Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 44, 2 november 2012

Visskatter och mörka minnen

"Hårda minnen lever kvar bland ett folk som har gömts, nästan tömts på all sin kultur, blev behandlade som odjur.

Nu vänder all otur. Fakta slängs fram, om vad som hänt i vårt land.

Jag nämner inga namn, av respekt för min stam."

Den svenska statens - under såväl S som M - och i viss mån också det svenska folkets svek, skuld och skam i den då så kallade "zigenarfrågan", av och till även kallad "tattarinventering" eller "tattarutrotning", är av oanade proportioner. Från 1500-talet då det var dödsstraff för manliga romer att uppehålla sig i Sverige till 1924 då stadsfullmäktige tillsatte en kommitté med uppdrag att utreda det som fattigvårdstyrelsen definierade som "tattarplågan".

Visst, somt har hänt sen dess, som den skarpa Sanningskommissionen 2010 under förre folkpartiledaren Maria Leissner. Och Romastrategin vars övergripande mål är "att den rom som fyller 20 år 2032 ska ha likvärdiga möjligheter i livet som den som är icke-rom". Med betoning på romska kvinnor; romani betyder ordagrant man och är ofta patriarkal i sin struktur. Statliga åtgärder inom utbildning och arbete ska prioriteras. Den stat som så sent som 1975 tvångssteriliserade medborgare: av de cirka 63 000 var runt 700 romer.

I Berlin invigdes den 24 oktober ett monument för att minnas och hedra den halv miljon romer och sinti som fick sätta livet till under Hitlers bestialiska regim, "Porajmos" på romani chib, nåt som ofta glöms bort. Men även i de nordiska länderna - kanske allra mest i Norge under Quisling - registrerades och internerades romer ifall landet blev ockuperat av nazisterna.

Släkten Taikon har självfallet gjort mest för att söka upplysa det tröga svenska folket om romers historia och leverne, men även Kjell Johansson genom den prisbelönta Flon-trilogin och på senare tid förkämpen Ralf Novak Rosengren som likt en annan musiketnolog tagit på sig den titaniska uppgiften att samla och skriva ned den storskaliga romaniska visskatten och som den 19-21 oktober iscensatte den första Nordic Romani Festival i Stockholm:

- Romanifolket-resande har rest från gård till gård, varit kopparslagare, handlat med falu rödfärg. Ja, också Calle Jularbo med den svenskaste av all dragspelsmusik var resande. Det var vi som tog valsen till Norden. Det var vi som förde nya idéer mellan gårdarna. Men det var också vi som var hemmansägare, borgare och soldater och slogs redan för Karl den XII. Vi har svenska efternamn, vårt språk har svensk grammatik och vi har en gemensam svensk kultur, men vi är ett romanifolk.

Den vanligaste stereotypen är ju eljest vilda, fallna kvinnor med lager av balk- och tyllkjolar och guld i mun, högljudda män med tjurring i bältet, silver på fingrarna och hatt på sned à la Kusturica. Fast dessa fördomar florerar, frodas och sprids än i dag när romer skuggas och blir visiterade av vakter, till och med portas från diverse restauranger och vissa butiker, som Ikea och Ica, samt blir nekade bostad.

Och 2010, för blott två år sedan, var ett mörkt år då inte bara Sarkozy-presidentskapet i Frankrike utan också regeringarna Reinfeldt och Rasmussen utvisade romer i stor skala. Och i vissa länder, med högt högerextremt stöd, förföljs och misshandlas de med polisens goda minne.

Förresten är alla tre termer ovan fel. Den rätta termen är romani. Och när man något förhastat talar om språket romani chib glöms det ofta bort att det inom språket ryms en uppsjö olika dialekter. Om detta och mycket annat berättade den panel som inledde hela festivalen på Musikmuseet. Det var intressant att höra Jimmy Rickard Hartman berätta om den romska situationen i Norge.

Med sina 500 år är romani/resandegruppen den äldsta "invandrargruppen" i Sverige. Och självfallet har det satt sina tydliga spår. Alltifrån visor - hos exempelvis Cornelis återfinns mycket romsk musik - och slangutryck, som bengen och beckna, tjej och lattjo till anor: Ja, bra många fler "svenskar" bär på romskt påbrå än de tror.

Buron (romani för icke resande) Bodil Andersson berättade om ett intressant upplägg och uppdrag hon har från Länsmuseerna: Resandekartan, att kartlägga och minnesmärka boplatser och/eller handelsplatser, milstenar runtom i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Ett projekt främst kopplat till Bohusläns museum, men fler är på gång.

Dessförinnan hade vi fått musik till dels. Förutom Rosengren, tillsammans med folkmusikern Marie Länne Persson, spelade Toni Holgersson - som nästan kan sägas personifiera den romska situationen: utslagen och uträknad, men som rest sig på nio och kommit tillbaka i stor stil - låtar från den senaste hyllade plattan Blå moln (över Stockholm). Det gör verkan när "kändisar" som han stiger fram och med högtburet huvud säger: Ja, jag är rom - det är jag med - och jag är stolt över det!

Bennie Åkerfeldt avslutade tillsammans med musikern Pelle Jageby en lång exposé och tragisk odyssé över ett stycke romsk 1900-talshistoria: Resandeblod, för vilken de mottog priset Årets folkbildare i Västra Götaland 2010. En föreställning de också givit för skolklasser. Åkerfeldt berättade hårresande historier och Jageby spelade resandevisor: mycket lärorikt!

Redan 1851 skrev författaren och filosofen Henry David Thoreau, som jag ju gärna återkommer till, i en dagboksanteckning - fastän det är osäkert om han syftade på resande/romani i synnerhet eller vagabonder/luffare i allmänhet, "traveller" kan ju översättas med både resande och resenär:

A traveller. I love his title. A traveller is to be reverenced as
such. His profession is the best symbol of our life. Going from -; toward - it is the history of every one of us.

Rikard Rehnbergh

Share