Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 37, 16 september 2011
Del 2 av 3 om en annorlunda resa genom Nordvästafrika
Med bildäck som siktmärken
Inbäddad i en kamelkaravan färdas Rikard Rehnbergh genom öknen, på väg mot World Social Forum och ett klimatmöte i Dakar. Vägen dit är resans egentliga mål och i öknen finns tid att fundera; över klimatförändringar och livets gång. (Se även del ett i serien.)
Röd zon, vägkontroller, ockuperat territorium. Om du i dag reser från Marrakesh ner till södra Marocko, genom Sahara Occidentale (Västsahara) via Dakhla till Guerguarat, gränsposten mellan Västsahara och Mauretanien, kommer du förmodligen, märkligt nog, att stöta på mängder av franska pensionärer i sina husbilar - så kallade broussards - men även militärer, militärer samt fler militärer.
Inte alla når sitt mål när de tar sig fram genom öknen. Skorpioner, ormar, stormar och ökenrövare är dock intet jämfört med den ständigt närvarande risken att gå vilse.
Jag anländer till peninsulan Nouâdhibou i den lila skymningen. I stället för att ta plats i en Sept place (en ombyggd kombi, ofta en Renault eller Peugeot, med sju säten) eller lifta med de franska pensionärerna eller andra européer som kör ner bilar (mestadels av franska och tyska märken) till Västafrika för att sälja dem och för profiten sen flyga hem, börjar jag söka ett alternativt färdsätt, ett gammalt klassiskt sådant: kamel.
En ogästvänlig plats
Alla vet att öknen är en karg, ogästvänlig och ibland direkt farlig plats att vistas på. Och visst, det finns skorpioner i miljoner, ormar som dyker under sanden för att hugga dig, sandstormar och ökenrövare, men det är ändå intet jämfört med den allestädes överhängande risken att gå vilse och förlora sig i ofantligheten. "Le desert est vaste", säger jag uppe på kamelen, invirad i den traditionella blåsvarta slöjan (tagelmust på berbiska, cheich på arabiska) till Zahid och Rasheed - de nickar jakande.
Egentligen vill jag uttrycka det mer poetiskt, mer mystiskt, som på engelska, "The desert is (a) void", att Sahara inte bara är ofantligt (vaste) utan även ett slags tomrum, en sorts abyss (a void) av sand. Fast jag finner inte ordet på franska (vide) och de talar inte många ord engelska.
Zahid och Rasheed är bröder och tuareger, ett berberfolk ifrån det inre av Sahara. Berberna är Nordafrikas ursprungsfolk, nomader, resande, ökenjägare, kameldrivare utan land, ofta utan pass och ID-kort; sandöknen är deras hem, Sahara deras land. Vanligtvis rör sig bröderna i den del av Sahara som ligger innanför Malis gränser, men har nu, av olika omständigheter, främst ekonomiska, sökt sig till Mauretanien för att bedriva handel i triangeln Nouâdhibou-Nouakchott-Tombouctou. De var inledningsvis, där på tésalongen vid riad (en kombinerad trädgård och gårdsplan) inte så särdeles pigga på att ta med en "fripassagerare" på turen, men med lite övertalning (ökänd svensk diplomati) och förklaring varför (brådskande klimatärende) samt några nedladdade låtar på mobilen ("ökenblues" ā la Tinariwen) gick det slutligen vägen.
Vi ger oss av en bra bit före gryningen, lika indigodjup som cheichslöjan. Och vägen är obefintlig, men Rasheed leder den, som sig bör för en äldre broder; därefter följer ett tiotal kameler; och så jag i mitten, säkert "inbäddad" som en annan krigskorre i Libyen, Irak eller Afghanistan; sedan ytterligare ett tiotal kameler och sist, och minst, Zahid.
Bildäck som siktmärken
Bröderna vet inte sin exakta ålder, men man kan, mellan tummen och pekfingret, folk åldras fort, för fort i öknen, gissa runt de 40. De berättar hur de navigerar med hjälp av solens och månens faser under dagen och månens och stjärnornas positioner under natten.
Till sin hjälp har de dessutom ett stort halssmycke som fungerar likt en sextant. Här och var har man även satt ut oljefat och bildäck som rikt- och siktmärken.
Det har blivit ljust nu. Soluppgången i Sahara har en särskild lyster som inte går att finna annorstädes på klotet. Varje sandkorn glittrar och gnistrar i korrespondens med solens strålar, men med solen kommer hägringen. Senare ska en black sol utan strålar, bara rent sken, stå över den vida alfastäppen.
Vid ett flertal tillfällen är jag på god väg att utbrista i ett "Eau, une fontaine", men biter mig i tungan tills jag blivit helt varse vad som egentligen döljer sig där: det är aldrig någon vattenkälla! I stället frågar jag Rasheed vad som oroar honom mest här ute i öknen: skorpioner, stormar, ormar, vattenbrist, felnavigering eller solsting? Han svarar lakoniskt: "Al-djinn!"
En djinn är inget att leka med, det vet envar som råkat ut för en; en djinn är svår att tydligt och entydigt definiera, men det är en sorts ande, en gast, ett slags spöke, ett väsen som sällan eller aldrig vill väl och som hemsöker den person som står föremål för en förbannelse.
50 mil på tio dagar
Det tar oss tio dar att tillryggalägga den cirka 500 kilometer långa sträckan. En vanlig dag ser ut så här: Vakna (helt utmattad och stel i alla leder). Äta frukost (bröd, olivolja & té). Slå ihop lägret (tält, eld, köksutensilier). Rida (och tänka, knappt tala). Äta lunch (bröd, olivolja och té). Vila (under den värsta hettan). Rida (och tänka, knappt tala). Slå upp lägret (tält, eld, köksutensilier). Äta middag (bröd, olivolja och té). Somna (helt utmattad och stel i alla leder).
Och det ger en hel tid att tänka och tala till sig själv, att minnas och meditera över livets gång, världens tillstånd och planetens framtid. Jag kommer på mig själv att ofta tänka på Isabelle Eberhardt, journalisten, anti-kolonialisten, orientalisten, feministen, sufisten, konvertiten och nomaden som faktiskt drunknade i Sahara blott 27 år ung en oktobernatt 1904. Hon skrev fyra månader före sin död i Södra Oran:
"Jag tycker inte om att förakta. Jag skulle vilja förstå och förlåta allt. Varför skall man försvara sig mot dumheten när man inte har någonting att kämpa om, när man inte är med i spelet! Jag vet inte mer. Det där intresserar mig inte: för mig finns solen kvar och jag lockas av vägen. Det är närmast en hel filosofi."
"Den största öknen"
Några fakta om Sahara - eller As Sahra al Kubra, "Den största öknen", på arabiska - var år 1974 7 miljoner kvadratkilometer, eller 25 procent av Afrikas yta, fast hyste endast 2 miljoner invånare, knappt 1 procent av Afrikas folkmängd; i dag har ytan ökat till 9 065 000 kvadratkilometer, men invånarantalet med blott en halv miljon.
Sommartemperaturen i öknen kan uppgå till +55-60 grader medan vintertemperaturen knappt når noll. Då jag, Zahid och Rasheed rider genom öknen i januari är klimatet tämligen behagligt, även nattetid, men det beror mest på att vi befinner oss nära kusten och inte inne i landet.
Väl framme, mör men helskinnad, i Saharas största stad, tillika Mauretaniens huvudstad Nouakchott, kollationerar jag några uppgifter. På Wikipedia står bland annat att öknen tidigare ansetts växa men forskningen visar att dess omfång är relativt konstant. Detta klingar något märkligt då dess areal ökat med mer än 2 miljoner kvadratkilometer på 35 år.
Jag slänger iväg ett mejl till ett par tre vetenskapsmän (och -kvinnor) på Enheten för Geologi vid Lunds universitet. Först får jag ett svar från professor Svante Björck som lyder: "Ja vad förväntar du dig av oss?"
Det går inte att komma med ett uttömmande svar via mail, men vi vet att västra Centralafrika var mycket fuktigare i början av vår värmetid (holocen) på grund av monsuneffekten. Denna "gröna" period slutade för ca 5000 år sedan."
Jag envisas med mejlen och får också svar av Helena Alexanderson, lektor på Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi vid Stockholms universitet: "Saharas utbredning har varierat en hel del. Vid den senaste istidens maximum för cirka 20000 år sedan var ökenområdena i norra Afrika större än idag och under den globala uppvärmningen sedan dess har Sahara generellt sett krympt. Om jag minns rätt nådde öknen sitt minimum någon gång runt 10000 år sedan, då stora delar av Sahara var grönskande."
Få geologiska arkiv
"Någon gång mellan 4000 och 6000 år sedan blev det åter torrare och utvecklingen mot dagens Sahara startade. Men det finns ganska få geologiska arkiv som täcker den här tiden och vår kunskap är inte komplett. Det man har tittat på är bland annat sjösediment i norra Afrika som visar miljö- och klimatförändringarna där samt spår av flygsand i havet utanför (ju torrare desto mer sand blåser iväg)."
Fastän jag inte får något direkt gehör för min teori känner jag ändå, i maggropen, att jag är på rätt spår; öknen breder visst ut sig, men att det kan vara i en naturlig cykel.
I den avslutande delen tar Rikard Rehnbergh båten ut på utfiskade hav.