I en serie på tre delar skriver Birgitta Carlsson, konsumentpolitisk rådgivare i Djurens Rätt, om djurrättsrörelsens historia. Denna vecka handlar det om religionernas föreställningar om de ickemänskliga djuren.

Människans överhöghet över djuren (och naturen) som predikades inom judendomen, kristendomen och islam mötte sin första allvarliga utmaning 1758, när Carl von Linné klassificerade människan som en del av djurvärlden i sin Systema Naturae.
Etthundra år senare punkterades effektivt de religiösa skapelseberättelserna om livets uppkomst och människans unika ställning i naturen av Charles Darwin i The Origin of the Species (Om arternas uppkomst), där han presenterade sin evolutionsteori. I boken, som kom ut 1859, förklarade han att människan inte alls var skapad till Guds avbild utan i själva verket härstammade från de själlösa djuren.

Redan Aristoteles (384-322 f Kr) hade visserligen räknat människan till djurvärlden, men utan att därför dra slutsatsen att de ickemänskliga djuren skulle omfattas av moralisk hänsyn. Människan var ett rationellt djur, men långt ifrån alla människor var jämlika i Aristoteles Grekland. Slavar var visserligen människor, men utgjorde också fria mäns egendom, ansåg Aristoteles. Kvinnan var helt underordnad mannen. Naturen är primärt en hierarki i vilken de med lägre förmåga till rationellt tänkande existerar för dem som äger bättre tankeförmåga, skrev han.

En nyckel till behandlingen av djuren under de senaste tvåtusen åren får man i Aristoteles filosofi, som överlevde antikens Grekland och inkorporerades i dominikanermunken Thomas av Aquinos (1225-74) verk Summa Theologica. Aquino var medeltidens mest berömde kyrkolärare. Att döda djur är i överensstämmelse med Guds vilja skriver han i detta den katolska teologins huvudverk.

Ursprunget till idéerna om människans förhållande till sin omvärld får man söka i den materiella verklighet som omgav henne. Ända sedan människans begynnelse har hon konkurrerat med andra djur om livsutrymmet. Rovdjuren var ett ständigt existerande hot mot överlevnaden. Jakt för föda inriktade sig på gräsätande djur, som inte var lika farliga.

Människan lärde sig efter hand att behärska sin närmaste omvärld, men gjorde med nödvändighet en mängd feltolkningar i brist på förmåga att förstå komplicerade samband. Det låg nära till hands att magiska föreställningar uppkom, som så småningom tog form av religiösa trossystem. Dessa kan väl sammanfattas som en blandning av folktro, magi, beskrivning av de aktuella levnadsförhållandena, önskningar om ett bättre liv och vilja att försöka tolka människans situation i världen. Religionssystemen blev normerande för hur man skulle leva. Den muntliga berättelsen var under mycket lång tid det enda sättet att föra vidare stammens samlade erfarenheter. Först när adekvata verktyg uppfunnits kunde man börja rista i sten.

Några av de första religionerna som vann anhängare på grundval av sina sammansatta idéer var hinduismen och jainismen, som grundades mellan 500 och 650 år f Kr. Buddhismen följde i hinduismens spår. Gemensamt för dessa religioner är att de ickemänskliga djuren respekteras på ett helt annat sätt än inom judendomen och framför allt än inom kristendomen och islam.

Hinduismens hänsynstagande till djuren beror på idén om själavandring mellan arterna, och detta gjorde att köttätandet inte alls utvecklades i samma takt som inom andra kulturer. Både hinduer och buddhister upphörde med djuroffer (människooffer förekom parallellt).

Den mest radikala läran var jainismen i Indien, vars första bud var att inte döda någon levande varelse. Även insekter omfattades. Manekeismen som grundades av persern Mani (216-277 e Kr) innehöll doktrinen att människan inte hade rätt att döda andra varelser. Eftersom detta var efter kristendomens genomslag i Romarriket, visar det att kritik mot människans utnyttjande av djuren återkom gång på gång både före och efter vår tideräkning. Men kristendomens syn att djuren var till för människans skull segrade.

Gamla Testamentet innehåller passager om att hänsyn ska tas till djuren. I skapelseberättelsen i 1:a Mosebok antyds att människan skulle leva på örter och frukt. Efter syndafloden offrar dock Noa både fyrfotadjur och fåglar i form av brännoffer till Herren, som efter att ha känt den välbehagliga lukten välsignade Noa och hans söner. Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand, svarade Gud (1:a Mosebok, 9:2).

Det var ord och inga visor och i Nya Testamentet ges djuren ingen nåd. Denna djursyn har präglat Västerlandet ända fram till vår tid, även om ifrågasättanden gjorts hela tiden, dels av munkar, där Franciskus av Assisi är den mest kände, dels av andra kända samtida, som Montaigne som på 1500-talet invände mot människans grymhet mot djur. Men det var först under 1700-talet som tillräckligt många av tidens mest kända tänkare menade att djuren också måste omfattas av moralen.

Både Voltaire och Rosseau förde fram en sådan syn, men det var utilitarismens fader, Jeremy Bentham, som mera ingående behandlade frågan i sin The Principles of Morals and Legislation 1780. Han tillbakavisade skarpt Kants påståenden samma år om att människan inte hade några skyldigheter mot djuren.

Frågan är inte, skrev Bentham, om de kan tänka, eller om de kan tala, utan kan de lida?

Birgitta Carlsson
Djurens Rätt

Våld mot djur historisk tradition
Djur ges ingen nåd i Nya Testamentet
En modern rörelse växer fram