Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 38, 23 september 2011
Den avslutande delen om en annorlunda resa genom Nordvästafrika
På fisketur i en träpirog
I sista delen av Rikard Rehnberghs reseberättelse följer vi med ut på utfiskade vatten i Bijagó i Guinea-Bissau. Han är på väg mot World Social Forum och ett klimatmöte i Dakar, men vägen dit och nya insikter om människans miljöpåverkan är resans egentliga mål. (Se även: Del ett och Del två)
Det industriella fisket har sedan 1950-talet tömt världshaven på mellan 70 och 90 procent av de stora rovfiskarna enligt MP:s EU-parlamentariker Isabella Lövin.
Elden sprakar till, manskapet vaknar till liv; någon sätter på kannan för att brygga varga (ett grönt gunpowderté som kokas och silas och kokas och sötas och silas tills det återstår blott ett litet, halvt nubbeglas té, starkt och sött som en espresso; detta dricks längs hela den nordvästafrikanska kusten och inlandet) och kastrullen för att värma upp gårdagens ris till frukost. Vi, sex män inbyltade i varsin filt, sover direkt på marken vid elden: den glöder natten igenom för att hålla värmen och insekter och andra större djur på avstånd. Vi packar ihop mattor, filtar, kastruller, kläder och fyller ett fyrfat med glöd och ger oss av en bra bit före gryningen - ack, alla dessa gryningsavgångar!
Med uppgift att ösa
De övriga fem är Bubacar, ägaren till den lilla ostadiga träpirogen utan namn, Shandai, hans yngre bror och co-pilot, Xulio, hoppilandkalle och utsiktspost, Zana, nätexpert och den mest erfarne fiskaren av oss alla samt Ibrahim, alltiallo, ex-tropa och liberian, som efter tio år i landet talar crioulo flytande, men som likväl är den som står lägst på den rangordning som var båt har. Jag har efter många och långa överläggningar tilldelats sisyfosuppgiften att ösa mycket och kontinuerligt; det är dock ingen större fara, pirogen är trots sin litenhet stadig och någotsånär sjöduglig (nåväl, kanske inte med svenska mått mätt).
Vi har kommit till Bijagó-arkipelagen från huvudstaden Bissau (en båtfärd på cirka fyra fem timmar) för att under en dryg vecka söka fånga nog med fisk att försörja fem familjer, helst fler.
Sverige och Guinea-Bissau har en nära, närmast intim relation efter många år av biståndsprojekt. 1975 lät man till exempel, inom ramen för ett fiskeriprojekt, konstruera en isfabrik/-maskin på den bijagonska huvudön Boubaque, något som revolutionerade även fiskenäringen. I dag har det svenska biståndet i det närmaste upphört, förutom via skrala EU-medel.
Siktar fiskstim
Snart ligger vi utanför Orangozinho (kusinö till Orango, där det ett gång i tiden lär ha funnits orangutanger, men i dag endast chimpanser och ett rätt stort bestånd flodhästar) och Xulio ställer sig upp i fören för att söka sikta fiskstimmen, som tur är är det såväl grunt som lä här, att fiska i liten pirog och stark vind är inget att rekommendera.
Vi cirkulerar och cirklar länge och väl: utan resultat. Under den långa väntan finns det gott om tid att tala om ditt och datt. Zana börjar berätta i gammal god fiskaranda: "Jaa, på den gamla goda tiden, då var det i stort sett bara att hiva nätet i vattnet och dra upp jättefångsten", men att man i dag, som enligt besättningen är en typisk dag, måste söka, timme efter timme, efter stimmen. Bubacar fyller i att det främst är de större fiskarna som barrakuda, haj, bika och brega (vilka också renderar mest pengar på marknaden) som blir allt färre. Och att leta efter stimmen kan bli kostsamt för besättningen, vad gäller uttorkning i den heta solen såväl som åtgången av bensin, som kan behövas för att komma hem igen.
Solen står i zenith
Nu börjar alla bli duktigt hungriga, gårdagsriset förslog inte nämnvärt och vargan mättar endast delvis. Det är hett, solen står i zenith. Vinden har mojnat, vattnet är smult nu. Havets klara blånad smälter nästan samman med himlens något lättare nyans. Besättningen pratar på för att hålla ledan och hungern och värmen borta: "Ett annat stort problem är ju rov- och tjuvfisket", säger Shandai, som avvaktat lite med sin replik emedan han är yngst på båten, och fortsätter "här utanför öarna ligger den spanska fiskeflottan och dammsuger botten ren från fisk", strax därpå börjar han blicka än hit, än dit och pekar med hela armen, "och där, ser du pirogen där borta vid den lilla ön i väster, där tjuvfiskar många piroger från Senegal, Leone och Conakry."
Billig och benig småfisk
Så plötsligt, "Pez!", vrålar Xulio och vattnet vaknar till liv en bit, nån sjömil bort. Båten tar raskt den riktningen och besättningen gör sig redo: Babucar stänger av motorn för att inte skrämma bort fisken; Xulio och Zana tar varsin stör för att skjuta båten framåt, Shandai och Ibrahim lägger snabbt men varsamt ut nätet, efter att ha gjort en vid cirkel kring stimmet startar Babucar motorn igen och vi gör rond efter rond runt stimmet tills det cirka trehundra meter långa nätet är i vattnet. Resultatet efter fyra timmars hårt arbete i den stekande solen är som en piss i Mississippi: blott billig och benig småfisk som inte ger mycket, varken i mättnad eller inkomst, men nu kan vi åtminstone lägga lite fisk på glöden och äta oss mätta för att orka fortsätta fiska en fyra timmar till!
Jag går, väl hemma i Sverige igen, in på Isabella Lövins - författare till den uppmärksammade boken Tyst hav och i dag EU-parlamentariker med särskilt ansvar för fiskerifrågor för MP - hemsida och läser: "Det industriella fisket har sedan 1950-talet tömt världshaven på mellan 70 och 90 procent av de stora rovfiskarna. Detta har radikalt ändrat ekosystem och försvagat havens motståndskraft mot andra miljöhot. EU är världens näst största fiskenation och världens största fiskimportmarknad. Vi är ansvariga för en mycket stor del av den utfiskning som pågår i världshaven."
Jag går vidare till hennes bok och läser:
"EU:s fiskeriavtal med andra länder har sitt ursprung i den situation som uppstod då FN:s havsrättskonvention [...] trädde i kraft 1982. Tidigare hade i-världens fiskeflottor praktiskt taget helt fritt kunnat utnyttja världshaven, men efter inrättandet av exklusiva ekonomiska zoner på 200 sjömil utanför varje lands kust var industriländer med stora fiskeflottor tvungna att upprätta fiskeriavtal med de olika kustnationerna för att behålla sina fångstmöjligheter. EU slöt därför en rad olika avtal, dels med länder i norr [...] där avtalen i princip innebar ett utbyte av fiskekvoter länderna emellan, dels avtal som inte handlade om utbyte utan om regelrätt köp av fiskerättigheter av sydliga länder, exempelvis Angola, Ekvatorialguinea, Elfenbenskusten, Gabon, Guinea, Guinea-Bissau..." (Ordfront 2008)
Lön för mödan
De sista fyra timmarna blev till slut till sex och inte blev fångsten särdeles mycket större heller. Men det var direkt rörande då besättningen överräckte min lön på en "lax" CFA (1000 CFA = 12-13 SEK) efter denna 12-14 timmars arbetsdag och inte godtog mitt avböjande med hänvisning till att jag ju jobbat som alla andra på båten och följaktligen skulle ha min del av vinsten, om än så mager.
Efter ytterligare en orolig natts sömn på en sisådär fyra fem timmar var det återigen dags att ge sig ut i gryningen för ett halvt dygns fiskafänge. Resultatet: blott billig och benig småfisk som inte ger mycket, varken i mättnad eller inkomst.