En lång klimatvänlig färd i Nordvästafrika

En postjulstressig kall natt förra året reser Rikard Rehnbergh från Sverige för att delta i World Social Forum i Dakar. Men detta ligger två månader fram i tiden och vägen dit är resans egentliga mål: Att klimatvänligt färdas i spåren av människans miljöpåverkan. Del 1 av 3 sker till fots i Atlasbergen.

På jakt efter vattnet som i klimatförändringarnas spår kryper allt högre upp i bergen. Artikelförfattaren och guiden Hassan vilar en stund under klättringen. (Klicka på bilden för att förstora den.)

Det finns ett sätt att resa som är i det närmaste utdött i dag, med undantag för en och annan bekymmerslös backpacker; där resans mål inte nås på snabbast möjliga, västerländskt stressiga sätt, utan där vägen i sig och det som händer på den vägen är den egentliga resan. När jag gav mig av i vintras var mitt slutmål att delta i "klimatförhandlingarna" i den internationella klimatgruppens arbete under World Social Forum (WSF) i Dakar. Dess första trevande möte hade ägt rum under WSF i Nairobi 2007 och nu låg förstås fokus på det stundande klimatmötet, COP17, i Durban i november. Det som sedan följde var på något sätt meningen, det enda objektivet jag hade för ögonen var att observera klimatförändringarnas effekter.

Jag är novis vad gäller den tekniska och ekonomiska biten bakom klimatförändringar och -förhandlingar, fastän jag jobbar med klimatfrågan varje dag. Dels i egenskap av medarbetare på en klimatorganisation, dels i egenskap av radikal miljökämpe i det lilla. De slutsatser jag drar under resan är således inga vetenskapliga teser utan rent empiriska; ex auditis et vivis, som Linneus skulle sagt, hands-on, som vi säger i dag: Det här är helt enkelt en del av vad jag sett, hört, upp- och genomlevt under tre månader, från Marocko till Bissau.

Jag tog tåget från Skandinavien till Andalusien, färjan från Tarifa över Gibraltar, sen tåget igen från Tanger till Marrakesh i Marocko, där det "europeiska" spåret tog slut, därefter hände följande:

På det laminerade visitkortet som går i azurblått, såklart, står "Rahlaoui Lahssan, guide de montagne, Vallee de L'Ourika, Setti Fatma par Marrakesh" i full bergsklättringsutrustning i relief mot den nedåtgående solen.

Vi sitter på ett "moriskt" kafé, sippar på varsin qahwah och passar en shisha, vattenpipan som finns i varje hörn, fram och tillbaka. Hassans burnus, den traditionella yllemanteln, är lika blå som himlen på hans visitkort; han är 38 år, trebarnsfar, berb och mångårig bergsguide på de någotsånär svårklättrade bergen kring Le Haut Atlas (de höga Atlasbergen). Kanske är det hans imposanta språkkunnighet, kanske är det att han ser 20 år äldre ut, kanske är det hans respektingivande valrossmustasch som gör att jag slutligen bestämmer mig för att anlita honom till att ta oss upp på glaciären och den periglaciala regionen runtomkring.

Hassan kallar skämtsamt bergsbyn för "The Base Camp", efter Everests olika stationer.

Hassan väcker mig i den kyliga januarigryningen med en kopp hett té. Hans mor, fru och tre barn sover sött vidare när vi ger oss av från den än dunkla dalen och byn Setti Fatma. Han skuttar vigt från sten till sten, likt en bergsget, och har uppenbarligen inga som helst problem med att, som en katt, se i mörkret, trots att inga nypon, som är så bra för mörkerseendet, växer här uppe. Efter ett par timmars snabb bestigning anländer vi till en bergsby (som Hassan skämtsamt kallar The Base Camp efter Everests olika stationer) där vi blir bjudna på mer myntté och rykande färskt bröd som bakats på upphettad stenhäll. Värden förtäljer att det finns runt 25 byar i den oländiga terrängen kring dalen, Vallee de L'Ourika, och att de alla, självklart, är helt beroende av vattnet - regnet, snön eller den smältande isen - som kommer från skyn eller berget.

När vi fortsätter på den något svårare andra etappen upp mot toppen frågar sig Hassan lika mycket som jag: Hur ska folket överleva då vattnet en dag, i klimatförändringarnas spår, upphör att porla nerför bergen?

Det börjar kännas i ben och huvud att vi befinner oss på några tusen meters höjd. Varje steg och andetag blir tyngre, men än lyser glaciären med sin frånvaro. Däremot börjar utsikten bli bedårande, nästan hela det atlantiska bergsmassivet ståtar framför våra ögon. Vegetationen börjar avta, landskapet blir kargare. Men vi möter mången get och herde, bland andra Saïb och hans flock.

Vi växlar våra salaams och över en lunch på bröd, rödlök, tonfisk och olivolja berättar Saïb hur han numera måste ta med sig vatten på de längre herdevandringarna: extrakilon som egentligen skulle behövas till mat, medicin, kläder, filtar och så vidare. Vatten som han tidigare endast behövde skopa upp från vattendragen, ur hand i mun för att släcka sin törst.

Den tredje etappen är till en början trög, höjden och lunchen gör sig påmind men utsikten blir allt mäktigare. Vi gör ett uppehåll för den muslimska eftermiddagsbönen. Så, i ett veck på skuggsidan av berget syns rännilar i små sipprande fåror längs vecket. Jag blir närmast euforisk och hojtar till Hassan: "Eau, enfin l'eau!" Men han möter min eufori med stoiskt överseende och säger: "Det där vattnet släcker ingen törst!"

Det ligger 25 byar i området kring Vallee de L'Ourika. (Klicka på bilden för att förstora den.)

Vattnet som tidigare rann ända ner till dalen, åtminstone till en femhundra meters höjd, torkar och sinar i dag på ett par tusen meters höjd. Det krävs ingen geolog eller topograf för att räkna ut vad det innebär för folket som bor nere i dalen. Föreställ er vad det innebär att varje dag behöva gå upp och ned tusen meter för att hämta vatten. Tusen på plan mark är inte särskilt svettigt, men på ett berg är det en helt annan sak.

På den fjärde och sista etappen upp till toppen går det faktiskt lättare, det är som om de fem sinnena adapterat och kroppen anpassat sig till förhållandena; Hassan röker haschisch mot höjden och tröttheten, för att kunna gå lättare och orka mer. Här uppe möter vi inte längre så många getter och herdar, men här och var små isfläckar, isplättar, som småningom växer sig större och större. Vi har gott om tid att tala med varandra.

Hassan talar åtta språk utan att ha gått i skolan (i vedertagen västerländsk mening, även om Maghreb betyder just Västerlandet, eller platsen där solen går ner, det är även namnet på bönen som bryter fastan under ramadan). Han har däremot gått i koranskola hos sin far, som var imam i en moské uppe i Atlasbergen. Tidigt, redan som tolvåring, for han till Agadir, turistparadiset, för att söka lyckan där; därefter till Chefchouan, haschodlarnas Mekka; sen till Tanger, lurendrejarnas, "les connards", tillhåll och sist till femtonmiljonersstaden Casablanca; innan han återvände till hembyn Settima Fatma för att gifta sig och få barn.

Så är den äntligen där, den lätt snöklädda toppen, Jbel Oukaïmeden (3274 meter över havsytan), och i byn strax nedanför friskar det i rejält. Och Oukaïmeden betyder mycket riktigt "De fyra vindarnas dal". Där borta skymtar ett övergivet liftsystem och där en lapiderad skidstuga.

Hassan berättar, bland så mycket annat under vår tvådagarshajk, om den gyllene eran då folk kom när och fjärran ifrån för att klättra i glaciärerna och/eller skida på de snöklädda topparna. Något som vi klart och tydligt ser framför oss inte längre är möjligt. Möjligtvis på Jbel Toubkal, Nordafrikas högsta topp som mäter 4165 meter över havet, fastän att det endast är en fråga om tio tjugo år innan även det är kört, nederbörden minskar ju år för år.

Jag installerar mig i den mer eller mindre övergivna skidstugan, gör upp en eld, sätter på kaffepannan med smältsnö och slår upp en bok. Min reselektyr under resan bestod mest i att söka bena ut Jane Bennets tes om att se naturen som ett levande objekt, en varelse per se. I Vibrant Matter - A Political Ecology of Things torgför professorn i politisk teori en ny filosofi i H.D. Thoreaus anda: "vital materialism". I korthet ifrågasätts den traditionella uppdelningen mellan människan som aktivt subjekt och naturen som passivt objekt; att det är dags att se ekosystemet som en "aktör" i sin egen rätt; att leva med, som många ursprungsfolk gör och alltid gjort, inte av naturen, som många västerlänningar gör, men inte alltid gjort; att vi inte längre kan sätta oss till doms över den - om vi nu vill överleva, vill säga.

I nästa del reser Rikard Rehnbergh bland annat genom Sahara med kamelkaravan, en resa på nästan 500 kilometer.