|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 42, 19 oktober 2012 Från Caracas till Kiruna Ursprungsfolk från norr till söder har nåt på gång. Det står klart efter lördagens Inspiration Världen som anordnades för fjärde året i rad på ABF i Stockholm: En heldag med seminarier och samtal om "Folk i rörelse för rättvisa och fred". Det var en kraftig slagsida sydvart, åt det latinamerikanska hållet, som representerades av bland andra Pachamamas döttrar, stödgruppen för Mapuche-folket, Marinera-dansare och besökare från andinska Oyón-regionen. Om detta var arrangörerna väl medvetna då Eva Björklund, ordförande för Svensk-kubanska föreningen, inledningsvis berättade att andra organisationer tillfrågats men inte nappat på erbjudandet om att underhålla. Så ska det till festligare inslag som sång, dans och musik på programmet krävs tydligen latinamerikanskt engagemang. Om gruvbrytning Det lagom digra programmet hade rubriken Från Caracas till Kabul, fastän det skulle snarare ha hetat från Caracas till Kiruna. Ty på seminariet och panelsamtalet "Gruvbrytningens konsekvenser för urfolk" diskuterade en representant från det latinamerikanska urfolksnätverket CAOI konsekvenserna av gruvdriftens intensiva markexploatering med en representant från Sametinget. Mats Bergh från Girjas same-by i gränsområdet mellan Kiruna och Gällivare kommuner och Carmen Ugarte från Oyón-folket i peruanska Anderna påvisade vilka liknande erfarenheter de båda har och har haft av den alltsomoftast utländska mark-, berg-, vatten- och gruvexploateringen, och hur detta i sin tur påverkar urfolkens intressen och urholkar deras rättigheter. Carmen Ugarte berättade att ILO-konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, nr 169, hjälpt till något sånär, medan Mats Bergh tyckte det var direkt skamligt att Sverige ej ens skrivit under den. Gemensamt var hur respektive stat, regering och riksdag systematiskt kör över såväl deras folk - ibland bokstavligt talat - som deras lagstadgade land. I Sverige är det det australiska företaget Hannans och i Peru det nordamerikanska Newmont Mining som exploaterar med bägge staters benägna bistånd. Pensionspengarna Andra programpunkter värda ett omnämnande var "Vad gör dina pensionspengar just nu?", om AP-fondernas investeringar av våra pensionspengar i bolag som kränker mänskliga rättigheter och förstör miljön. "Inspirerande kamp mot klimatförändringar", om Kubas satsningar på ekologisk och urban odling, lokala marknader, skogsplantering och miljövård. "Situationen värre än någonsin": om hur damm- och vägbyggen, nedmonterad skogslagstiftning och kompakta hot mot Amazonas regnskog fortsätter att ösa över ursprungs- och andra skogsberoende folk. "Kampen för färskvatten", det råder brist på färskvatten i världen, de transnationella jättarna vill lägga beslag på det för egen vinst, de väjer inte för krig och statskupper för att få sin vilja fram, men folk gör motstånd. "Motorsågsmassaker på Ojnare", det pågår en kamp i Sverige och världen där skogen skövlas i händerna på ett fåtal aktörer, i samma takt så töms landsbygden på både människor och kunskap; vi är beroende av ett hållbart brukande av våra naturresurser för att tackla kommande utmaningar i ett Sverige med lägst självförsörjningsgrad i hela EU. Klimatflyktingar Efter lunch och fika ägde ett mycket intressant seminarium rum i en egentligen för liten sal som handlade om Klimatpolitiken och dess flyktingar. Vare sig du slår i Nationalencyklopedin och SAOL eller söker på FN:s och UNHCR:s hemsidor lär du få nån träff på termen klimatflykting, den är (ännu) inte vedertagen. Men ändå existerar de - i miljontals: Med ett globalt varmare klimat kommer allt fler extrema väderhändelser och folk som flyr torka, försaltat vatten, översvämningar, stormar, etcetera. 150 miljoner människor förutspås vara "klimatflyktingar" år 2050. Vart ska alla ta vägen? Shora Esmailian, frilansare och författare, utkommer den 5 november med sin bok "Ur askan" och berättade om de fältbesök som ligger bakom texten. Likt en annan krigskorre har hon besökt vad som vanligtvis ses som "farliga" platser, som Swat-dalen i Pakistan (värmebölja), slumområdet Kibera i Kenya (torka) och Medelhavskusten i Egypten (översvämningar) och de människor, mest kvinnor, vars liv, hem, mark och näring står på spel. Hennes definition av en klimatflykting var lika kvick som klipsk: Det handlar om sårbarhet, ett öppet sår, från engelskans vulnerable, en term som i sin tur emanerar ur latinets vulnerare, att såra, av vulner, sår. Det vill säga att en sårad människa har mycket svårare att förflytta sig än en frisk och att en flykting alltid lider av ett sår, vare sig det är fysiskt eller psykiskt. Kamp och segrar Avslutningsvis skedde en mindre "pago", en ceremoni till Moder Jords försvar - "1492 invaderades den amerikanska kontinenten. Ursprungsfolk, afroättlingar och fattiga mestiser har i 520 år aktivt motstått ett samhällssystem som är fientligt mot natur och människor." Och resultatet? Ceremonin avslutades i all sin hopplöshet med ett hoppfullt exempel i Surayakus - ett territorium i Amazonas-regionen - kamp mot och seger över den ecuadorianska staten och ett argentinskt oljeföretag, vilket kan ses i dokumentären Jaguarens barn. |