Fel att förbjuda sångtexter som speglar ungdomars verklighet
Att Sverigedemokraterna vill styra vad som är acceptabel och vad som inte är acceptabel konst och kultur har vi vant oss vid. Fenomenet är förstås inte nytt. När jazzen började bli populär i Sverige för hundra år sedan ville konservativa krafter förbjuda den. Rockmusik och heavy metal är andra exempel på genrer som ansågs förstöra ungdomar. Den typen av åsikter borde vara hopplösa att samla majoritet kring i dag. Men tyvärr har vi den senaste tiden sett hur sådana tankegångar kommit till uttryck också från andra partier än SD.
Från Kristdemokraterna hörs bland annat brösttoner mot graffiti och från socialdemokratiskt håll ett utspel om att inte tillåta att viss hip hop-musik spelas på fritidsgårdar. Och tidigare under sommaren väckte låten Shunon stort rabalder när den framfördes i SVT:s sommarlovsbarnprogram.
Att tycka illa om budskap i låtar som Shunon står det alla fritt att göra, likaså att såga dess avsaknad på kvalitet. Men därifrån till att ropa på censur, att viss musik inte ska få spelas i tv eller på fritidsgårdar är steget långt och landar fel. Tankegången är att texter som hyllar kriminalitet driver in ungdomar i en kriminell värld. Det är feltänkt, texterna speglar ungdomars värld, men skapar den inte. Att förbjuda hip hop-låtar från att spelas i ett sammanhang där det finns vuxna som kan kommentera och resonera kring låttexterna riskerar dessutom att göra låtarna än mer spännande, att bli en del av en förbjuden och lockande värld.
Ska public service över huvud taget bli relevant för dagens ungdomar måste man också inkludera den musik ungdomar vill lyssna på. Alternativet är inte att ungdomarna inte kommer att höra den musiken, utan att de hör den från andra källor och i större utsträckning riskerar att inte möta den mångfald som ännu präglar public service.
Vid sidan av det principiella perspektivet att konsten måste vara fri och inte ska censureras finns dessutom en nog så viktig bieffekt till att släppa skapandet fritt. Varje gång en känsla uttrycks i form av att någon gör en låt i stället för att leva ut en aggression är väldigt mycket vunnet. Hellre en dålig rap-text än en brinnande bil. Att skapa förutsättningar för fler ungdomar att utveckla sina kreativa och skapande sidor är därför en liten pusselbit i arbetet för att göra samhället tryggare. Ge förutsättningar för ungdomarnas energi att söka sig konstruktiva utlopp i stället för att landa i destruktiva sådana. Fler platser på kulturskolan är därför inte bara en kulturpolitisk satsning utan även en satsning för att motverka kriminalitet och våld.
De barn och unga som sitter och spelar instrument eller pusslar samman beats i datorn för att rappa till är helt enkelt sannolikt inte samtidigt ute och kastar sten mot bussar eller ägnar sig åt annat otyg. Dessutom; med de krav som finns i den ordinarie skolundervisningen är det viktigt med en verksamhet som i stället kan utgå från barnens egen lust och bidra till en glädjerik uppväxt. Kan bättre vaccin finnas mot att ungdomar dras in i våld och kriminalitet än att ungdomarna trivs och finner glädje i tillvaron?
