Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 7 december 2007

Oljekulmen och framtiden, del 3

"Vi behöver en serie mirakler"

Det finns supersnåla motorer och det finns nya tekniker som fungerar bäst i sciencefictionböcker. Håkan Larsson guidar vidare bland tekniska uppfinningar och svarar på om inte ett smörgåsbord av alla tekniker kan få världen att gå runt.

Del 1 - Del 2

Hybridbilar kan inte ge oss svaret därför att det kostar motsvarande 27-54 fat olja att bygga en genomsnittlig bil. Ett nödprogram för att ersätta USA:s 700 miljoner explosionsmotordrivna fordon med supersnåla bilar eller sådana som går på förnybara bränslen skulle alltså kosta mellan 18 och 36 miljarder fat olja, och det är den mängd världen just nu förbrukar på ett halvår. Även om ett sådant program skulle vara välmenande skulle det i verkligheten föra kollapsen närmare oss.

Elbilar kan inte ersätta mer än en bråkdel av alla våra fordon beroende på batteriteknikens begränsningar. Dr Walter Youngqvist förklarar:

"Fem liter bensin som väger ungefär fem kilo har samma energi som ett ton konventionella nife-batterier. Femton liter bensin i tanken motsvarar batterier som väger 15 ton.

Även om vi skulle kunna konstruera effektivare batterier kan de inte tävla med bensinen i energitäthet. Batterier som lagras blir dessutom närmast värdelösa i kallt väder, deras lagringskapacitet är begränsad och de behöver ersättas efter några år till höga kostnader.

Det finns inget batteri som kan driva tunga jordbruksfordon effektivt över åkrar och fält, och inget batteri kan ens tillnärmelsevis låta en Boeing 747 flyga nonstop i tusen kilometer i timmen under 14 timmar"?

Det finns lovande forskning på nyare batterier som baseras på lithium, men också de ledande inom den forskningen medger att de har mycket långt kvar.

Låt oss nu bortse från dessa petitesser. Det visar sig då att en genomsnittlig bil kräver sex ton vatten att göra. Tyvärr befinner sig världen i en vattenkris som bara kommer att bli värre. Vissa historiker varnar oss för omfattande krig om vattnet. Vattenkrig har utkämpats mellan dåvarande Sovjetunionen och Kina, och de förekommer nu i norra Afrika. Se bara på Sudan.

Vår enda möjlighet att ersätta våra flottor av SUVar och andra liknande fordon med effektiva hybrider eller elbilar är att erövra kontrollen både över oljan och över världens färskvattenreserver, och sedan avleda såväl olja som vatten från de miljarder som bor intill och är beroende av dem för sin dagliga överlevnad.

Även om vi skulle göra detta kommer problemet ändå inte att vara löst, på grund av en faktor som kallas "Jevons Paradox". Enligt den omintetgörs ökad energieffektivitet av motsvarande ökning av energiförbrukningen.

USA:s ekonomi ger en utmärkt bild av hur Jevons Paradox arbetar. Sedan 1970 har man skurit ned på den mängd olja som krävs för att skapa en dollar av BNP med hälften. Samtidigt har oljekonsumtionen dubblats och förbrukningen av naturgas och kol ökat ännu mer. Trots 35 års arbete för att spara energi är landet mer beroende av olja än någonsin. Utvecklingen lär inte avstanna i en nyliberal marknadsekonomi där hela poängen är att tjäna så mycket pengar (= förbruka så mycket energi) som möjligt.

Det finns också fantastiska nya tekniker, energimirakel som passar bäst i sciencefictionböcker.

Termisk depolymerisation:

Det är ett lockande svar på vad vi ska göra av våra oerhörda mängder gammalt skräp. I stället för att slänga skräpet bränner vi det eller använder det i laboratorier, men eftersom det mesta av skräpet behöver olja för sin framställning, som bildäck, går det hela mer ut på högteknologisk återanvändning än att lösa den permanenta oljebristen.

Att långsiktigt använda denna metod för att lösa våra problem är ungefär lika vettigt som att äta sin egen avföring för att råda bot på en långvarig matbrist. I bägge fall kan den behövande bara tillgodogöra sig ungefär en tiondel av den energi som den tidigare har konsumerat.

På ett aptitligare plan är metoden behäftad med fundamentala nackdelar som många teknikfrälsta bortser från:

A. Produktionskostnader. Ett fat olja som framställts genom termisk depolymerisation kostade 80 dollar 2005. Samtidigt kostade ett fat nyutvunnen saudisk olja ungefär 2,50 dollar och den irakiska oljan 1 dollar.

B. Tekniken introducerades för kommersiellt bruk 1996. Elva år senare har vi fortfarande bara en fungerande anläggning. Den framställer mindre än 500 fat per dag trots rekordhöga oljepriser.

Termisk depolymerisation lät kanske för bra för att vara sann när du först hörde talas om den. Nu vet du varför. Trots allt finns det ingen anledning att låta svårigheterna förlama oss och sluta att forska och investera. Vi måste bara vara realistiska angående vad den kan och inte kan göra.

Solenergispeglar i rymden:

Även om termisk depolymerisation har varit en stor besvikelse har den åtminstone framställt en gnutta kommersiellt användbar energi. Samma sak kan inte sägas om solspeglarna, som enligt NASA är behäftade med "större tekniska och begreppsmässiga svårigheter samt är oerhört svåra att kontrollera". De kommer inte att se ljuset under många årtionden ännu.

Om dessa problem på något sätt får sina lösningar inom de närmaste 5 i stället för 50 åren måste vi ändå bygga om hela den industriella civilisationen - jordbruk, kommunikationer, transporter, skolor, sjukhus, sociala funktioner, bankväsen, regering etcetera - och anpassa den till energi från rymden.

Innan dess måste vi hitta energi, råvaror, politisk vilja, kapital etcetera för att kunna börja bygga om.

Solnanoteknik:

Det har gjorts lovande framsteg när det gäller solnanoteknik, men Dr William Smalley, ledande forskare inom fältet, medger att vi behöver "en serie mirakler" för att förhindra den industriella civilisationens kollaps. I februariutgåvan 2005 av Discover Magazine gav han följande prognos:

"Miljarder människor kommer att slåss om otillräckliga resurser. Svält kommer att uppträda. Terrorism och krig kommer att uppträda."

Teknikens möjligheter att rädda oss är med andra ord ungefär lika stora som att ännu en jungfrufödsel skall äga rum.

Likaså kan de tekniska landvinningarna inom energiframställning och effektivitet vara aktuella för det militära etablissemanget, men vi vanliga dödliga kommer aldrig att ha råd med dem.

Men kan vi inte ersätta oljan med en kombination av alla förnybara energislag?

Trots de nackdelar som var och en lider av skulle det fortfarande vara möjligt för världens ekonomi att gå runt på ett smörgåsbord av förnybara energislag - under förutsättning att vi omedelbart får följande:

1. All patentlagstiftning avskaffas.

2. Några tiotal stora tekniska genombrott.

3. En politisk vilja, ärlighet, respekt för fakta, ödmjukhet, öppenhet och idealism som aldrig tidigare skådats.

4. Obegränsat internationellt samarbete utan förbehåll.

5. Massiva mängder riskkapital att investera.

6. Fundamental omstöpning av banksystemet.

7. Räntesystemet avskaffas.

8. Ingen inblandning, hindrande verksamhet eller döljande av fakta från den multiinternationella industrin.

9. 50 år av universell fred på alla platser och alla samhälleliga områden.

10. Myndighetsrollen omdefinieras.

11. Skatt uttas på bruksvärde, inte på bytesvärde.

12. Global enighet angående straffvärdet för olika brott.

13. Antalet teoretiska symboler för praktiska värden (checker, pantbrev, aktier etcetera) begränsas till ett absolut minimum.

14. FN-stadgan och dess konventioner förklaras för internationellt tvingande lag.

15. Personlig kompetens premieras framför kvotering, hudfärg, religion, partigängeri eller sociala härskartekniker.

16. Införandet av en allmänt accepterad oöverstigbar gräns för jordens befolkning baserad på ovanstående.

Säkert har jag glömt något. Men om vi får allt detta har vi kanske möjlighet att utvinna energi motsvarande 3-5 miljarder fat olja per år ur förnybara energikällor.

Det är en fruktansvärd mängd olja men den kommer inte i närheten av att kunna hålla vår jättelika men ytterst instabila konsumtionskultur under armarna. Och kraven kommer att öka med växande befolkning och snabb industrialisering i länder som Kina och Indien.

Om de förföriskt attraktiva punkterna ovan genast blir verklighet står vi ändå inför en minskning av den tillgängliga energin med 70-90 procent. En sådan minskning skulle vara ytterst smärtsam men ändå inte utgöra slutet på samhället sådant vi känner det om det inte vore för att penningsystemet skulle kollapsa i brist på en konstant ökande energitillförsel.

Som lök på laxen måste vi också ta med vad som ibland kallas "ekonomiskt dubblad tid". Om ekonomin växer med 3,5 procent per år fördubblas den i storlek vart tjugonde år. Den fördubblingen måste drivas på av energitillgångar som växer med samma hastighet. Vår samlade energiskuld skulle alltså äta upp allt kapital innan vi hinner ta några märkbara steg i riktning mot storskaligt förnybara energikällor.

Håkan Larsson

Förbereder sig egentligen regeringarna? Den frågan och andra svarar Håkan Larsson på i nästa avsnitt.