20 april 2000
Människan
och djuren, Del 3: En modern rörelse växer fram |
I den avslutande delen om djurrättsrörelsens historia skriver Birgitta Carlsson, konsumentpolitisk rådgivare i Djurens Rätt, om tiden från 1600-talet och fram till den moderna djurrättsrörelsens framväxt. Den
franske filosofen Descartes (1596-1650), som dog på drottning Kristinas
dragiga Stockholms slott, betraktade både djurs och människors
kroppar som maskiner, men menade att endast människor har medvetande.
Enligt kristendomen är människan skapad som Guds avbild och
människan allena har en odödlig själ. Därför,
resonerade Descartes, kan djur inte vara medvetna varelser utan de är
maskiner som varken känner lust eller smärta. Denna syn av en
ledande filosof vid en tid när religiösa förklaringsmodeller
fortfarande var grundläggande passade de kristna som hand i handske.
Hans förklaring var den bästa tänkbara rationaliseringen
för det sätt på vilket människan faktiskt behandlade
djuren. Gud blev frikänd. Descartes skrev själv i brev till
Henry More, en samtida filosof som kritiserade Descartes doktrin, att
hans syn befriade människan från varje misstanke om brott när
hon dödade eller åt djur. Att
djuren inte kände något när man skar i dem är Flera
offentliga personer blev vegetarianer av hänsyn till djuren. Poeten
Thomas Tryon, som kan ha varit den förste som använde begreppet
rättigheter för djur, slutade äta kött och fisk 1657
och han vägrade använda läder. Han ville inte döda
och förtrycka sina medvarelser, angrep även negerslaveriet,
krigslekar, lagbrytare och den hårda behandlingen av sinnessjuka. En
intressant observation är att många av pionjärerna inom
djurskydds- och djurrättsrörelsen också var aktiva i arbetet
mot slaveriet och inte minst för barns rätt och kvinnlig rösträtt.
Dessutom var många av dem kvinnor. Fredrika Bremer är ett exempel,
Ellen Key var engagerad och vän med Elna Tenow, som var den ledande
gestalten par excellence i Nordiska samfundet till bekämpande af
det vetenskapliga djurplågeriet (nuvarande Förbundet djurens
rätt) vid förra seklets början. Svenskfödda Lizzy
Lind af Hageby slog ned på vivisektionen i England, och organiserade
hjälp för skadade hästar, soldater och barn som blivit
offer för första världskriget. Hon var en av de mest internationellt
kända djurrättsaktivisterna ända fram till sin död
1963. Det
fanns vissa bestämmelser för att skydda djur redan under antiken,
men med några undantag i österländska religioner gällde
dessa regler skydd för djur som människors egendom. De första
moderna lagarna för skydd av djur stiftades nästan samtidigt.
1635 infördes på Irland förbud mot att fästa plogen
vid oxarnas svansar och att slita ullen av fåren. Puritanerna i
Massachusetts fäste ett antal friheter på papper 1641. Två
av dessa gällde skydd av husdjur. I
Sverige infördes den första lagstiftningen för skydd av
djur 1857, men det dröjde ända till 1944 innan en allmän
djurskyddslag kom till. Då hade flera europeiska länder redan
antagit särskilda djurskyddslagar. Den
enskilda fråga som djurskyddsföreningarna främst tog sig
an och som så småningom ledde till lagstiftning var slakten.
Djur slaktades utan bedövning och under former som innebar ett stort
lidande. Djurskyddsföreningar i västvärlden lyckades få
till stånd regler som skyddade djuren mot de värsta avarterna. Den
moderna djurrättsrörelsen föddes omkring 1970, men fundamentet
började läggas på 1950-talet, då antivivisektionsorganisationerna
började växa igen. Förtrycket av djuren är av samma
sort som rasism eller diskriminering enligt kön, skrev Richard Ryder
1970, och använde för första gången begreppet speciesism
för att beteckna människans förhållningssätt
till de andra djuren. Ett genombrott för djurförsökskritiken
kom på 1970-talet i flera europeiska länder, något senare
i USA. Birgitta
Carlsson Våld
mot djur historisk tradition Lästips: The Political Animal. The Conquest of Speciesism av Richard Ryder. Kan beställas från Förbundet djurens rätt. info@djurensratt.org |