Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 49, 7 december 2012
Ekonomi och rättvisa
Naturskyddsföreningens årliga konferens hade i år temat "Hur gör vi då? Ekonomin, klimatet och framtiden" och hölls i Folkets hus i Stockholm.
Det är Sveriges äldsta miljökonferens hävdas det men intresset har exploderat de senaste åren. Rekordmånga - 558 stycken besökare - var på plats den 23 november, bara några dagar innan FN:s klimatmöte i Doha skulle inledas.
Miljöminister Lena Ek (C) och Svante Axelsson, generalsekrerare i Naturskyddsföreningen. (Foto: Benita Eklund)
Mikael Karlsson, ordförande för Naturskyddsföreningen, beklagar att Sverige har halkat efter på klimatområdet jämfört med andra länder. På kemikalieområdet är svenskarna "duktiga", men annars är det en dyster utveckling som illustreras.
- Framtiden ropar efter lösningar, men det gör också den goda kloka ekonomin, säger han.
Det är brist på ansvarstagande som är den viktigaste anledningen till att vi halkar efter, inte en avsaknad av lösningar, menar Mikael Karlsson.
Inlåsta i tillväxtspiral
Björn Sandén från Chalmers menar att det finns en risk att vi står inför en kultur på väg mot sitt förfall. Konkurrens och tillväxt är bra till en viss punkt, men sedan måste vi ändra beteende, menar han och konstaterar att vi nu är inlåsta i en tillväxtspiral. Han pekar på en väg ut, och förutom en alternativ makroekonomi handlar det om en helt ny teknikpolitik.
- Vi måste bort från teknikneutralitet som utgångspunkt för politiken, sätta hårdare tak och få i gång tillväxten inom sol- och vindenergin.
Miljöminister Lena Ek (C) understryker att miljö måste vara en del av alla politikområden.
- Vi står inför en industriell revolution lika stor som när vi övergick till el. Stora delar av världen har slösat helt vilt med energi. Om några år kommer vi tycka att energislösarsamhället var konstigt.
Det handlar om att få in ekosystemtjänsterna i budgetsammanhangen, titta mer på förebyggande åtgärder och hur vi kan bevara den biologiska mångfalden.
Hans Lindberg, statssekreterare hos Anders Borg på Finansdepartementet, berättar att regeringens klimatarbete utgår från EU:s strategier och mål. Den långsiktiga prioriteringen är att det inte ska finnas några nettoutsläpp 2050.
Han hävdar att utvecklingen i Sverige innebär att tillväxten ökar samtidigt som utsläppen av koldioxid minskar.
- Vi ligger på en bra kurs. Vi vill ha en hållbar tillväxt, för det är bara när vi är resursstarka som vi på ett hållbart sätt kan hantera den här problematiken.
Han tycker också att Sverige ligger i framkant, bland annat tack vare koldioxidskatten.
Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen, kommenterar att detta är en fråga om olika världsbilder.
- Jag håller inte riktigt med om att vi har frikopplat tillväxten från utsläpp. Om vi räknar med importen och svenskarnas konsumtion så ökar utsläppen i stället.
Han påpekar också att vi behöver sikta på nollutsläpp redan 2030 och frågar Hans Lindberg hur mycket Sverige kan investera i omställningen.
- Vi behöver se hur vi kan göra detta till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad och hur det påverkar offentliga finanser, svarar Hans Lindberg.
Han påpekar också att som politiken fungerar så behövs det ofta kriser för att få en förändring.
- Kanske är vi inte riktigt där ännu, avslutar han.
Chee Yoke Ling från Malaysia, Chandra Bhushan från Indien och Emi Hijino från svenska miljödepartementet. (Foto: Sofia Härén)
Olika uppfattningar
Seminariet på temat I klimatförhandlingarna intet nytt visar tydligt de motsättningar i synen på rättvisa och ansvar som finns mellan industriländer och utvecklingsländer. I panelen sitter två erfarna förhandlare från länder som kommer att drabbas hårdare av klimatförändringarna än Sverige. Men inleder gör Sveriges biträdande chefsförhandlare i klimatfrågor, Emi Hijino från miljödepartementet. Alla tre ska åka till klimatmötet i Doha.
- Vi pratar om nord och syd, men jag tycker inte att det är så enkelt. Vi behöver gemensamma mål, säger Emi Hijino.
Hon tycker att huvudfrågan är att få ett rättvist avtal, men vad är rättvist? Hon menar att det finns olika uppfattningar om det.
Chee Yoke Ling från Malaysia är chef för Third World Network i Peking, Kina, ett oberoende nätverk som samlar organisationer och individer engagerade i utvecklingsfrågor.
- Vi behöver rättvisa, annars kommer Doha aldrig bli en framgång. Det här mötet behövs för att bygga förtroende. Och hur gör man det? Jo, genom att lägga pengarna på bordet. Det behövs en plan för finansiering under de kommande åren, säger hon.
Chandra Bhushan är biträdande chef för Centre for Science and Environment i New Delhi, Indiens ledande miljöorganisation. Han påpekar att det inte går att jämföra utsläppen av koldioxid från dieselbilar med utsläppen från matlagning i de fattigaste länderna.
- Fattiga människor släpper ut klimatgaser på grund av att de vill överleva. Det är basala behov som behöver fyllas.
Han påpekar att en svensk i genomsnitt använder mer än 17 gånger mer energi än en indier. Men Indien har ändå påbörjat en omställning.
- Vi har redan ett program för solenergi och har byggt ut 1000 megawatt med solel under det senaste året. Den indiska regeringens vision är 22 gigawatt solenergi till 2022.
Det är en satsning som kräver 100 miljarder dollar, men de pengarna finns inte i nuläget.
- I en global ekonomi behöver vi dela på kostnaderna för omställningen. Med en teknisk omställningsfond kommer det inte behövas kol inom tio år, säger han med eftertryck.
Kan göra mer
Emi Hijino tycker inte att det behöver vara så mycket fokus på de rika ländernas historiska ansvar för utsläppen.
- Vi måste även se framtida utsläpp och att världen har förändrats.
Hon menar att Sverige har gjort en stor förändring genom att byta ut oljan mot biobränslen i uppvärmningen av hushållen.
- Vad gör Kina och Indien, frågar hon.
Chee Yoke Ling är dock kritisk till Sveriges ståndpunkt.
- Världen har inte ändrats sedan 1992 när klimatkonventionen skrevs, och det finns så många fattiga människor. Vi är inte i närheten av er nivå av välfärd, påpekar hon.
Chandra Bhushan tycker att Kina och Indien absolut kan göra mer, alla länder kan göra mer, exempelvis behövs det mer kollektivtrafik.
- Vi behöver transformera våra ekonomier, men det händer inte någonstans i världen.
Han påpekar att det finns pengar men att vi stoppar dem på fel ställe.