Skogen, skogsbruket och klimatet

Roger Bydler

Under coronapandemin har människors insikt ökat starkt om vad skog och natur betyder och erbjuder i form av upplevelser och avkoppling. Rapporteringen om hur den biologiska mångfalden drabbas av det skogsbruk som tillämpas har spätt på opinionen för att vårda skogen bättre. 

Skogen har fått en allt mer framträdande roll även i klimatsammanhang. Både i Sverige och i andra länder ser vi hur bioenergi ses som ett sätt att ersätta fossila energislag i tron att det minskar utsläppen av växthusgaser. Biobränslen har fått en allt större användning inom industrin, för el- och värmeproduktion samt som drivmedel inom transportsektorn. Biobränslen står för ungefär en tredjedel av energikonsumtionen i Sverige och omkring 85 procent kommer från skogen och skogsindustrin. 

I den officiella statistiken över territoriella utsläpp anges inte biobränslen orsaka några utsläpp. De redovisas i stället som minskade upptag i markanvändningssektorn, den så kallade LULUCF, och om de importeras är utgångspunkten att utsläppen redovisas i det exporterande landet. Men, som det skrivs i Naturvårdsverkets rapport Fördjupad analys av svensk klimatstatistik 2018:

”Ur atmosfärens perspektiv är det ingen skillnad på förbränning av biobränslen och koldioxid från förbränning av fossila bränslen”. 

Att biobränslen ändå klassas som förnybar energi, alltså att de utsläpp som sker vid förbränning inte anses ha någon nettopåverkan på klimatet, beror på synen att den biomassa som används återskapas när nya träd växer upp, alltså biomassans omloppstid. Tidsperspektivet är avgörande i synen på om biobränslen bidrar till minskade utsläpp.

Den övervägande delen av skogsråvara för förbränning utnyttjas inom pappers- och massaindustrin. Restprodukter i form av toppar och grenar från skogen, så kallad grot, används främst till fjärrvärme och kraftvärmeverk. Planer finns nu att grot även ska få en betydande användning för biodrivmedel inom transportsektorn. 

I dag importeras över 80 procent av de biodrivmedel som används i Sverige. Om grot hade lämnats kvar i skogen skulle innehållet av koldioxid ha återgått till atmosfären under 10–20 år. När de bränns upp så återgår förstås koldioxiden till atmosfären omedelbart. När koldioxid frigörs vid förbränning av en gran tar det omkring 80 till 100 år innan granen återskapas. Beräkningar som forskare har gjort visar att i ett tidsperspektiv på 10–15 år orsakar biobränslen från grot minst lika stora utsläpp som fossila energislag. Enligt den koldioxidbudget som står Sverige till buds behöver vi vara nere på nettonollutsläpp omkring 2035. Det innebär att den koldioxid från biobränslen som används i dag kommer att finnas kvar i atmosfären 2035.

Enligt den nämnda rapporten från Naturvårdsverket är det mycket stora utsläpp som kommer från biobränslen. 2017 var utsläppen från förbränning av biobränslen 33 miljoner ton koldioxid. Det är en ökning med hela 167 procent mellan 1990 och 2017. Då medräknas ändå inte de stora mängder koldioxid i marken som frigörs vid kalhuggning. 

De territoriella utsläppen – där alltså inte utsläpp från biobränslen räknas med – i Sverige var 2017 drygt 53 miljoner ton koldioxid. Inklusive de utsläppen från biobränslen uppgick därmed de territoriella utsläppen till drygt 86 miljoner ton koldioxid. 

Orsaken till att det blir så här tokigt är att tidsperspektivet inte beaktas för utsläppen från biobränslen i den officiella statistiken för territoriella utsläpp. Den politik som förs i dag innebär att med den så kallade reduktionsplikten ska allt mer biodrivmedel blandas in i bensin och diesel. Mycket talar för att utsläppstunnan med fossila energislag är på väg att ersättas av en annan utsläppstunna med biobränslen. Märkligt nog ser även Klimatpolitiska rådet biomassa som ett sätt att minska utsläppen. I rådets rapport 2020 står ”Att ersätta fossila bränslen och material med biobaserade alternativ innebär en möjlighet för flera sektorer att kraftigt minska utsläppen, i synnerhet transportsektorn och industrin”.

Likaledes i den nyligen framlagda rapporten från Trafikverket med inriktningsunderlag inför den kommande infrastrukturplaneringen för perioden 2022–2037 anses en kraftig ökning av biodrivmedelsinblandning i bensin och diesel som ett sätt att klara klimatmålen för transportsektorn 2030.

Den kände klimataktivisten och författaren Bill McKibben, grundare av den internationella miljöorganisationen org.350, skriver ”Om en önskar en tumregel för att ta itu med klimatkrisen, så skulle den lyda: Sluta bränna saker!”

Att använda skogsråvara för produktion av biobränslen är alltså inte någon lösning. Tvärtom.