del.
En utbyggd laddinfrastruktur i hela landet krävs för att nybilsförsäljningen av eldrivna fordon ska kunna ske i den takt som är nödvändig. Någon sådan nationell utbyggnadsplan finns inte i dag. Enligt den politik som gäller är det marknadens aktörer som ska stå för att ladd-infrastruktur finns tillgänglig. Det innebär att för en längre körning krävs abonnemang hos ett antal olika leverantörer, med olika priser och sätt att utnyttja en laddpunkt. Dessutom innebär det förstås att laddpunkter etableras i första hand på de mest trafikerade delarna av landet. Laddinfrastrukur bör ses som grundläggande infrastruktur och därmed tillhandahållas och drivas av staten.
Minskad personbilstrafik innebär ändrade mobilitetsmönster och därmed att kollektivtrafik, gång och cykel ökar för att förflytta sig samt att digitaliseringens möjligheter utnyttjas. Om detta ska ske krävs ett antal insatser. Kollektivtrafikens utbyggnad kräver finansiering av en helt annan storleksordning än i dag. Cykelinfrastrukturen måste byggas ut kraftigt och ta utrymme som i dag används för biltrafik. Bredband behöver ses som en självklar del i den nationella infrastrukturen och alltså vara en statlig angelägenhet. Bebyggelse och samhällsstruktur i städer planeras utifrån ett synsätt där egen bil inte behövs. Incitament skapas för att digitaliseringen leder till minskat resande. Förändringen måste därför planeras och genomföras baserad på en samlad strategi som omfattar alla berörda områden och hur de är relaterade till varandra.
Grundläggande för en sådan strategi är att den är baserad på en vision för ett framtida transportsystem där olika gruppers behov och beteenden beaktas och påverkas. Vi vet att kvinnors resmönster är betydligt klimatvänligare än männens. Alltså måste männens beteenden ändras i högre utsträckning. Vi har en demografisk utveckling med allt fler äldre. Alltså måste samhällsstruktur och kollektivtrafikens tillgänglighet och funktion anpassas därefter. Skillnader i behov hos de som bor och verkar i stad eller på landsbygd behöver tillgodoses.
Sammantaget står vi inför en samhällsomvandling av historisk omfattning som dessutom måste ske under en mycket kort tidsperiod. Det finns möjligheter att den kan ske på ett sätt som leder till ett samhälle där människors sociala behov och livsbetingelser tillgodoses. Detta samtidigt som vi skapar förutsättningar att långsiktigt hålla oss inom de planetära hållbara gränserna. Men det krävs då att en långsiktig politik för ett hållbart transportsystem utformas och genomförs utifrån en insikt om utmaningens omfattning, men också möjligheter.
