Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 47, 23 november 2012
Samtal inför COP18 i Doha, Qatar:
Klimatmöte i medieskugga
an inte säga om det var en tanke som såg ut som en handling, men samtalet om och inför COP18 skedde i Beskowsalen på ABF i Stockholm. Elsa Beskow som år 1918 skrev Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin.
Det var tyvärr få som hade hittat till den viktiga debatten i Stockholms ABF-hus.
På podiet sitter istället Rikard Warlenius, Klimataktionsmedlem och doktorand i humanekologi, och Anna Lindstedt, klimatambassadör för Sverige vid internationella klimatförhandlingar, samt välkände författaren och tidigare EU-parlamentarikern Anders Wijkman, som hellre kallas välfärds- än miljödebattör med hänsyftning till att miljön alltid överlever, men inte välfärden som vi känner den.
Frågeställningen från samtalsledaren Måns Lönnroth lyder: En gång om året i december hålls en internationell konferens med syfte att föra klimatfrågan framåt. Resultaten av de senaste årens konferenser har inte uppfyllt på förhand högt ställda förväntningar. Ännu har inte något nytt bindande internationellt klimatavtal kunnat undertecknas efter Kyoto 1997.
Under panelsamtalet diskuteras viktiga frågor och förutsättningar inför årets klimatkonferens. Anna Lindstedt menar att det viktigaste ur hennes synvinkel är att få med Mellanöstern-länderna, där det enligt henne händer saker, och att nå ett bindande avtal.
Att vi ännu inte gjort så är inget annat än en moralisk skandal i Anders Wijkmans ögon. Han tror att Barack Obamas andra mandatperiod kan vara en bit på vägen och vill hellre se ett hållbarhetsavtal i stället för ett klimatdito. Wijkman menar att vi måste se det som en holistisk helhet, att det inte är en ensaksfråga utan snarare en systemfråga, att makthavare och beslutsfattare oftast missar de horisontella kopplingarna.
Rikard Warlenius är desto mer skeptisk och dystopisk då han anser att Durban-mötet (COP17) förra året tog världen 15 år tillbaka i tiden och att läget ser allt annat än ljust ut. Ryssland, Japan och Nya Zeeland har sagt sig vilja följa Kanadas och USA:s exempel - det sista landet har aldrig ratificerat Kyotoprotokollet - genom att inte skriva under den ännu mycket vaga överenskommelsen om en andra protokollsperiod.
Han ser också att det ständigt är samma mönster som präglar förhandlingarna: Syd vill att Nord går före och visar vägen och viljan; Nord vill inte binda sig för rädsla att det skall kosta för mycket; så blir det ett bråk om detaljer och petitesser. Som, enligt Anna Lindstedt, oftast handlar om missförstånd, misstro, missnöje mellan de två världshalvorna/hemisfärerna.
Anders Wijkman hävdar att det största problemet i dag är den finansiella sektorn, som är ett totalt amoraliskt system som måste göras om i grunden. Han exemplifierade med att den finansiella sektorns värde som år 1980 var 12000 miljarder dollar sedan dess har ökat med faktor 20 till 241000 miljarder till dags dato. Vilken annan sektor kan uppvisa en dylik faktisk ökning? Han säger sig ha gått mer och mer åt vänster i sin politiska åsikt och väl snart slutar som kommunist. Det sistnämnda drar ner den 25-hövdade publikens skrattsalvor och applåder.
Allvarligt är dock att det inte existerar en global koldioxidskatt och Anna Lindstedt får frågan varför. Hon svarar att en sådan är svår att få till stånd, då det nationella vinstintresset går före. Men att läget vore så mycket värre utan COP-möten och IPCC-rapporter.
Fast Rikard Warlenius vill vända på det hela och menar att det är vi som utgör problemet, att fem procent av världsbefolkningen står för i stort sett alla de globala ohållbara utsläppen.
Det var synd att inte fler hittat till ABF för denna högkvalitativa samtalsstund med eminenta och initierade paneldeltagare. Fast fråga dig själv hur mycket du hört, sett, läst om den stundande Conference Of Parties i Doha, Qatar? Vi tycks bara klara av en fråga i taget.
När samtalsledaren vid pass 19:30 prick ville bryta debatten mötte det dock publikens motstånd och de tre paneldeltagarna fick varsin slutreplik. Så däri kanske fröet till hopp finns: folkets makt och samarbete.