Människan och djuren, Del 1:
Våld mot djur
historisk tradition

I en serie på tre delar skriver Birgitta Carlsson, konsumentpolitisk rådgivare i Djurens Rätt, om djurrättsrörelsens historia. Denna vecka handlar det om urtidsmänniskans förhållande till djuren.

Våld utövat mot kännande varelser löper som en röd tråd genom människans historia. Fångst och dödande av andra djur, våld mot grupper och individer av den egna arten. Ännu år 2000 är den dominerande föreställningen världen över att andra arter kan behandlas som medel för människans intressen, utnyttjas, stängas in, bindas fast, slås ihjäl, ätas upp, skinnen beredas till klädesplagg och möbelöverdrag och kvarlämningarna användas på en uppsjö olika sätt. De två sista århundradena har också inneburit ett stort bruk av djur i medicinska och andra experiment.

Trots tidsspann på miljoner år härrör bruk i vår tid från den utveckling som skedde för mycket länge sedan. Hominiden (beteckning för den familj bland däggdjuren som innefattar människor och förmänniskor) Homo erectus som levde för ungefär 1,5 miljoner år sedan började använda elden och tillverkade vissa redskap. För att kunna döda djur som inte gick att fånga med händerna måste människan använda något tillhygge. Stenen och stocken kom antagligen först. Innan urtidsmänniskan började gå upprätt på två ben och lärt sig att använda redskap, levde hon troligen till största delen på rötter och annat som gick att plocka och ta med händerna.

Att döda andra djur för föda och så småningom för att använda huden till kläder och bostäder var en nödvändighet för människans utveckling och fortlevnad. Men hominiderna dödade även individer av den egna arten och åt upp dem. Så småningom utvecklades offerriter där människor såväl som djur dödades. Arvet från Magdalénienepoken kan anas i vår egen tid i eskimåenas kastträ, harpuner för att döda valar och ljuster för fångst av ål. Dessa redskap utvecklades mellan cirka 15.000 och 10.000 f Kr.

Grunden för dagens uppfattningar om människans förhållningssätt till andra djurarter lades när människan började döda för att överleva. Den nakna, redskapslösa ursprungsmänniskan konkurrerade om överlevnaden med andra djur och levde farligt. När människan långt senare började formulera idéer om sig själv i förhållande till djur och natur, var fångst och jakt sedan årtusenden etablerade överlevnadsstrategier.

Kunskapen om hominidernas utveckling till Homo sapiens (”den som vet”), som påbörjades för ca 100.000 år sedan, visar entydigt att de materiella förutsättningarna var skälet till att djur dödades för föda. Pekingmänniskan som levde för cirka en halv miljon år sedan tillverkade ett användbart redskap, en handkil, som användes för att döda stora djur som hjortar och rådjur, flå och stycka dem. Metoder för att fånga djur i naturliga fällor som var placerade längs djurens betesvandringar på våren, hade utvecklats något tidigare. I Spanien har fynd gjorts av långhåriga jätteelefanter, hjortar, vildhästar och uroxar som fångats i fällor och dödats för cirka 300.000 år sedan.

I försöken att tolka och förstå världen var det den omgivande verkligheten som stod till buds. Jägarfolkens tro präglades av enkla magiska föreställningar om hur man skulle kunna behärska sin omgivning. Man uppfattade ett klart logiskt samband mellan medlet och målet. Användning av djurbilder i grottristningar eller riter uppfattades som entydigt med djuret självt, det man ville fånga eller få makt över. Grundtanken i denna magiska föreställningsvärld var att det som skedde med figuren också fick verkan på förebilden, det levande djuret (eller människan).

Det är inte mer än ungefär 10.000-12.000 år sedan som människan blev bofast och jordbruket grundlades. De första försöken gjordes i Sydostasien, Mellersta Östern och Mellanamerika. Istället för att jaga djur började man nu valla och slakta djur samtidigt som odling av brödsäd påbörjades. Djuren fick inte konkurrera om födan. Fåret antas vara en av de första djur som domesticerades för ca 11.000 år sedan. Vildsvin tämjdes antagligen för ca 8.000 år sedan. Med början vid denna tid är det inte fler än 20-30 arter som har domesticerats av människan och blivit husdjur.

Kvinnan blev bofast, medan männen vallade djuren på bete och gav sig ut på jakt. Vid denna tid kan man ana att ett förhållningssätt till andra djur som individer kan ha börjat etableras, i första hand mellan kvinnan och barnen och djuren. De var nära djuren och var inte ansvariga för dödande vid slakt och jakt.

Genom odling av allt fler sädesslag och så småningom annat som människan kunde äta uppstod förutsättningar för att överleva på annat än dödande. Skriftspråkets uppkomst möjliggjorde spridning av idéer utanför den egna geografiskt begränsade gruppen. Samhällsorganisering som gjorde att kampen för den dagliga överlevnaden inte längre var det primära för alla människor, det vill säga de som var egendomsägare och kunde hålla andra människor som slavar, möjliggjorde andra aktiviteter. I det här utvecklingsstadiet kan man börja identifiera källor som diskuterade människans förhållningssätt till de andra djuren och ifrågasatte att djur skulle utsättas för lidande och till och med dödande.

Pythagoras som är mest känd för sin sats levde på 500-talet f Kr. Han var tillika vegetarian och uppmanade sina lärjungar att behandla djuren med respekt, därför att han trodde att människors själar efter döden överfördes till djur.

Men Asoka, som var indisk kejsare 274-236 f Kr, omvändes efter att bekrigat andra folk till buddhist och icke-våldsförespråkare (ahimsa). Medkänslan gällde även djuren, han blev vegetarian och understödde vegetarianismens utveckling inom sitt imperium som även omfattade delar av Persien. Han stoppade djuroffer, förbjöd kunglig jakt och byggde sjukhus för djur och människor. Han lät även plantera träd och gräva brunnar längs vägarna för att både djur och människor skulle få skugga och släcka törsten.

Birgitta Carlsson
Djurens Rätt

Våld mot djur historisk tradition
Djur ges ingen nåd i Nya Testamentet
En modern rörelse växer fram