|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 5, 1 februari 2013 Sverige är fantastiskt? O
lof Palme skapade en uppfattning av Sverige som internationellt, vilket gjorde Sverige unikt för svenska folket. En självbild som svenskarna gör allt för att upprätthålla. Men är Sverige så fantastiskt som svenskarna gärna vill tro? Tanken på svenskarnas internationella solidaritet har varit ett mantra som upprepats sedan Palmes tid. Immigranter man resonerat med sedan dess har knappast uppfattat att det funnits ett Sverige före Palme. Den politiska förlamningen efter mordet tycks kvarstå som en nostalgisk längtan efter den tid som var. Trots att de nyliberala impulserna redan under Palmes tid var på väg in i svensk politik. Någonstans där började den stora förnekelsens tid. Under 1990-talet blev svensk ekonomi utsatt för en stor påfrestning som kallas 500 procent. Den borgliga regeringen Bildt lånade upp enorma summor och skuldsatte svenska folket på ett sätt som sände chockvågor genom befolkningen. Vilket bäddade för Göran Perssons framgångsrika år som statsminister. Vad folk inte riktigt förstått är Perssons plundring av de gemensamma tillgångarna för att balansera skulden som uppstod med 500 procent-krisen. En var pensionsomläggningen, där ATP- systemet skrotades och de fonderade medlen placerades i aktier i ett läge då börsen var övervärderad. Så därmed var de goda årens inkomster, från 1960- och 1970-talen, till framtida pensioner borta och svenskarnas förväntade pensioner bidde en tummetott. En generationskonflikt har uppstått, där olika generationer har helt olika uppfattning om sakernas tillstånd. Detta var Göran Persson helt medveten om när han släppte pensionsreformen genom att utrycka sin oro över 50-talisternas chock när de inser pensionens svaga försörjningsförmåga. Och nu börjar 50-talisterna ta ut pension. Man måste tänka på att 40- och 50-talisterna är de årgångar som betalat mest skatt av alla svenskar de senaste århundradena. De har också upplevt flera årtionden av svår ekonomisk kris, såsom högränteåren på 1980- och 1990-talen, vilket inte har uppmärksammats genom den självbild av Sverige som ett gynnat land med medborgare som kunnat surfa fram i tillvaron. Denna falska självbild av svenskarnas gynnade pensionärssituation börjar nu krackelera, då den europeiska lånekarusellen visar att svenskarna byggt sin självbild på lån. Något som avslöjas när man blir pensionär, ty ett pensionärsliv baserat på en låg pension och höga lån är omöjligt. Allt fler pensionärer hamnar hos Kronofogden när man försöker upprätthålla sin standard. Pensionernas storlek är ibland så låga att omgivningen inte tror att det är möjligt. Det är den kvardröjande effekten av självbilden som svenskarna hade på 1970- och 1980-talen. Därmed har man en allvarlig politisk konflikt under uppsegling. Den senaste tidens förnekelse om en svensk fattigdom, som Janne Josefsson på ett inkompetent sätt förstärkte i tv gör denna politiska konflikt än värre. De fattigdomskriterier, 60 procent av medianinkomsten i landet och därunder skattebefrielse, som används i övriga EU negligeras totalt av det politiska etablissemanget, inklusive Janne Josefsson. Något som ingår i den gamla svenska självbilden. Men för den drabbade nyblivna 50-talistpensionären som ska skatta på sin pension blir nettoinkomsten, efter skatt, ibland så liten som 2500 kronor per månad. En politisk konflikt har uppstått. Något som under senare år blivit den mest påträngande huvudvärken för aktiva politiker. En förnekelsepolitik som hänger ihop med den svenska självbilden om det rika Sverige, där den som inte lever gott har sig själv att skylla. En falsk självbild som skapat en autoimmun politik där förnekelsen går så långt att valet 2014 kommer troligen att bli efterkrigstidens största politiska omvälvning. Ty det är knappast troligt och möjligt att den svenska politiken i dag klarar att öppet redovisa hur fel den svenska självbilden är. |