|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 7, 15 januari 2013 Grön feminism och könets gåta del 2 Fånge i färgglada handbojor Vi ser på världen i motsatser som vi rangordnar och den vite mannens norm härskar i samhället. Måste det vara så? Det frågar sig Angela Aylward i den andra delen av serien om grön feminism. (Se även del ett) Är dualismen en förbannad, men oundviklig del av vad det är att vara människa? Ekofeministen Val Plumwood tror inte det. Frigörelsen ligger i en sammanvävd upplösning av dualismerna. Dikotomierna man/kvinna, människa/natur, vit/svart och så vidare kan lösas upp och bana väg för en post-kolonial identitet. Problemet, säger Plumwood, är inte köns-binariteten. Det är dikotomin som är problemet. Därför ska feminismen inte förneka att det finns skillnader mellan kvinnor och män. För om vi förnekar skillnader och "den Andre" endast ges ett moraliskt värde i den mån den införlivas i självet så förblir detta en olöst dualism. Den cartesianska dualismen (jag tänker, alltså finns jag) ligger inte i distinktionen i sig utan i den radikala åtskillnaden - dikotomin - mellan Jaget och den Andre. "Jag är beroende av att andra inte gör mig orätt trots att de kan"
Plumwood är följaktligen inte imponerad av queerteorins förgrundsgestalt Judits Butlers feministiska agenda, där parodier på kön (en lek med könsroller) antas ska kunna frigöra människan. Att kvinnor antar androgyna och manliga praktiker och vice versa fortsätter bara spelet inom härskarideologin. Tydliggöra det onaturliga Butler har förvisso aldrig hävdat att queera identiteter kan vara oberoende. Hennes poäng är att parodierna bidrar till att åskådliggöra det som den förhärskande diskursen felaktigt får oss att tro är naturligt. Skulle det verkligen kunna vara så illa att parodin understödjer den "koloniala utgångspunkten", på samma vis som queerteorin menar att kategorin Kvinna (ibland) understödjer att denna kategori fortsatt förtrycks? Har queerteorin gjort sig skyldig till samma misstag som det den försöker motverka? Kanske både ja och nej. Liksom i allt förändringsarbete så beror utfallet på tiden och platsen där det queera budskapet praktiseras. Plumwood satte fingret på vad som skavt på mig sedan jag queerat blicken på världen. Queera praktiker kan verka frigörande, men det är inte frigörelsen. Det queera är fortfarande fängslat i egenskap av att vara motsats till konventionen, om än fängslat med färggladare handbojor. Jaget och kontrollen Detta fick mig att fundera över om Plumwoods rop efter en postkolonial identitet kunde sammanstråla med mitt sökande efter det som diskursen "hänger på". Även Butler hade letat efter ordningen bortom diskursen, naturligtvis. I sin bok Bodies that matter (2011) driver hon den psykoanalytiska tesen att diskursen kring begreppsparet man/kvinna struktureras runt psykets fallos energi, det vill säga jagets psykiska upplevelse av och identifikation med kontroll. I vår kultur är fallos representerat av mannens könsorgan, varpå kontroll associeras med mannen och kvinnan associeras med avsaknaden därav. Sant eller inte på psykets undermedvetna nivåer, så hjälpte detta mig knappt halvvägs. Butlers sökande i psykoanalysen leder henne nämligen till ett dualistiskt misstag. Den psykiska energin ses som möjlig att analytiskt särskilja från kroppen, för att sedan få en associerad motsvarighet i en kroppsdel (det manliga könsorganet). Men tänk om psykets energi inte kan åtskiljas från den kroppsmassa som härbärgerar den? Fanns det något med min egen varelse som motiverade att jag var en Kvinna, som inte formats av socialisationen? För mig var detta en politiskt existentiell fråga. Som feminist behövde jag få veta; vad är det som ytterst förenar mig med andra kvinnor? Det kunde inte reduceras till psykisk energi, men inte heller till kroppsdelar. Kroppens grammatik Könets gåta kunde inte ensamt lösas av ekofeminismen och queer-teorin. Jag fortsatte därför mitt sökande i språkvetenskapen. En marginell del av filosofin som kallas embodied linguistics gav mig en idé om lösningen. Eftersom det inte finns någon vedertagen översättning till svenskan av embodied så kallar jag teorin för kroppens grammatik. Teorin om kroppens grammatik påstår att det helt enkelt inte är möjligt att konstruera abstrakta begrepp som inte har en motsvarighet i vår kroppsliga erfarenhet. Begreppen är alltid motiverade utifrån sin kroppsliga kärna. Låt säga att begreppsparet man/kvinna är en idealiserad modell av verkligheten. När vi använder epitetet kvinna om någon så är det en generaliserad föreställning om vad denna människa representerar för egenskaper, främst fysiologiskt, men till någon grad även psykologiskt och emotionellt. Denna generaliserade föreställning är en förenkling av verkligheten och passar inte in på alla som ändå får epitet kvinna. På motsvarande sätt finns en icke verklighetstrogen idé bakom begreppet Man. Som grund för den binära modellen av könen måste det dock finnas en kroppslig kärna och därmed mänsklig upplevelse av att könet är binärt. Upplevelsen av könets binaritet är inte universell, men väldigt utbredd. Vad är då den kroppsliga kärnan i denna upplevelse? Med hjälp av Butlers fallosteori - men utan det dualistiska misstaget - så kan idén om det binära könet härledas till upplevelsen av kontroll i mötet med den Andre. En avgörande faktor för kontroll är kroppens fysiska storlek och styrka. Män är, generellt, starkare med potentiellt mer kontroll än kvinnor. Den med styrka och kontroll kommer först. Det som ytterst förenar kvinnor är det potentiella underläget. Det är en kroppslig realism som inte kan ljuga. Jag är beroende av att andra inte gör mig orätt, trots att de kan, på samma vis som barnet är beroende av att vuxna i dess omgivning inte utnyttjar sin styrka. På samma sätt som djuren är beroende av att människan inte missbrukar dem. På samma sätt som naturen är beroende av att människan inte missbrukar den. Att vara grön feminist är att se maktassymmetrierna som aldrig går att förändra. Några kommer alltid att vara starkare och andra svagare. Den som är starkare har ett ansvar att förvalta sin styrka. Vi måste se vår egen styrka när vi har den överordnade positionen, men även vår svaghet när vi är underordnade. Det feministiska subjektet är därför självklart. Att vara en del av kategorin Kvinna är ytterst inte ett val, inte en identitet. Det är en position i en maktordning som alltid är binär. Överordnad eller underordnad. Könet som adjektiv Men alla som inte känner sig som antingen män eller kvinnor då, ropar den queera rösten inom mig. De som är både och, eller ingetdera. Eller den som byter kön? Måste dessa förnekas? Nej, inte om vi skiljer på könsmaktsordningen å ena sidan, och (den postkoloniala) identiteten å andra sidan. Könet kan ha en objektiv dimension och en subjektiv dimension. Vad detta medför för praktiskt politik återstår att diskutera, men i vårt tal om kön behöver könet inte alltid vara binärt om vi bara ville förändra vårt språk något. Grammatiken tillåter inte för mig både att vara och inte vara en kvinna, på samma gång. Kön är inte en fråga om grad, eftersom det är ett substantiv. Queerteorin och Judith Butler vill därför se könet som ett verb, något man gör. Men det finns ett tredje alternativ. Adjektiv beter sig annorlunda. Jag kan vara gammal och ung på samma gång, beroende på vem jag jämför mig med. Jag kan vara lång, men kanske inte så lång som du. Om kön vore ett adjektiv istället för substantiv, skulle det kunna vara så att min kropp är av kvinnokönet, men inte lika mycket kvinna som henne fast mer kvinna än hen? En speciell levnadskonst Vad har egentligen feminism med grön ideologi att göra och vad kan queerteorin berätta för en grön feminist? Berätta du för mig. Den gröna ideologin kan inte dikteras för andra, den måste levas. Att verka för politisk förändring är ett stycke levnadskonst. Att vara kvinna är en speciell levnadskonst och jag vet inte om jag behärskar den alls. Jag är tillbaka där jag började. Jag gillar inte att bli sedd som kvinna. Jag vill inte bli funnen för kort och svag för att inneha den kontroll som ger ynnesten att få tillhöra det första könet. Men jag får leva med det. |