Brexit – den brittiska mardrömmen

Brexit - den brittiska mardrömmen

Click edit button to change this text. Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit. Ut elit tellus, luctus nec ullamcorper mattis, pulvinar dapibus leo.

Ett knappt år efter att jag skrivit denna essä vaknar jag en morgon upp ur en mardröm. Vaknar upp bara för att upptäckta att sakernas tillstånd är som i mardrömmen, fastän värre. Det är tidig morgon fredagen den 24 juni 2016, midsommaraftonens morgon. Igår röstade folk i Storbritannien om huruvida de skulle stanna kvar i eller lämna EU. Jag tänkte ett tag stanna uppe och följa valvakan, men var för trött. Och så drömde jag under småtimmarna att valresultatet hade blivit 50-50 – en mardröm. Vaknade kallsvettig och letade rätt på det verkliga val resultatet: 48-52. Femtiotvå procent av britterna hade alltså röstat för att lämna EU. Tittade stumt på siffrorna och lät informationen sjunka in.

Det finns olika skäl till att människor röstar på samma sak. Det är det som är alla folkomröstningars förbannelse. I en folkomröstning där en komplex frågeställning ska besvaras med ett enkelt ja eller nej ligger alltid makten hos dem som formulerar frågan, och som sedan har mandatet att tolka utfallet. Framför allt ligger makten hos dem som har rätt att avgöra vilka som får rösta i folkomröstningen, alltså den lilla grupp beslutsfattare som avgör vilka som är röstberättigade medlemmar av ”folket” och vilka som inte är det.

Det är därför folkomröstningar i vilka de valberättigade har att välja mellan två enkla svar på en komplex frågeställning aldrig kan betraktas som demokratiska. Det är också därför man bör se upp med så kallade ”demokrater” som kräver folkomröstningar så snart det handlar om komplicerade och brännande frågor.

När man hör någon förorda en folkomröstning bör man dra sig till minnes Umberto Ecos kommentar: ”För varje komplicerat problem finns det en enkel lösning, och den är fel.” Det kan även vara värt att tänka på att kvinnlig rösträtt infördes i Schweiz först 1971. Det var efter en folkomröstning. Det var i och för sig inre den första folkomröstningen i den frågan i Schweiz, men tidigare hade de röstberättigade – som endast var män – alltid röstat nej till kvinnlig rösträtt. Frågan är hur demokratiska enkla folkomröstningar som svar på komplicerade frågor verkligen är.

 

***

 

I januari 2013 hävdade den konservative Tory-ledaren och tilllika brittiske premiärministern David Cameron att om hans parti skulle vinna valet våren 2015 och om han skulle sitta kvar som premiärminister så skulle han utlysa en folkomröstning om huruvida Storbritannien skulle stanna kvar inom eller lämna EU.

Det var knappast någon hemlighet att Cameron utlyste folkomröstningen för att tysta den EU-skeptiska oppositionen inom sitt eget Toryparti. Camerons taktik gick ut på att när alla inom partiet skulle förstå vilka ekonomiska risker det skulle innebära för Storbritannien att faktiskt lämna EU, så skulle de bita i det sura äpplet och välja att vara kvar. Därmed skulle alla inre konflikter inom Torypartiet vara lösta och frågan om Storbritanniens EU-medlemskap avgjord för evig framtid. Cameron skulle bli en hjälte inom sitt parti, i Storbritannien och i hela EU. Det var planen.

Men så gick det alltså inte. Även om den som arrangerar en folkomröstning sitter med trumf på hand – alltså om så att säga hela folkomröstningsförfarandet är riggat av den som utlyser folkomröstningen – så kan en oskicklig maktspelare ändå misslyckas i den uppgjorda matchen. Uppenbarligen är Cameron en osedvanligt oskicklig maktspelare. Som vanligt i brittisk politik var det ingen som bryddes sig om den nednötta engelska arbetarklassen, långt utanför staden London och bortom såväl ekonomisk som politisk makt. Den engelska arbetarklassen har mattats ut under åtminstone fyra decennier av engelsk avindustrialisering. Plötsligt visade sig denna arbetarklass inte alls vara lojal med existerande institutioner, med etablerade maktordningar, inte ens med iden om United Kingdom – Det förenade kungadömet. Den ställde sig plötsligt upp som en sammanhållen klassmedveten och patriotisk, för att inte säga engelsk-nationalistisk, men ledarlös och kollektivt förbannad politisk kraft. I en sammanhållen aktion röstade man nej till det som Cameron erbjöd, samtidigt som den engelsk-nationalistiska överklassen till höger inom Torypartiet gjorde samma sak. Under den olustige ”komikern” Boris Johnsons ledning samlades skuldra-vid-skuldra den engelska arbetarklass som hatar allt det som den engelsknationalistiska överklassen står för, med denna överklass som hatar och föraktar allt det som den engelska arbetarklassen står för. På så sätt tycks Cameron ha enat alla sina motståndare mot sig- och därmed också enat dem mot EU.

Så kom en majoritet inom Storbritannien att torsdagen den 23 juni 2016 rösta för att Storbritannien skulle lämna EU och allt annat som de inte tycker om i denna världen, inklusive den alltmer uppenbart talanglöse premiärministern. Majoriteten av väljarna röstade nej, men väljarna röstade nej av helt olika – ja, motsatta – skäl. Och samma sak kan sägas om den minoritet som röstade ja. Hela spektaklet visar hur tveksamma folkomröstningar är ur demokratisk synvinkel.

Den brittiska folkomröstningen visar hur makt bryts ned och förstörs i ett samhälle som blir allt mer klanmässigt, allt mindre av en transparent och demokratiskt styrd rättsstat. Uppenbarligen har samtliga politiska partier i dagens Storbritannien havererat. Samtidigt har det brittiska valsystemet visat sig vara i grunden dysfunktionellt. Systemet med sina rötter i små rurala valkretsar baserade på personval fungerar helt enkelt inre inom dagens storskaliga partistrukturer som kretsar kring metropoler som London. Vad Storbritannien behöver är en omfattande konstitutionell reform. Och då en reform som syftar till skapandet av vad dagens Storbritannien inte har: en skriven grundlag.

Men istället för att sätta igång detta nödvändiga reformarbete bestämde sig Cameron med någon timmes betänketid för att avgå. Jag letar upp och lyssnar in gamla Sex Pistols:

God save the queen, the fascist regime / ! ey made you a moron, potential H-bomb God save the queen / She ain’t no human being / ! ere is no future in England’s dreaming [ … ] When there’s no future, how can there be sin / We’re the flowers in the dustbin / We’re the poison in your human machine / We’re the future, your future [ … ] No future, no future, no future for you / No future, no future, no future for me. 

Verkar som den icke – existerande framtid som Johnny Rotten sjöng om för fyrtio år sedan idag har kommit ikapp oss alla. Ser genom nyhetsflödet den mysande, fånigt leende UKIPledaren Farage som säger: ”Vi gjorde det! Och inte ett enda skott behövde avfyras.”

Vilken uppenbar lögn! Som om Jo Cox inte skjutits ihjäl – uppsåtligen mördats – då hon bedrev valarbete veckan före folkomröstningen.

Nu väntar – fruktar jag – en våldsam tid. För det är knappast EU som nu kommer att upplösas. Det är snarare det Storbritannien som Farage säger sig vilja förstärka genom sitt United Kingdom Independence Party.

Sex Pistols för fyrtio år sedan och Anarchy in the UK:

Don’t know what I want but l know how to get it / I wanna destroy passer by

 

[ … ]

 

I wanna be anarchy / And I wanna be anarchy / Know what I mean / And I wanna be anarchist / Get pissed! Destroy!

Nigel Farage, född 1964, en avhoppare från Tory-parret och tidigare bankman. Han var just på väg in i tonåren när Sex Pistols slog igenom och kan då knappast ha varit opåverkad av dem. Minns när jag mot slutet av åttiotalet träffade en bank-snubbe som just köpt skivan Never Mind !e Bollocks, Here’s !e Sex Pistols på det då nya formatet CD. Han tyckte han var så mycket punk. Och jag var så mycket förstummad. Farage som dagens anarkist in the UK. Snart kommer han att möta andra anarkister i det sönderfallande, alltmer maktlösa Förenade kungadömet. Att Farage personligen inte behövde avlossa några skott nu innebär inte att han aldrig kommer att avlossa några skott. Jag fruktar den nära framtid som Sex Pistols för fyrtio år sedan menade inte fanns, inte finns, aldrig kommer art finnas.

Redan idag, den 24 juni 2016, har det skotska nationalistpartiet flaggat för en ny folkomröstning om att skilja Skottland från Storbritannien – läs England – för art på så sätt garantera Skottland ett fortsatt EU-medlemskap. Och frågan är hur Irland och Nordirland då kommer att förhålla sig till varandra. I Spanien har den tillförordnade men maktlösa expeditionsregeringen krävt att Gibraltar ska inordnas i den spanska staten.

Mycket har hänt denna dag. Börsen har fallit och det brittiska pundet försvagats. Tänker på de engelska fotbollsfans som just nu befinner sig i Frankrike för att se åttondelsfinalen i fotbolls-EM mor Island. Vad kommer dessa att tänka och göra när de märker att alla priser gått upp, alltså gått upp för dem – men bara för dem – med ro procent över en natt? Kommer de att känna sig utsatta, kränkta, maktlösa? Kommer de att ta till våld?

 

***

 

Läser om det jag skrev för ett år sedan. Den l 7 juni 2015 massakrerade Dylann Roof människor i en metodistkyrka i Charleston. På nästan dagen ett år senare mördade kallblodigt den uttalade högerextremisten Thomas Mair Labour-politikern Jo Cox när hon bedrev valkampanj för att Storbritannien skulle stanna inom EU. Cox, som var parlamentsledamot och en högt respekterad politiker såväl inom sitt eget parti som av partimotståndare, höggs ihjäl med kniv och sköts samtidigt med pistol inför en stor grupp vittnen. Ett vittne som försökte gå emellan blev själv knivskuren i magen.

När Mair den 20 juni ställdes inför en undersökningsdomstol och fick frågan vad han hette så svarade han att hans namn var ”Death to all traitors, freedom for Britain”. Det är belagt att Mair haft aggressiva högerradikala åsikter och sympatiserat med mil i tama högerextremister och nazister i såväl USA som i Europa. Han må möjligen vara sinnesförvirrad, men han är ingen ensam galning, ingen ”ensamvarg”. Mair är integrerad i terrornätverk, på samma sätt som IS-inspirerade massmördare och självmordsbombare är integrerade i terrornätverk. Det finns ingen anledning att skilja ut vissa massmördare och kalla dem ”ensamvargar” och andra massmördare och kalla dem ”organiserade terrorister”: de är våldsamma terrorister allesammans med sina respektive militanta nätverk.

Den 11 juni 2016 sköt en man ihjäl artisten Christina Grimme medan hon efter ett uppträdande höll på att skriva autografer. Grimme, 22 år, hade av allt att döma en lysande karriär framför sig när Kevin James Loibl, 27 år, helt enkelt gick fram och sköt henne. Mordet inträffade i Orlando, Florida.

Följande dag, den 12 juni 2016, gick en man in på en nattklubb dit många HBTQpersoner brukar gå. Sedan började han massakrera så många han kunde inne i lokalen. Detta hände också i Orlando, Florida. Två olika, uppmärksammade mord på två dagar i samma stad – två helt olika massmediala bemötanden.

Det var en 29-årig amerikan vid namn Omar Mateen som den 12 juni gick på nattklubben Pulse i Orlando. Där sköt han ihjäl 49 personer och sårade 53 andra. Mateen hade blivit uppfostrad som muslim, han var tydligt homofobisk och hade uppenbara psykiska problem – precis som mördaren kvällen innan, Loibl, hade. Trots sina psykiska problem och trots att de betraktades som personer som inte var tillräkneliga och därför hölls under uppsikt, så kunde både Loibl och Mateen köpa handeldvapen rakt över disk. Men medan han begick sin massaker inne i nattklubben så meddelade Mateen att han var en IS-terrorist och en muslim som även hatade homosexuell a. Och plötsligt kom man i media och i den efterföljande debatten att se helt olika på Loibl och Mateen.

Visst, man kan säga att det är skillnad mellan att kallblodigt mörda en människa och att iscensätta en massaker med över hundratalet dödade och skadade. Men det är mer som före nar än som skiljer dessa två mord på två dagar i en och samma stad. Ändå kom strax Mateens självpåtagna identitet som IS-krigare att helt särskilja de två fallen i den följande massmediabevakningen. Inte minst efter att den republikanske presidentkandidaten Trump tagit Mateens massaker som intäkt för sitt krav att förvägra alla muslimer inresa till USA, medan han inte med ett ord verkar ha kommenterat Loibls mord på Grimme.

Erik Tängerstad
ur På flykt – en essä
om politiskt sönderfall
Bokförlaget Korpen 2016

Foto: Mark Ramsay
(is.gd/AfJGw0) / CC BY (is.gd/2eaEG2)
2018: Aktivister som protesterar mot ett brittiskt EU-utträde…
Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter