Klimatet kräver en ny ägandefilosofi
Recension: Ägandet av himmel, hav, skog och bygd
Lars Jadelius
Alba.nu Förlag
(Foto: Riksdagen)
Klimatkrisen har triggat allt fler att skriva om ägande och äganderätt. I boken Ägandet av himmel, hav, skog och bygd tar sig Lars Jadelius an frågan på ett sätt som nog får både marknadsliberaler och tungfotade socialister att sucka djupt. Kanske är det just det som är tecken på att Jadelius har något på spåret. Hans bok ger i alla fall underlag för såväl utropstecken som ett och annat frågetecken.
Jag kan tänka mig att åtskilliga som var med när Miljöpartiet byggdes upp känner sig mer hemma i boken än många andra. Ägandefrågor var nämligen ganska centrala under partiets ungdom, men har sedan förflyttats till arkiven. Vilket väl gäller samtliga partier egentligen, det finns onekligen en oroande tystnad i ägarfrågor. Oroande därför att allt mer sugs upp i större konglomerat och ekonomiska klaner. Som lever inte bara under girighetens stjärna utan också under kortsiktighetens förbannelse.
Jakelius skriver: “Klimatkrisen och de överhängande problem som hör ihop med denna, har sin grund i det egoistiska, självtillräckliga privata ägandet som dominerande princip. En princip som inte bara utesluter de flesta av oss levande människor utan dessutom helt utesluter alla framtida människor”.
I citatet hävdas således inte att privat ägande alltid är av ondo – sorry, ni mest tungfotade socialister! – men att det blir problem när det är en dominerande princip. Och så det viktiga påpekandet: Alla framtida människor är uteslutna. Just det konstaterandet värmer ett grönt hjärta. För i grön ideologi handlar solidaritet inte enbart om rum utan också om tid.
Om dagens ägande lever allt hårdare under kortsiktighetens förbannelse så ligger framtida generationer allt mer illa till. I min bok Vad ska vi ha samhället till? beskriver jag hur naturkapital – grund för kommande generationers möjlighet att leva goda liv – numera värderas mindre än finanskapital, det vill säga siffror på konton. Det är så bisarrt. Det där med att ge arvingar en skog att fortsätta att förvalta är inte lika självklart när arvingen hellre tar emot siffror på sitt konto. Vi lever ju i en tid när siffror på konton väger blytungt mer än såväl norddaggskåpa, blomskägglav och tretåig hackspett som framtida generationers förutsättningar att leva goda liv.
En god utgångspunkt, som kan leda till en hel del förlösande tankar, är att grotta ner sig lite i ägandets historia och hur synen på ägande förändrats genom årtusenden. Det är allt annat än självklart att se på ägandet på det sätt som nu görs i den svenska politiska trianguleringens tidevarv. Jadelius skriver: ”Privategendom är ett sentida, kapitalistiskt sätt att tolka egendomsrätten som utvidgar det som avser vara små men nödvändiga privata tillhörighetsideal till att också avse all form av ägande”.
Insikten om den privata egendomsrätten balanseras av insikten om att förstatliganden riskerar att medföra centraldirigering “genom en från arbetarna och befolkningen isolerad förvaltning” på ett sätt som på intet sätt församhälleligar verksamheterna. Och det är just där – i det samhälleliga – Jadelius landar med orden: “Vi behöver utveckla en egendomsrätt som sätter det gemensamma främst, som inte begränsar utan i stället stöttar det samhälleliga”. Ur detta ramlar idéer som framkallar såväl utropstecken som frågetecken. Bör gemensamma resurser i vår globala tid betraktas som förläningar som kan återtas genom både nationella och övernationella domstolsbeslut. Är det just det som är kärna i en ny hållbar ägandefilosofi som dessutom är görlig …?
Lars Jadelius hävdar att en ny ägarfilosofi inte bara nödvändig utan också görlig. Just det sistnämnda – görligheten – är en icke oviktig komponent om man vill förändra något inom en rimlig tidsram. Det kan förstås bli ideologiskt tråkigt och mindre renlärigt för en del av de mer ideologiskt tungfotade på den röda och blå planhalvan. Men det får de ta.
Ägande som lyder under kortsiktighetens förbannelse och/eller enskilda kapitalklaners lynne och önskemål kan definitivt sätta stopp för planetens möjlighet att långsiktigt härbärgera samhällen där människor kan bygga goda liv. Klimatkrisen sätter fingret på detta på ett sätt som också vi som lever i välmåga och välstånd har anledning att betänka. Sällan har väl synen på ägande, och den makt som vävs samman med ägandet, varit mer nödvändig att samtala om. Underrubriken till Jadelius bok är talande: Klimatet och demokratin kräver en ny ägarfilosofi. Jo, så är det. Så låt oss tala om det. Nu. Innan det är försent.
