Våld, protester och politiska fångar

Den senaste månaden har varit händelserik. Bodil Valero funderar kring Donald Trumps uttalanden om Turkiet, rättegångar i Katalonien och protester i Latinamerika.

Så kom den då. Den för snart ett år sedan utlovade turkiska invasionen av Rojava. Dagens snilleblixt från president Trump – nu drar vi oss tillbaka – följt av hoppsan; det kanske inte var en så bra idé, så jag lovar att jag knäcker Turkiet ekonomiskt i stället om president Erdogan gör som han säger. Därefter följt av att Trump i sin stora visdom förhandlar fram typ ”den bästa vapenvilan i världen” men som innebär att den forna bundsförvanten och bekämparen av Daesh, det vill säga kurderna, lämnas i sticket.

En demonstration i Barcelona. ”Spanien …? Sätt er ner och prata!” står det på plakatet i mitten.

Men tack alla de länder, inklusive Nato-länder, som nu bestämt sig för att sluta exportera vapen till Turkiet. Det borde varit uppenbart för länge sedan att det var en ytterst dålig idé. Inte minst med tanke på det inhemska förtryck i princip alla som inte tycker som den turkiska presidenten lider under. Från att en gång i tiden gjort sig populär genom ett antal reformer har president Erdogan nu i val efter val stärkt sin egen makt och trycket på befolkningen. Kommissionen och EU-parlamentet har blivit allt skarpare i tonläget mot Turkiet men EU-länderna, det vill säga ministerrådet, sätter inte ner foten.

I Katalonien kom de väntade domarna för de politiska fångarna. De fälls för uppvigling och missbruk av offentliga medel. Våldsamt upplopp avfärdades av domstolen som i stället gick på den spanska socialistregeringens juridiska ombuds, det vill säga statens, linje. Det innebär bland annat att den forne vicepresidenten Oriol Junqueras får 13 år i stället för 25 som huvudåklagaren föreslog för att ha anordnat en folkomröstning om självständighet. Parlamentets talman får 11,5 år i stället för 17 för att ha tillåtit en debatt om självständighet i parlamentet. Övriga har fått mellan nio och tolv år i stället för begärda 17. Nu förväntas de vara tacksamma för det och hoppas på snar frigivning på grund av gott uppförande. Men det är uppenbart inte vad deras väljare tycker åtminstone. Sedan den 14 oktober har en mängd fredliga demonstrationer ordnats runtom i hela Katalonien. Men tyvärr har vi också för första gången fått bevittna våld även från demonstranter. De flesta har säkert sett bilder på brinnande containrar och vandalisering från Barcelonas gator. Kanske också på hur polisen gett sig på demonstranter, journalister och fotografer. Det här är scener som inte hade inträffat om man valt att lösa politiska problem med hjälp av politisk dialog och reformer i stället för i domstol.

”Estelada”, Kataloniens gul- och rödrandiga flagga med en vit stjärna på blå triangel är en inofficiell symbol för aktivister som vill se regionen bli självständig från Spanien.

Med alla bokade biljetter och hotell klara för så många att delta på COP25 i Chile blir det inställt. Med över en miljon människor på Santiagos gator, en femtedel av befolkningen, och många döda klarade president Piñera inte trycket och avblåste hela baletten. Han kan inte garantera säkerheten. De höjda tunnelbanepriserna var bara toppen på ett isberg av missnöje. Ett av kraven är en ny grundlag. Den man har är från diktatorn Pinochets dagar. Kan vara läge att modernisera.

I Latinamerika är det inte bara i Chile missnöjet växer. I Ecuador fick protesterna president Moreno att lägga benen på ryggen tills han så småningom gav upp och bland annat lovade att inte slopa bensinsubventionerna. I Bolivia protesterar invånarna mot att president Morales lyckats tillskansa sig ytterligare fem år på presidentposten. Samtidigt mördas och förföljs de som kämpar för miljön och sociala rättigheter i flera länder.

I Libanon har de folkliga protesterna inte bara på grund av den nya föreslagna skatten på Whatsapp och Messenger utan kanske i synnerhet mot korruptionen lett till premiärminister al-Hariris avgång efter att först ha utlovat ett antal reformer som till exempel att halvera före detta politikers ersättningar. Vad som kommer härnäst är skrivet i stjärnorna men risken för våld är överhängande.

Över 250 döda och drygt 10000 skadade efter att massprotester inleddes i Irak mot korruption, arbetslöshet och bristande social trygghet. Och premiärministern kan tänka sig att avgå – om det finns ett acceptabelt alternativ. Vem avgör? Politiken eller demonstranterna?

En minst sagt händelserik månad har passerat.

Bodil Valero (MP) har avslutat en mandatperiod som ledamot i EU-parlamentet (2014-2019). Hon var riksdagsledamot 2006-2014 och är utbildad jurist. Hon har politiskt arbetat med bland annat demokratifrågor, fredsfrågor, flyktingars och migranters rättigheter och för lagliga vägar in i EU.

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter