Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 39, 28 september 2012
Del 2 av 3 om en resa genom östra Europa
"Ich bin ein Berliner"
"Folk cyklar på trottoarer, kors och tvärs, mot rött och enkelriktat, men aldrig att det hörs ett ont ord." (Foto: Andreas Molin)
Jag huserar i ett rätt slitet rum på Köpernickerstrasse 137, ett stenkast från "Kottie", Kottbusser Tor i Kreuzberg. "Køpi" är en så kallad squat och Berlins äldsta husockupation som funnits sedan 1990, året efter murens fall. Det enorma autonoma centrumet, som tidigare var kontor, hyser sex våningar, ett 30-tal rum och utsikten från taket, full av majaplantor, täcker hela östra Berlin. Här bor runt 50 personer mer eller mindre permanent, cirka 100-talet kommer och går och sover i en enorm sovsal. Här är det ofta punk- och rockkonserter på helgerna, ett dussintal olika "unkommerziellen" (fri donation) som bio, replokal, systuga, screentrycksverkstad, technokällare, odling, kontor, sopp- och cykelkök, sport-, klätter- och teaterrum, etcetera på vardagarna. Allt detta utan att motta ett öre i statliga bidrag.
Ett par stenkast från Køpi ligger ett annat smultronställe: Prinzessinnengarten am Moritzplatz, en gerillaodling som permanentats, godkänts och blivit ett folkodlingsprojekt. Ett helt kvarter har odlats och rustats upp. Tidigare låg här en ödetomt full av glassplitter, sprucken asfalt, metallskrot, sand- och cementmakadam. Det minns jag från tidigare besök och det kan man ock läsa sig till i den fina illustrerade bok med samma namn som rörelsen givit ut.
I dag är det öde landet ersatt av en mysig, själ- och livfull oas mitt i myllret, där kaféet ligger i en lummig lund, där fåglarna visslar visor till kaffet, där bina svirrar av och an kring bullen och den största bikupan återfinns i en stor stam, där plantorna står bredvid cyklarna i täta rader, där...
Nej, mina vänner, det är inte Dantes högsta krets varom jag här talar. Det är en högst reell verklighet i vilken stad som helst. Kvällen jag skriver ner dessa rader ser jag dokumentären Urban Roots om Detroit; om den nedgångna bilstaden som fått sig en rejäl ansiktslyftning efter att folk- och gerillaodlare gått samman för att upprusta och kultivera övergivna och förfallna områden. Annat som växer i dessa områden/projekt är människors - en del hem- och arbetslösa, andra sjukskrivna eller allmänt utklassade av samhället - självkänsla, gemenskap och kunskap. "It's a win-win-win!"
Tar en fika med Marco Clausen, en av eldsjälarna och initiativtagarna, och frågar om han känner till de besläktade Stockholmsprojekten längs den gröna linjen? Genau, visst gör han det. Han hänvisar till de stora framstegen som gjorts i främst Skandinavien och USA och menar på att det gått trögt sedan starten 08. Något väl modest, kan tyckas, i dag har Prinzessinnengarten bioodling, internationella volontärer, konst- och skolprojekt som får studiebesök och uppmärksamhet från allehanda håll. Här hänger jag alltid under mina Berlinbesök.
En hällregnig dag kommer ett gäng Greenpeace-aktivister förbi dunkande på oljefat; jag går ut på gatan och hakar på; slagorden ekar: Shell - rauss aus der Arktis! Ut ur Arktis. På flygbladet står: "Konzern startet Ölbohrungen vor Alaska in diesem Sommer!" Talespersonerna säger att Arktis är en av jordens sista orörda regioner, men att dess ostörda dagar dessvärre är räknade: Att man - ja, man! - passar på nu när isen smälter i oanad hastighet att börja borra efter olja. Män/skan/s cyniska benägenhet att profitera vid katastrofer, krig och kriser är lika legio som ofattbar.
En annan dag besöker jag Walden, H.D. Thoureaus skogsparadis vid den lilla sjön. Ja, inte i Massachusetts, utan i Prenzlauer Berg. En restaurang helt i hans anda/ande; en hommage. Väggarna är prydda med ett prunkande grönt lövverk, saltade och pepprade med citat mestadels ur Walden, hans chéf-d?ouvre. Väl där passar jag på att sörpla i mig en näringsrik rotfruktssoppa medelst hembakt bröd samtidigt som jag läser av väggarna. Jag kommer därvidlag att tänka på Jonas - en i "Bianchistallet", som blev kvar i Pommern (se del I, MM nr 37) - och hans gadd på magen vid mjälten.
If one advances confidently in the direction of his dreams, and endeavors to live the life which he has imagined, he will meet with success unexpected in common hours. Walden 16.
Just det citatet - som minner om Psalm 23:4 i Bibeln: "Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig. din käpp och stav, de tröstar mig." - hittar jag emellertid aldrig, fast jag finner det alltid - i minnet.
En solig söndag tar jag gamla Bettan - min 20-åriga danska racer - på en tur. Vi hamnar i härliga Görlitzer Park. Här skatas, trummas, liras, cyklas, bollas, solas och röks det friskt. I slutet av parken ligger Wagenplatz. Även det en squat, en ockuperad del av staden, vackert belägen vid Landwehrkanal står de fantasifulla husvagnarna och -bilarna i en vid cirkel. I dess mitt finns verkstad, plantering, lek- och grillplats. Lagen om vanhävd verkar vara mera tillämpbar i Berlin än i Grönköping (läs: en svensk stad).
I Spreepiraternas, som de ibland kallar sig, free- eller swap shop plockar jag på mig ett tummat exemplar av Söderbergs Doktor Glas, beställer in en té för en femma, slår mig ned och läser och inväntar kvällen, då det blir högkvalitativ, experimentell och gratis jazz. Ja, saker och ting kan vara kostnadsfria även i en turiststad i detta kapitalistiska tidevarv.
Jämte Ryszard Kapuscinskis På resa med Herodotos läser jag om romanen om doktor Glas "moraliska" mord på pastor Gregorius med stor behållning och lärdom, men även ett visst mått ironi, skall det visa sig.
Samtidigt äger en gatufestival rum på Alexanderplatz, gratis även den även om en donation tacksamt tas emot, vid namn Berlin lacht. Ja, en hel del skratt ekar i hjärtat av det forna DDR. De flesta av deltagarna kommer från EU och flera "Köpis" deltar. Mången anarkist försörjer sig just på/av gatan, att spela musik, underhålla och måla eller samla flaskor, skrot och dumpstra mat, allt för att inte in- eller uppgå i Systemet!
På Alex stöter jag på ett gäng katalaner som har skapat finurliga taktila redskap, spel och lekar av återvunnet material, vad vissa skulle kalla skräp. De är riktigt roliga och trixiga, som Labyrintspelet, dessutom duktigt svåra för en utan stadig hand. Fast, som bekant, övning ger färdighet.
Den sista kvällen i Berlin, före avfärden till Stettin och Polen, blir det ett besök på konserthuset vid Gendarmermarkt. Denna imposanta byggnad, med sin överflödiga borgerliga prakt, får de svenska konserthusen att framstå som frugala friggebodar. Men den spanska ungdomsorkesterns allt annat än snobbiga inställning tar ner gravallvaret några nivåer. De spelar Bruckneråttan med en vitalitet och lekfullhet som smittar av sig. De uppklädda högdjuren går hem med ett leende på läpparna och en glädje i bagaget.
Men säg den glädje som varar: Efter konserten sätter jag mig på en bänk, lyssnar lite förstrött på gatuorkestern som spelar medeltida spanska madrigaler och slår på mobilen vars meddelarfunktion om inkommande sms börjar blippa frenetiskt. Jag som ditintills mottagit blott ett par mess om dan. Elisabet, Coura, Maria och Samuel meddelar unisont: Jan är död!
För mer information om Køpis verksamhet & historia se:
Om prinsessornas trädgård och deras bok:
Mer om de urbana rötterna:
För restaurang & café Walden:
www.walden-restauration.com/index2.html
De katalanska spelen:
För en vidare överblick över anti-kommersiella, alternativa och autonoma platser i Berlin se:
http://www.kreuzberg-info.de/pirati/links.html#haus