Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 18 mars 2011 Slutet på atomåldern R
apporterna om en växande tragedi når oss från Japan. De mest skrämmande rapporterna gäller de kärnkraftsolyckor som följt i naturkatastrofens spår. Som miljöminister 2002-2006 var jag politiskt ansvarig för den svenska kärnkraftssäkerheten. Den erfarenheten gjorde mig mer övertygad än någonsin om att framtidens energikälla inte ska vara kärnkraft. Jag läser med intresse att även min dåvarande kollega Leif Pagrotsky idag ser skäl till grundlig eftertanke. "För mig är en slutsats klar, oavsett hur det kommer att utveckla sig i Japan", skriver Leif Pagrotsky. "Det var rätt att stänga Barsebäck. Påminnelsen om riskerna med att ha ett kärnkraftverk mitt emellan Malmö och Köpenhamn gör att jag idag är tillfreds med att ha förhandlat fram och signerat propositionen som satte punkt för Barsebäck." Slutet på atomåldern - das Ende des Atomzeitalters. Det var budskapet från den tyska tidningen Der Spiegel den 12 mars. Samma dag demonstrerade 40000 människor i Tyskland mot kärnkraften. Oron stiger i den tyska regeringen, som förra året gav förlängt tillstånd till tyska kärnkraftverk, till 2035. Tystnaden i Sverige kontrasterar skarpt, och jag undrar hur vi hamnade här. Varför denna tystnad? Var finns engagemanget för framtidens energiförsörjning och för Sveriges ansvar som kärnkraftsnation? Den borgerliga svenska regeringen har precis som den tyska nyligen valt att upphäva tidigare politiska beslut om att fasa ut kärnkraften. Faktum är också att den svenska regeringen har gått betydligt längre än den tyska. I Sverige är det nu fritt fram att bygga kärnkraft med obegränsad livslängd. Idén om att ersätta kärnkraften med säkrare energikällor har förkastats. Beslutet har hyllats av den mäktiga svenska elbranschen och i svensk media märktes de första dagarna efter katastrofen inte mycket av tysk reflektion eller eftertanke. Maud Olofsson syntes inte heller i debatten. Tycker hon fortfarande att det var klokt att lämna en välgrundad kritik mot kärnkraften i utbyte mot en borgerlig enighet i energipolitiken? Under senare år har kärnkraftsdebatten i Sverige saknat mycket av det djup och den eftertanke som jag tror att många av oss skulle vilja se. För det första diskuteras sällan den avgörande fråga som en riskfylld teknik som kärnkraften reser: Är det rimligt att tro att ett samhälle kan ha fullständig kontroll under alla förhållanden? Själv tror jag inte det. Jag tror att vi måste skapa sådana säkerhetsmarginaler att ögonblick av katastrof inte skapar decennier av lidande. Klimatförändringarna och de nya hot som de skapar gör det än mer angeläget att i framtiden prioritera gemensam säkerhet i samhällsbyggandet framför kortsiktiga vinster. Det är detta som brukar kallas för en politik för hållbar samhällsutveckling. För det andra lyfts kärnkraft ständigt fram som en lösning på klimatfrågan utan att alternativen diskuteras på allvar. Ofta beskrivs framtidens energiförsörjning som ett val mellan pest och kolera: Vill vi ha kärnkraft eller fossila bränslen? Men var och en som fördjupar sig i energifrågan inser snart att potentialen för energieffektivisering och förnybar energi är långt större än vad de mäktiga elbolagen vill erkänna. Problemet är inte att klimatomställningen kräver stora resurser och smart teknik. Problemet är att den kräver nya maktförhållanden på energimarknaden. Det finns stora möjligheter att utveckla en mer hållbar energiförsörjning, om vi har viljan. Ett närliggande exempel är Europas värmemarknad. I de flesta europeiska städer finns inga fjärrvärmenät. Det betyder att de stora värmeförlusterna från europeisk elproduktion inte kan tas till vara. Experter bedömer att cirka 70 procent av primärenergin i Europa går förlorad på väg från energikälla till konsument, bland annat på grund av värmeförluster. Varför görs då ingenting åt detta energislöseri? Svaret är att fjärrvärme är tekniskt enkelt men politiskt svårt att få till stånd. De städer som borde ta initiativ till fjärrvärme har svårt att finansiera så stora projekt, medan de energibolag som har resurser sällan har viljan. Energibolagen tänker storskaligt och tjänar bättre på att sälja el och gas. Alltså fortsätter energislöseriet, allt medan kärnkraftslobbyns budskap trummas in: Mer energi behövs och kärnkraft är enda alternativet. Enkla och hållbara lösningar förbises, till förmån för de dyra och svåra. Det finns dagar då även de mest inbitna kärnkraftsförespråkarna borde ha stannat upp och tänkt efter. Lördagen den 12 mars var en sådan dag. Tidigare publicerad på hennes blogg |