Tre klappar i mindre folioformat

”Sveriges första moderna roman” har den kallats, Strindbergs debut Röda rummet från 1879. Den finns i över 140 utgåvor, filmer, pjäser, serietidningar och -romaner som Henrik Langes kortversion på en sida med fyra serierutor, perfekt för julbords-, glöggfest-, bokslutsstressande och bortresande kosmopoliter.

Strindbergs lilla röda
Nina Ulmaja & Alexandra Borg
Atlantis Bokförlag

Paradoxografi: Strindbergs sena verk
Ulf Olsson
Bokförlaget Faethon

Atlas
Aris Fioretos
Norstedts förlag

För den som väljer att inte resa bort över helgen bjuder lektorn i grafisk design Nina Ulmaja och litteraturforskaren Alexandra Borg med läsaren, bladvändaren, betraktaren på en både bildad och allmänbildande resa genom (för- och post-)modernismens historia i Strindbergs lilla röda – som är en stor bok. Denna Augustnominering – fattas bara annat – är både en idéhistorisk odyssé över typografins och tryckkonstens historia (Från Johannes Gutenberg till Steve Jobs) och bokens plats i samhället, då och nu, samt och slutligen vad läsningen gör med människan: bildar och berikar, förenar och förändrar. Bort med tassarna från folkbiblioteken, politiker!

”Vet du, jag blir anarkist mot min vilja!” som Strindberg skriver i Götiska rummen, ”fortsättningen” på Röda rummet, med det så karakteristiska utropstecknet.

För den som inte tröttnat på ”titanen” och vill ge sig i kast med hans sena verk så finns Ulf Olssons initierade avhandling Paradoxografi. I den redogör litteraturprofessorn för Strindbergs holistiska credo och samtidiga experimentlusta. Inferno är granne med nonsensvers och listor; jämte de tunga kammarspelen pågår alkemin, måleriet och fotografin; bredvid Übermenschromanerna hänger Ett halvt ark papper, den kanske bästa novellen på svenska språket från 1903.

Strindberg är än radikal, än reaktionär, än splittrad, än samlad, än försåtlig, än snäll men alltid lika förlåtlig och aldrig någonsin likgiltig. ”Motsägelsens tagg” må ha stuckit men ur det sticket kommer ett författarskap som saknar motstycke – möjligtvis jämte Carl Jonas Love Almqvist – i svensk litteratur.

Olsson är en, i ordets rätta bemärkelse, expert på Strindberg. Han har vid sidan av böcker om Birgitta Trotzig, Lars Norén och psykedelikabandet Grateful Dead, recenserad på dessa sidor, tidigare skrivit två Strindbergstudier.

En dag upptäcker Aris Fioretos en arkivaries frånfälle i en dödsannons. Iris Frosts namn påminner inte bara om hans eget utan också om bifiguren, sedermera huvudpersonen Siri Frosts i romanen Stockholm noir. Fioretos kontaktar tidningen och får annonsörens namn, Najva Sol, antropologen som jobbar på Frosts äldreboende. När han möter henne – vet Fioretos om att det finns en akademiker med samma namn i USA? – vecklar en fantastisk historia och en parallellvärld upp sig som en solfjäder.

Frosts efterlämnade plastkasse – av märket Vivo, ”jag lever” – med osorterade papper är en salig blandning biografi, mytologi, filosofi, medicinhistoria, fabler, bestiarier, avhandlingar och inte minst fallstudier. Fioretos redigerar och systematiserar anteckningarna – förmodligen hans egna inför och under arbetet med romantrilogin om ”den nya människan” vars första två delar blev Fioretos genombrott och som äldreboendets litteraturcirkel läst.

Vad är fakta och vad är fiktion; vilka är Fioretos och vilka är Frosts anteckningar? Atlas kallas ett ”laboratorium till bok” och det är inte helt fel; åtminstone är det en sorts kartläggning av ett människoliv. Detsamma kan för övrigt sägas om Ockulta dagboken och En blå bok. ”Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre!”, sade Strindberg. Det gäller dessa tre klappar.