Systrarna Berlings saga

Recension: Från majtös till spikentös
Linda och Veronica Berling
Ebes förlag


Lidköping är för mig personligen en rätt exotisk plats. Det enda jag i princip vet om den är att den är belägen i Väster- och inte Östergötland (för det är ju Linköping). De Lidköpingsbor på genomresa jag träffat har haft prydliga yrken som museiintendent, barnläkare och spå vidare. Litterärt är mig staden endast bekant genom Almqvists Det går an.

Tvillingsystrarna Linda och Veronica Berling har skrivit Från majtös till spikentös. Den skildrar ett helt annat Lidköping. Rättare sagt dess förorter, ty boken handlar om författarnas farmor Vera, vilken som tvååring flyttade(s) från sina lungsiktiga och tungt alkoholiserade föräldrar i Majorna till Spiken, ett fiskeläge längst ut på ön Kållandsö i den del av Vänern som vätter mot Lidköping.

Berättelsen tar avstamp i Veras sjuksäng, där hon ligger och dukar under i lungcancer medan hon tänker tillbaka på sitt liv. Denna berättelse vävs sedan ihop med en släktkrönika som skildrar hennes förfäders öden och äventyr på 1700-talet (just det århundrade där släktforskning med digitala metoder brukar bli besvärlig på grund av kyrkböckers tendens att brinna upp eller av andra skäl undgå digitalisering). Man får lära sig en del mer eller mindre matnyttigt om Västsveriges historia i allmänhet och Majornas i synnerhet.

Veras förfäder ägnar sig åt jordbruk och framför allt (åtminstone i sidantal räknat) sjöfart. Det är hårt och slitsamt. Männen förolyckas i förtid eller super ihjäl sig medan kvinnorna sliter med hemmets och barnens överlevnad.

Släktskildringen kryddas ibland med mustiga utvikningar om Jack the Ripper, Lasse i Gatan och Titanics undergång. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det greppet, men jag förmodar att det syftar till att göra boken mer spännande för presumtiva läsare och kanske även för författarna. Dessa försöker genomgående borra sig in i sina förfäders huvuden och utröna deras inre liv. Detta är alltid vanskligt, och de psykologiska porträtten blir följaktligen starkare ju närmare nutid handlingen fortskrider.

Närmast kommer läsaren kvinnorna, och boken tar också särskilt fasta på deras lott i historien. Även kvinnorörelsens historiska landvinningar framhålls, medan arbetarrörelsens omnämns lite mer kursivt.

Det är förstås inte heller någon arbetarroman i den bemärkelsen att den skildrar ett kollektiv av anställda arbetare och mer eller mindre romantiserar sammanhållningen mellan dessa. Flertalet av karaktärerna är diversearbetare som lever på tillfälliga påhugg, senare främst hantverkare eller fiskare. Varvens storhetstid – för att inte tala om dess kris – ligger ännu i framtiden när Vera lämnar det supiga Majorna för ett Spikennyktert liv bland frikyrkliga skärgårdsbor. Hennes bror Arne, som i myndig ålder flyttar tillbaka till Göteborg igen, skulle kanske kunnat berätta därom. Ungefär halvvägs in i boken skildras idel idyll, bortsett från livets sedvanliga toppar och dalar, samt uppgörelser med småstadslivets inskränkthet.

Detta är alltså en lite ovanlig bok som skildrar ett lite ovanligt kvinnoöde i en lite ovanlig del av landet. Den är ledigt skriven och lättläst, även om man ibland önskar sig en liten parlör till återgivna yttrandens västgötska dialekt. Rekommenderas envar som intresserar sig för livet i det gamla Majorna, liksom hur det var att leva nära ”en av Europas största insjöhamnar” på den tiden när ingen minigolfbana fanns.