|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 1 februari 2013 Grön feminism och könets gåta Att verka för jämställdhet i politiken är inte alltid enkelt; när ska till exempel könet synliggöras och när ska det sakna betydelse? Angela Aylward djupdyker i begreppen i en serie om två delar och kommer en grön feminism på spåren. Den gröna rörelsen föddes under 1960-talet som en reaktion på moderniteten - det industriella, resurstärande levnadssättet i väst. Kvinnorörelsen var en viktig gren från starten, jämsides med de globala freds- och solidaritetsfrågorna. 30 år senare svepte identitetspolitiken in över De Gröna, samtidigt som universiteten och några i rörelsen blev queera. Men vad har egentligen feminism med grön ideologi att göra och vad kan queerteorin berätta för en grön feminist? Efter 12 år i den gröna rörelsen vet jag fortfarande inte om jag hittat vare sig den gröna ideologin eller feminismen. Ideologin - som ju måste säga något om hur vi ska leva - fastnar i begreppen och reduceras till abstraktioner. Jag kan därför inte berätta vad den gröna ideologins feminism är. Vad jag kan är att säga något om hur det är att vara grön feminist. Kvinnan som kategori Låt mig också säga att jag trots min besvikelse på abstraktionerna ändå måste använda mig av dem. Jag hoppas därför att kasten inte blir för tvära mellan det abstrakta och det konkreta, mellan feminismen och feministen. Jag kan även förbereda dig på att texten uppehåller sig vid en fråga som hittills kanske varit en icke-fråga för dig. Men för mig har den varit personlig och nödvändig att få besvarad. Frågan är huruvida Kvinnan verkligen är en relevant politisk kategori? Vad är det i så fall som ytterst förenar Kvinnor med varandra? Hur vi väljer att besvara denna fråga påverkar politiken. Feministen konfronteras med en mängd svåra val, både i det privata och politiska livet. När är det rätt med kvotering i politiken och yrkeslivet? Ska det vara kvinnoförbund i partiet eller ej? Delad föräldraförsäkring eller ej? Vara snygg i klackar eller kunna gå bekvämt? Särskild kvinnofridslagstiftning och i så fall hur omfattande? Rosa kläder på pojken som ett politiskt statement, även om han blir retad? Hen eller hon och han? När ska könet synliggöras och när ska det sakna betydelse? Valen är inte alltid svartvita, men de ska ändå göras, och varje val kommer antingen att reproducera könsmaktordningen eller utmana den samma. Det är inte alltid helt lätt att veta vilket av det som det blir. Ett underordnat kön Mitt kluvna förhållande till feminismen har bottnat i att den tyckts mig cementera kvinnan som "det andra", underordnade kön som feminismen vill frigöra. Som liten hade jag en instinktiv motvilja till att tillhöra detta andra kön. Inte för att jag inte trivdes i den feminina kroppen, men för att det fanns missljudande övertoner behäftade med att bli sedd som sitt kön. Denna instinktiva motvilja innebar att jag i vuxen ålder sökte efter en akademisk lösning på problemet. Fanns lösningen månne i själva talet - diskursen - om kön? Kön är vad man inom språkvetenskapen kallar för ett binärt substantiv; tudelat och därför betecknande två fysiska subjekt. Till och med om du föds med kromosomavvikelser som gör att du enligt den västerländska medicinalvetenskapen har två kön så tvingar grammatiken oss att välja. Den påtvingade tudelningen gör att kvinnan alltid, som person och som begrepp, är något relativt i förhållande till mannen. En tudelning/binaritet av detta slag kallas för en dikotomi. Kvinnan definieras i förhållande till vad hon är men som mannen inte är, och mannen definieras i förhållande till vad han är som kvinnan inte är. En dikotomi tenderar att medföra att någon av parterna i relationen blir dominant, i betydelsen ses som primär och lite bättre. Dikotomin har då tagit steget till att bli en dualism. I dikotomin kvinna/man så har mannen den överordnade positionen. På min resa längs med den gröna feminismen så har jag drabbat samman med främst två perspektiv, ekofeminismen och queerteorin. Båda utmanar dualiteten kvinna/man, men från radikalt olika utgångspunkter. I queerteorin fann jag analysen av hur språkets konstruktion alltid gynnar respektive missgynnar olika grupper i samhället. Identitetsetiketterna på oss människor - kvinna, man, mamma, pappa, svensk, finlandssvensk, jude, muslim, homosexuell, heterosexuell och så vidare, är fast i ett språkspel av konstruerade skillnader och ibland dikotomier. Många konstruerade skillnader tjänar maktintressen i samhället och jag kan med svårighet definiera mig själv och min verklighet bortom dessa skillnader och dikotomier. Den sanna innebörden av ett begrepp glider alltid undan när vi försöker definiera den, eftersom definitionen är relativ i förhållande till någon annan definition, som i sin tur också är relativ. Det är detta som är kärnan i poststrukturalismen och den gren queerteorin tillhör. Det finns ingen sanning om människan som kan hittas i språket. Det enda vi kan göra är att kritiskt betrakta en typ av diskurs. Vi kan inte inta en neutral plats från vilken vi begreppsliggör det vi kallar verkligheten. Och med denna osentimentala utgångspunkt så gav poststrukturalismen mig en parentes att vila i tills vidare. De kan tro att du är Kvinna, men ingen kan tala om Sanningen. Utanför diskursen Det händer att jag fortfarande vilar bland poststrukturalismens relativiteter, gömd för allehanda sanningssägare. Men ganska snart efter mötet med queerteorin började jag leta efter det som finns utanför diskursen. För även om begreppen är inbördes relativa så är inte verkligheten per automatik relativ. Verkligheten är något mer än språket, så vad är det som diskursen, så att säga, hänger på? Och hur kan vi hitta en plats i språket som är neutral nog för att kunna formulera ideologin? Den plats från vilken vi kan säga att "det här är rätt och det här är fel". Planeten förgiftas och människor missbrukas. Fel! Var hittar vi de värderingar som ska stoppa oss från att utrota arter och utplåna urskogar, våldta och döda dem som är svagare än oss själva? Hos ekofeminismen fann jag en vilja till ställningstagande. Det var insikten om att människans förtryck av naturen och andra arter är förbundet med mannens förtryck av kvinnan. Förtrycken ingår i en omfattande dualistisk härskarideologi där maktordningarna förstärker varandra. Det här skriver till exempel Lotta Hedström om i boken Introduktion till Ekofeminism. Hon menar att människans förtryck av naturen är ett resultat av att vi ser oss som åtskilda från naturen i stället för att vara en del därav. Förtrycket av naturen är intimt sammanvävt med förtrycket av kvinnan, eftersom hon ses som närmare naturen och känslorna. Tillsammans med den vita mannens norm så härskar det rationella förnuftet över känslan, kulturen över naturen, den industrialiserade världen över fattigare områden i en kolonial härskarideologi. Se även del två. |