Brexit – den brittiska mardrömmen

Ett knappt år efter att jag skrivit denna essä vaknar jag en morgon upp ur en mardröm. Vaknar upp bara för att upptäckta att sakernas tillstånd är som i mardrömmen, fastän värre. Det är tidig morgon fredagen den 24 juni 2016, midsommaraftonens morgon. Igår röstade folk i Storbritannien om huruvida de skulle stanna kvar i eller lämna EU. Jag tänkte ett tag stanna uppe och följa valvakan, men var för trött. Och så drömde jag under småtimmarna att valresultatet hade blivit 50-50 – en mardröm. Vaknade kallsvettig och letade rätt på det verkliga val resultatet: 48-52. Femtiotvå procent av britterna hade alltså röstat för att lämna EU. Tittade stumt på siffrorna och lät informationen sjunka in.

Det finns olika skäl till att människor röstar på samma sak. Det är det som är alla folkomröstningars förbannelse. I en folkomröstning där en komplex frågeställning ska besvaras med ett enkelt ja eller nej ligger alltid makten hos dem som formulerar frågan, och som sedan har mandatet att tolka utfallet. Framför allt ligger makten hos dem som har rätt att avgöra vilka som får rösta i folkomröstningen, alltså den lilla grupp beslutsfattare som avgör vilka som är röstberättigade medlemmar av ”folket” och vilka som inte är det.

Det är därför folkomröstningar i vilka de valberättigade har att välja mellan två enkla svar på en komplex frågeställning aldrig kan betraktas som demokratiska. Det är också därför man bör se upp med så kallade ”demokrater” som kräver folkomröstningar så snart det handlar om komplicerade och brännande frågor.

När man hör någon förorda en folkomröstning bör man dra sig till minnes Umberto Ecos kommentar: ”För varje komplicerat problem finns det en enkel lösning, och den är fel.” Det kan även vara värt att tänka på att kvinnlig rösträtt infördes i Schweiz först 1971. Det var efter en folkomröstning. Det var i och för sig inre den första folkomröstningen i den frågan i Schweiz, men tidigare hade de röstberättigade – som endast var män – alltid röstat nej till kvinnlig rösträtt. Frågan är hur demokratiska enkla folkomröstningar som svar på komplicerade frågor verkligen är.

***

I januari 2013 hävdade den konservative Tory-ledaren och tilllika brittiske premiärministern David Cameron att om hans parti skulle vinna valet våren 2015 och om han skulle sitta kvar som premiärminister så skulle han utlysa en folkomröstning om huruvida Storbritannien skulle stanna kvar inom eller lämna EU.

Det var knappast någon hemlighet att Cameron utlyste folkomröstningen för att tysta den EU-skeptiska oppositionen inom sitt eget Toryparti. Camerons taktik gick ut på att när alla inom partiet skulle förstå vilka ekonomiska risker det skulle innebära för Storbritannien att faktiskt lämna EU, så skulle de bita i det sura äpplet och välja att vara kvar. Därmed skulle alla inre konflikter inom Torypartiet vara lösta och frågan om Storbritanniens EU-medlemskap avgjord för evig framtid. Cameron skulle bli en hjälte inom sitt parti, i Storbritannien och i hela EU. Det var planen.

Men så gick det alltså inte. Även om den som arrangerar en folkomröstning sitter med trumf på hand – alltså om så att säga hela folkomröstningsförfarandet är riggat av den som utlyser folkomröstningen – så kan en oskicklig maktspelare ändå misslyckas i den uppgjorda matchen. Uppenbarligen är Cameron en osedvanligt oskicklig maktspelare. Som vanligt i brittisk politik var det ingen som bryddes sig om den nednötta engelska arbetarklassen, långt utanför staden London och bortom såväl ekonomisk som politisk makt. Den engelska arbetarklassen har mattats ut under åtminstone fyra decennier av engelsk avindustrialisering. Plötsligt visade sig denna arbetarklass inte alls vara lojal med existerande institutioner, med etablerade maktordningar, inte ens med iden om United Kingdom – Det förenade kungadömet. Den ställde sig plötsligt upp som en sammanhållen klassmedveten och patriotisk, för att inte säga engelsk-nationalistisk, men ledarlös och kollektivt förbannad politisk kraft. I en sammanhållen aktion röstade man nej till det som Cameron erbjöd, samtidigt som den engelsk-nationalistiska överklassen till höger inom Torypartiet gjorde samma sak. Under den olustige ”komikern” Boris Johnsons ledning samlades skuldra-vid-skuldra den engelska arbetarklass som hatar allt det som den engelsknationalistiska överklassen står för, med denna överklass som hatar och föraktar allt det som den engelska arbetarklassen står för. På så sätt tycks Cameron ha enat alla sina motståndare mot sig- och därmed också enat dem mot EU.

Så kom en majoritet inom Storbritannien att torsdagen den 23 juni 2016 rösta för att Storbritannien skulle lämna EU och allt annat som de inte tycker om i denna världen, inklusive den alltmer uppenbart talanglöse premiärministern. Majoriteten av väljarna röstade nej, men väljarna röstade nej av helt olika – ja, motsatta – skäl. Och samma sak kan sägas om den minoritet som röstade ja. Hela spektaklet visar hur tveksamma folkomröstningar är ur demokratisk synvinkel.

Den brittiska folkomröstningen visar hur makt bryts ned och förstörs i ett samhälle som blir allt mer klanmässigt, allt mindre av en transparent och demokratiskt styrd rättsstat. Uppenbarligen har samtliga politiska partier i dagens Storbritannien havererat. Samtidigt har det brittiska valsystemet visat sig vara i grunden dysfunktionellt. Systemet med sina rötter i små rurala valkretsar baserade på personval fungerar helt enkelt inre inom dagens storskaliga partistrukturer som kretsar kring metropoler som London. Vad Storbritannien behöver är en omfattande konstitutionell reform. Och då en reform som syftar till skapandet av vad dagens Storbritannien inte har: en skriven grundlag.

Men istället för att sätta igång detta nödvändiga reformarbete bestämde sig Cameron med någon timmes betänketid för att avgå. Jag letar upp och lyssnar in gamla Sex Pistols:

God save the queen, the fascist regime / ! ey made you a moron, potential H-bomb God save the queen / She ain’t no human being / ! ere is no future in England’s dreaming [ … ] When there’s no future, how can there be sin / We’re the flowers in the dustbin / We’re the poison in your human machine / We’re the future, your future [ … ] No future, no future, no future for you / No future, no future, no future for me.