Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 6, 8 februari 2008
Trädkramarna efter 20 år
- Ordet "trädkramare" finns numera i nationalencyklopedin, men texten har ett sakfel, påpekar Anders Dejke. Där står att vi kedjade fast oss vid träden men vi tog ett beslut om att inte använda den strategin.
Anders Dejke var en av initiativtagarna och han tycker att trädkramarnas argument håller än idag.
Det var i månadsskiftet 20 år sedan de första trädkramarna ställdes inför rätta vid Stenungsunds tingsrätt för aktionerna mot motorvägsprojektet i Bohuslän. Det är den största civil olydnad-aktionen i svensk historia. 400 personer blev åtalade för "ohörsamhet mot ordningsman" och rättegångarna pågick i över ett år. Lördagen 2 februari var det återträff i Ljungskile folkhögsskola.
Trots år av protester och månader av blockader byggdes motorvägen till slut. Anders Dejke bor kvar i Ljungskile.
Många representanter för kyrkor kom upp i skogen och uttryckte sin solidaritet med trädkramarna. En söndagsmorgon förrättade prästen Dan Melander till och med dop.
- Vi misslyckades ju och motorvägen ligger här i dag. Trafiken ökar varje dag, särskilt långtradartrafiken och det är en ständig bullermatta. Många som var positiva då har blivit mer tveksamma, berättar han.
"Varför just motorväg?"
Det var i januari 1985 som förslaget kom om att bygga ut E6 mellan Stora Höga och Uddevalla till motorväg. Anders Dejke blev engagerad i protesterna i Ljungskile i "Varför just motorväg?" och sedan i nätverket Motlänken som bildades några månader senare av bland annat Miljöförbundet. Två personer anställdes på deltid och under mer än 2,5 år arbetade föreningarna i nätverket med att demonstrera, skriva brev och insändare och träffa politiker, bland annat dåvarande miljöministern Ingvar Carlsson. Motlänken bestod till slut av cirka 100 organisationer. Allt från miljöorganisationer till fackliga organisationer.
I september 1987 avslog till slut regeringen alla överklaganden på motorvägen och Vägverket kunde börja bygga.
- Vi sa att vi kan inte sluta nu, berättar Anders Dejke.
Och eftersom vägbygget skulle börja med avverkningen av skog såg de ett sätt att protestera. Men det var viktigt att det var ickevåldmetoder.
- Några av oss hade hört talas om Chipko-rörelsen i Indien. Bönder som framgångsrikt hade hindrat avverkning av skog, så kallade trädkramare. Vi tyckte att det var fint och inspirerande. Och när vi berättade om vår inspirationkälla på en presskonferens fick vi snabbt smeknamnet "Trädkramarna". Det var inte alla av oss som gillade det i början.
Ockupation av skog
Den första ockupationen varade i en vecka, 6-14 oktober, mycket för att polisen inte visste vad de skulle göra. Det var ungefär 300 trädkramare som gick ut i skogen den första kvällen. Ett tält restes och man byggde vindskydd. Redan före aktionen hade man också startat en kampanj med trädadoptioner där folk symboliskt fick betala 10 kronor för ett träd. Adoptionslapparna hade satts upp på träden i skogen och hade stoppat maskinerna redan första dagen.
"Stoppa motorvägen" - banderoll vid tältet som Fältbiologerna tagit med sig.
- Vi hade starka sympatier i hela landet, berättar Anders Dejke. Folk från Kiruna till Ystad adopterade träd och många skrev och hörde av sig.
Minst sympatier tycker han att det var i Uddevalla. Där hade varvet lagts ner och i stället hade de blivit lovade en volvofabrik och en motorväg för att klara sysselsättningsproblemen.
- Det är helt mina subjektiva åsikter, men de tyckte att vi var lite smågalna, säger Anders Dejke.
Trädkramarna ordnade också familjedagar med föredrag och fika under ockupationen av skogen för att få kontakt med allmänheten.
Till slut kom poliserna med över hundra man, hundar och helikopter och bar bort demonstranterna en efter en.
Annorlunda aktioner
De följande månaderna fortsatte aktionerna mot vägbygget. Endast en gång använde en grupp norska demonstranter kedjor för att låsa fast sig i en maskin och oftast gick aktionerna lugnt till. Annorlunda aktioner var bland annat då ett hundratal träd planterades en natt i maj 1987 och då konstnärer bjöds in för att dekorera de berghällar som skrapats fram av Vägverket. Detta var under vägarbetarnas semester och under flera veckor pågick utställningen med vernissage, tal, musik och andakt. Den sista ockupationen var 13 september 1988.
- Det enda som jag tänker att vi kunde gjort annorlunda var att ta bättre hand om varandra. En del människor var bara med på en aktion. Vilka var de? Vi skulle haft en gästbok för att kunna hålla kontakt och följa upp, särskilt som det var ledsamt för många att vi misslyckades, säger Anders Dejke.
Han påpekar också att det egentligen var riskabelt att bara bjuda in vem som helst till aktionerna.
- Det var tur att det var långt ute i skogen och att det var regnigt och kallt. De som kom var väldigt medvetna. Hade det varit inne i en stad hade det nog varit värre, tror han.
Anders Dejke blev så berörd under de fria tal som de åtalade höll under rättegångarna att han, efter påtryckningar från Sara Lidman, skrev en bok: "Trädkramare inför rätta" med nästan 100 slutpläderingar.