Politiskt, religiöst och fackligt oberoende
Alternativet i svensk press
Huvudsidan - Om tidningen - Prenumerera - Annonsera - Kalendarium - Insänt

Tillbaka till arkivet

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 9 maj 2008

Sanningen om det klorfria pappret

Plötsligt fanns det icke klorblekt papper överallt och alla frågade efter oblekta kaffefilter och toalettpapper. Marknaden har i efterhand gärna tagit åt sig äran för att på ett effektivt sätt ha reglerat bort en miljöfarlig produkt. Men det är egentligen en historia om långt och envist arbete av en liten grupp miljöentusiaster.

Gunilla Ladberg var engagerad i FMKK (Folkkampanjen för kärnkraft och kärnvapen) inför folkomröstningen om kärnkraften 1980.

- Jag lärde mig mycket och det blev tydligt för många människor vad vi gör med miljön. Frågan var "Ska vi slösa eller ska vi hushålla med resurserna?"

Gunilla Ladberg hade blivit intresserad av miljöfrågor och ville fortsätta trots nederlaget för linje tre som stod för en nedläggning av kärnkraften inom tio år.

- Vi var en liten grupp på fyra personer från FMKK och Miljöförbundet som funderade på vad vi skulle göra med vårt engagemang. Vi kom in på papper eftersom två av gruppens medlemmar, Göran Bryntse och Birgitta Johansson, hade mycket kunskaper om det. De jobbade på träforskningsinstitutet. Klorblekningen kräver mycket resurser och är miljöfarligt, och onödigt. Det var bara en konvention att allt skulle vara vitt. Så det var bra att rikta in sig på det, berättar hon.

Miljöförbundet hade också börjat arbeta med frågan och hade gett ut en liten broschyr.

- Vi gjorde en större broschyr med proffsiga bilder och koncentrerade oss på skrivpapper eftersom det är något som alla använder. Och så tog vi kontakt med pappersbruk som gjorde pappersmassa för att se om det fanns något intresse att ställa om till icke klorblekt massa.

Påverka politiker

Men många större pappersbruk har stora processer, ofta automatiserade, och det är svårt att ställa om produktionen. Så gruppen funderade på hur de skulle gå vidare. Istället för att gå till tillverkaren tänkte de att de skulle gå på efterfrågan och en stor konsument av papper är kommunerna.

- Vi hade mycket kontakter efter alla aktiviteter inför folkomröstningen. Sista året innan omröstningen var det en otrolig mobilisering. Det går inte att jämföra med något annat, berättar Gunilla Ladberg. Det var studiecirklar och folk som ringde runt och knackade dörr. Så vi surfade lite på det, det var så många som ville fortsätta och som var besvikna på att linje två vann. Det är viktigt att se att det var så.

Gunilla Ladberg och hennes vänner vände sig alltså till de som hade varit engagerade mot kärnkraften och som hade politiska positioner i kommunerna. Det var mest centerpartister och vänsterpartister, miljöpartiet fanns ju inte ännu, och de flesta nappade på att motionera om klorfritt papper.

- Det hade varit en allmän väckning för miljöfrågor tack vare kärnkraftsomröstningen och många kommuner röstade för förslaget. Det fanns ingen anledning att säga nej, och flera kommuner började fråga efter klorfritt papper, berättar hon.

Inte jättebrunt papper

Det var ett litet pappersbruk på västkusten, Munkedals bruk, som hade en experimentmaskin där de testade att tillverka pappret. Det blev inte jättebrunt, och var till och med lättare att läsa på än ett kritvitt.

Gunilla Ladberg har ingen dokumentation kvar och hon minns inte riktigt men hon tror att deras lilla grupp sedan arbetade mot Svenska Kommunförbundet som hade en gemensam inköpscentral för alla kommuner. När förbundet sedan vände sig till pappersbruken började det hända saker. Svenska naturskyddsföreningen engagerade sig också i frågan och gav ut en liten bok.

- Folk ville ha oblekta produkter och vår broschyr hade spridit sig jättemycket, berättar Gunilla Ladberg. Det tog några år men det sista steget gick väldigt snabbt. Vi började vid 1980-81 och 1987 slog det igenom. Det var kul eftersom vi var en så liten grupp och fick så stort genomslag. Vi hittade rätt vägar och tänkte sedan att marknaden får fixa det här när efterfrågan är tillräckligt stor.

Bra kombination

Av olika skäl fortsatte inte gruppen att arbeta tillsammans. Gunilla Ladberg tycker att det är lite synd.

- Vi hade en bra kombination. Två personer som var insatta i frågan och som ingen kunde slå på fingrarna. Jag som var bra på att skriva och göra pedagogiska framställningar och så Astrid Söderberg Widding som var aktiv inom FMKK och hade väldigt mycket kontakter.

Det var smidigt att vara en liten grupp, det är inte alltid en fördel med flera personer, säger hon.

Gunilla Ladberg tror att det är vanligt att miljöaktivister inte tänker så mycket på hur man ska dokumentera och nå ut med det man har gjort.

- Vi tyckte att det viktigaste var resultatet. Vi var relativt ointresserade av att framhäva oss själva, men det är viktigt att historien skrivs ner. Det är tufft att påverka, det är sådana enorma motkrafter och många tänker att det inte är någon idé. Då är det viktigt att lära av historien och att lära av andra, säger hon.

Kontakt: Miljömagasinet, Skånegatan 93 - Box 11 203, 100 61 Stockholm
Tel 08-640 82 80 - Fax 08-640 40 67 - e-post: redaktionen@miljomagasinet.se