|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 37, 14 september 2012 Ersättningsdroger i stället för behandling S
om ledamot i Socialnämnden stöter jag emellanåt på fall som gör mig som gammal narkomanvårdare både uppgiven och förbannad. Ett exempel är en ung man, som vi kan kalla P, som trots sin ungdom har en fruktansvärd missbrukskarriär bakom sig. Till sist har det gått så långt att Socialtjänsten föreslår att familjeomsorgsutskottet beslutar om att ansöka om tvångsvård hos Förvaltningsrätten. P börjar sitt missbruk vid 12 års ålder, med att sniffa lösningsmedel och fortsätter med det i ett års tid. Redan som 13-åring missbrukar han cannabis för första gången och fortsätter med det under ett års tid. Som 14-åring börjar han dricka alkohol, vilket ger honom en sådan kick att han per omgående går in i ett alkoholmissbruk. Vid 15 års ålder prövar P för första gången heroin. Man kan säga att kärlek uppstår vid första mötet. Vid 21 års ålder eskalerar opiatmissbruket regelbundet till tre dagar i veckan eller mer. Finansiering av missbruket sker via småbrott och annan kriminalitet. Men redan vid 15 års ålder går samhället in och börjar mata P med ersättningsdrogen subutex, det blir till en regelbunden användning från 17 års ålder. Metadon, en artificiell opiat som används som ersättningsdrog i delar av narkomanvården, erhåller han redan från 16 år. Samtidigt som han erhåller ersättningsdroger från läkare fortsätter missbruket med bensodiazepiner (lugnande) och andra droger. P använder de droger han får från läkare som en extra "macka" ovanpå all annan narkotika han slår i sig. Nu har han drabbats av överdoser och allvarlig hjärnskada men fortsätter trots det ändå sitt missbruk. P riskerar sitt unga liv varenda dag. Alla detaljer i P:s missbruk går inte att rada upp för utrymmet räcker inte till. Sent om sider drar Socialtjänsten i handbromsen efter det att P tillåtits missbruka sedan 12 års ålder, samtidigt som läkarna öst på med amfetamin, (på grund av ADHD) subutex och metadon. P har aldrig fått en timmes psykoterapi. Det psykosociala stödet till honom och hans familj har varit obefintligt eller försumbart. Flera olika intagningar på institution har förekommit, men samtidigt har läkarna öst på med legala droger. I dag vill P ha drogfri behandling, men det kan sjukvården inte erbjuda, och han är hursomhelst i en sådan situation att han först måste tvångsomhändertas på LVM-anstalt för att om möjligt vårdas där till dess vården kan ske under frivilliga former. Hur kan det ha gått så långt att ett barn börjar matas av samhället med tunga ersättningsdroger och i praktiken lämnas åt sitt öde med ett allt mer eskalerande och destruktivt missbruk? De senaste 7-8 åren visar statistik att dödligheten i metadon och subutex ökat dramatiskt bland de tunga missbrukarna. Är det parollen "ge dem vad de vill ha" som gäller? Hoppas man på det sättet slippa se missbrukarna på gator och torg i sitt uppenbara elände? Var finns socialtjänstlagens portalparagrafer? Var finns humanitet och anständighet? Är det bara de stora läkemedelsbolagens grova övervinster på hanteringen som får styra utvecklingen av svensk narkomanvård? Läkemedelslobbyisterna har i dag trängt långt in i departement, förvaltningar och sjukvård. När de är färdiga, kommer vi då att som i Danmark och Holland slaska ut heroin till de missbrukare som vill ha? Kommer vi då att i stället för narkomanvård ha etablerat som på kontinenten och i Norge så kallade "shooting galleries", där missbrukarna får hjälp att injicera sina tunga droger? Hur långt får cynismen utvecklas innan det kommer en folklig motreaktion? Min motreaktion som samhällsmedborgare och politiker blir i alla fall att anmäla vanvården av P till Socialstyrelsen. Om det leder någonstans återstår att se. Jag är tyvärr i dagsläget pessimist. |