Förgiftad fisk i biosfärområdet

När det sista trädet är fällt, den sista floden förgiftad och den sista fisken fångad – först då kommer ni att inse att man inte kan äta pengar.

Så lyder ett uramerikanskt ordspråk. Det verkar som om människan kan lära sig hur mycket som helst – utan att egentligen förstå ett enda dugg. Eller som någon uttryckte det: ”Att leva efter den kunskap man har är verkligen ett konststycke i sig”.

Jag var tolv år den sommarkvällen då jag och min tvillingsyster och vår yrkesfiskande far satt på ett solvarm klippa i skärgården och tittade ut över det stora stilla vattnet och solnedgången när far utbrast: ”När ni töser blir vuxna kommer sjön vara så förgiftad att ni inte kan bada i den”.

Där och då på det där solvarma skäret föddes vårt miljöengagemang. Det blev inte riktigt så illa som far förutspått, ty det går fortfarande att bada i sjön, men vår viktigaste matfisk är så förgiftad att den inte går äta. Det är illa nog.

Nu är jag och min syster 47 år och har fortfarande kvar miljöengagemanget. Vi började som politiker som 20-åringar. Förgiftningen av Vänern har blivit en del av vårt politiska engagemang och en fråga som vi ständigt återkommer till.

Numera sitter jag i styrelsen för biosfärområdet Vänerskärgården med Kinnekulle – Vänerkulle. Det omfattas av tre kommuner; Lidköping, Götene och Mariestad. Vi har sju biosfärområden i Sverige vilka utses av Unesco och Vänerkulle blev 2010 ett sådant område.

I världen finns ca 700 biosfärområden fördelat på 124 länder. Enligt Naturvårdsverket är ”biosfärområden ett komplement till kultur- och naturreservat, nationalparker och andra utpekanden av områden med höga natur- och kulturvärden”. Ett biosfärområde har en unik miljö och vill förbättra relationen mellan människan och hennes livsmiljö i ett globalt perspektiv, det kan man läsa i Unescos biosfärprogram Man and the Biosphere. Tanken enligt Unesco är att ”Biosfärområden bidrar till en hållbar samhällsutveckling genom att vara modellområden där nya metoder utvecklas i lokal samverkan.”.

Vänerkulles styrelse har tre övergripande mål: att sprida kunskap och stärka ekosystemtjänster, öka möjligheterna för en enkel hållbar vardag och bidra till ett hållbart näringsliv. Ekosystemtjänster är ett begrepp som innefattar allt det som naturen ger oss: mat, medicin, kläder, energi, luft, vatten, pollinering, rekreation etcetera.

Länsstyrelsens Ulf Wiktander berättade på vårt senaste styrelsemöte att biosfärområdet har flera funktioner; sköta och bevara arter och naturtyper – till exempel friställa ekar, bygga djurstallar för bete och friluftsliv. Länsstyrelsen arbetar med skyddad natur, det vill säga naturreservat. Vänerkulle har enligt Wiktander tre unika landskap: skärgården, alvarlandskapet och eklandskap. Vi har från Mariestad via Kinnekulle till Kållandsö ett sammanhängande ekband som är ett av de största och finaste i landet. Sverige och Storbritannien samt Spanien har de största ekbestånden i Europa. Wiktander berättade vidare att Vänerkulle till största delen består av skärgård, mer än 90 procent, och Life Vänern var ett projekt 2014–2018 där fokus låg på att röja fågelskär, bygga nya bryggor och toaletter och märka ut vandringsleder.

Han kom också in på den ändrade vattenregleringen i Vänern, klimatförändringar och att isvintrarna minskat som orsaker till igenväxningen. Vänern har ett mycket rikt fågelliv som mås, tärna, strandskata och var femte fisktärna i EU bor de facto i Vänern. Kalknarven finns bara på Kinnekulle och Gotland i hela världen. All denna fakta imponerade förstås både på mig och andra i styrelsen. Vi bor verkligen i ett unikt naturområde med höga skyddsvärden.

Här flög – trots en fin och intressant redogörelse från länstyrelsen – min obstinata hand upp. Jag är född och uppvuxen i en yrkesfiskarfamilj i fiskebyn Spiken. De senaste tio åren har yrkesfiskarna inte kunna fiska och sälja sik eftersom den har blivit utdömd av Livsmedelsverket 2010. Enligt verket har sik från Vänern mycket höga halter av dioxin och dioxinlika PCB. Sik är en fet laxfisk och blir gammal, till skillnad från siklöjan som har en livscykel på 1–3 år. Laxen är förstås lika förgiftad, men den finns med på EU:s exportlista, vilket gör att den har undantag och får säljas ändå eftersom den är en viktig handelsvara. Siken är ”bara” en lokal fisk och har därför inte samma internationella status och värde som lax.

Min fråga var hur länsstyrelsen och biosfärstyrelsen ska kunna skydda Vänerkulle mot alla de tungmetaller, till exempel bly och dioxin, som hamnar i sjön? Södra Vänern är som bekant ett avrinningsområde där främst jordbruk, men även skogsbruk varje år öser ut tungmetaller i tusenkiloklassen till recipienten Vänern. Dioxinerna brukar av myndigheterna skyllas på gamla miljösynder, men transporter och fjärrvärmeverk runt sjön är kända orsaker som vi i dag kan och borde åtgärda. Wiktander svarade som väntat att detta inte var hans bord utan en annan kollega på länsstyrelsen hade det ansvaret. Ordföranden i vår biosfärstyrelse tyckte att vi framöver ska bjuda in den kollegan. Så var den frågan besvarad.

Sedan jag blev invald i biosfärstyrelsen har jag på varje möte tagit upp den förgiftade fisken, den är verkligen en besvärande elefant i rummet som jag envist pekar på. Jag kan bara inte släppa det. Varför pratar inte våra kommuner, med länsstyrelsen och biosfärstyrelsen i spetsen, mer om detta pinsamma faktum, att vi i vårt natursköna och naturskyddade biosfärområde inte kan äta vår vanligaste matfisk då den är förgiftad? Hur ska vi arbeta för att sprida kunskap om detta och stärka ekosystemtjänsten mat (läs fisk) till oss människor? Hur kan vi öka möjligheterna för en enkel och hållbar vardag så att vi inte fortsätter förgifta vår sjö? Hur ska biosfärstyrelsen arbeta för att bidra till ett hållbart näringsliv? Detta är styrelsens mål, men hur når vi dem?

Jag har många frågor, men ingen verkar vilja svara. En av de stora miljöbovarna i min kommun är fjärrvärmeverket som eldar sopor. Är det en för stor ekonomisk fråga? De flesta hushåll i tätorten har fjärrvärme. Kommunen får betalt för att elda engelska sopor, vi har den femte största gymnasieskolan i Sverige, 35 procent av eleverna kommer från andra kommuner och skjutsas, bussas eller åker dieseltåg till Hållbara Lidköping. Business as usual.

Jag tänker fortsätta lyfta upp den förgiftade fisken på agendan oavsett om jag sitter i en styrelse eller på en klippa i vårt unika och vackra biosfäromrpåde Vänerkulle. Jag vill kunna säga till mina barn när vi sitter på en solvarm klippa om sommarkvällen och tittar ut över det stora stilla vattnet och solnedgången: ”När ni är vuxna kommer ni att kunna fortsätta bada i vår sjö och fisken kommer äntligen gå att äta”.