Coronapandemin – vem beslutar?

Nu när covid-19 drabbat allt fler igen gick regeringen ut med restriktioner som man beskriver som ”historiska”. Det var helt tydligt att det var regeringen som tog beslutet och inte Folkhälsomyndigheten. 

Roger Bydler
Foto: Miljöpartiet

Tidigare har det varit klart uttalat att det är Folkhälsomyndigheten som står för de rekommendationer och restriktioner som gäller. Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsons uttalade i Dagens Nyheter den 15 mars: ”Det är vi som håller i taktpinnen väldigt tydligt. Det har varit mycket tryck från omvärlden att vi ska göra olika saker. Men vi har en autonom hantering av frågorna.” 

Det finns i och för sig inget i den svenska förvaltningsmodellen som hindrar regeringen att ta beslut och kommandot i krissituationer, och så har regeringen också gjort vid tidigare tillfällen. Dock skiljer sig Sverige från de flesta andra länder vad gäller myndigheters och verks fristående ställning. Här får inte en minister fatta beslut i enskilda ärenden inom en myndighet utan bara i frågor som rör det egna departementet. I till exempel Danmark och Norge gäller ministerstyre, vilket innebär att en minister har det yttersta ansvaret för alla beslut som tas inom sitt departements verksamhetsområde och även kan gå in i enskilda ärenden.

Coronapandemin har visat svagheterna i vår modell, vilket också OECD har konstaterat. När en kris av den här digniteten och omfattningen uppträder berörs i stort sett alla samhällssektorer. Och allra mest enskilda människor. För många har det varit en fråga om liv eller död. Hur ska de som inte längre kan gå till sina jobb klara sin ekonomi? För företag, organisationer och kulturutövare gäller hur de ska ”övervintra”.  

Vi har sett representanter för Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap stå på rad och ge sin bild av läget. Region- och kommunföreträdare, som ansvarar för sjukvården respektive äldreomsorgen, är beroende av underlag och riktlinjer för sina beslut, samtidigt som de ansvarar för att verksamheten bedrivs så att människor får den vård och omsorg som de har rätt att kräva. Regeringens roll har varit att försöka fördela ekonomiska medel så att olika samhällssektorer kan hålla näsan över vattenytan. Det upplevs rätt orimligt att Folkhälsomyndigheten ska ”hålla i taktpinnen” i en sådan krissituation.

Den avreglering och privatisering som har skett i Sverige de senaste 30 åren har spätt på oklarheterna vem som ska stå för besluten och beredskapen i och inför en krissituation. Ett tydligt exempel i början av året var bristen på beredskap och tillgång till skyddsmedel. Här bidrog avregleringen av apoteksmarknaden, där ingen tydlig analys gjordes vilka konsekvenser det skulle få ur beredskapssynvinkel. 

Apoteket AB hade lagercentraler strategiskt placerade i landet och en väl utformad logistik för distribution av läkemedel och medicinsk utrustning. Den fick läggas ner när apoteksmarknaden avreglerades, vilket har lett till brist på vissa läkemedel, även i normala tider. Det talas nu om att beredskapen måste förbättras, men det saknas en naturlig organisation för att bygga upp och driva en sådan verksamhet. 

Privatiseringen av sjukvården och äldreomsorgen innebär att antalet aktörer ökat och därmed även svårigheterna att samordna och styra insatser i en krissituation. Ett privat företags verksamhet går ut på att tjäna pengar, och beredskap av den karaktär som en pandemi av det slag vi nu drabbas av finns förstås inte i deras budgetar.

Konsekvenserna av bristen på en tydlig ansvars- och beslutsfördelning är att vi varken i våras eller nu i höst har varit förberedda att möta utbrotten av spridning av covid-19. Vilket i sin tur, tragiskt nog, har lett till att vi har dödstal på en helt annan nivå än våra nordiska grannländer. Vi har inte ens resurser att testa och smittspåra trots att snart ett år har gått sedan de första sjukdomsfallen konstaterades.

Slutsatsen måste vara att en ordentlig analys måste göras om bristerna som coronapandemin har visat att vi har i vår förvaltningsmodell och politiska samhällsstruktur. Socialminister Lena Hallengren (S) sa på en fråga om ansvarsfördelningen mellan kommuner, regioner och regeringen att vi behöver ta ”ett gemensamt ansvar”. Tyvärr fungerar inte verksamheter utan att någon har det yttersta ansvaret och ser till att det ”gemensamma ansvaret” kan kopplas till en tydlig ansvarsroll inom till exempel en region eller en kommun. 

På samma sätt måste ansvarsmodellen se ut när en kris har en tvärsektoriell omfattning. Myndigheter och verk kan inte ha ett ”gemensamt ansvar” utan ingå i en besluts- och verksamhetsstruktur där beslutsgångar är på plats redan innan krisen kommer. Dessutom behövs stabila prognoser och inte överoptimism av den typ som Folkhälsomyndighetens företrädare levererade både i februari och september. 

Coronapandemin har varit och är en svår prövning, men den kommer trots allt att vara övergående. Vi ser framför oss en kris av en helt annan dignitet och mycket längre tidsperspektiv, klimatkrisen. Då behöver vi både ha beredskap, resurser och organisation på plats så att den omställning den kräver inte blir ohanterlig.