Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 37, 14 september 2012
Jan Carlson In Memorian, del 1 av 3 om en resa genom östra Europa
100 mil på två hjul
ur arbetar Herodotos? Han är den borne reportern: han reser, tittar, samtalar, lyssnar, för att sedan skriva ner det han sett och fått veta, eller helt enkelt för att lägga det på minnet.
Hur färdas han? Till lands rider han på häst eller mulåsna, men oftast går han till fots; till sjöss reser han med roddfarkost eller segelfartyg. (Ryszard Kapuscinski, På resa med Herodotos, övers. A. Bodegård, Pössneck, Tyskland 2007.)
"Kapuscinski reste jorden runt på de mest skiljda sätt, men mig veterligen aldrig per velociped..."
Med mig på resan rakt söder-ut från Malmö till Berlin, sen över den pommerska gränsen till Polen och slutdestinationen hamnstaden Gdansk, har jag - förutom en ryggsäck på runt tio kilo, en sovsäck modell äldre, ett lagningskit till en 20-årig dansk racer av märket Banani, som även går under namnet "gamla Bettan" - den polske reportern och resanden tillika min inspirationskälla och namne Ryszard Kapuscinskis (1932-2007) sista bok.
Liksom den som lätt felaktigt kallats den förste "historikern" - Kapuscinski vill i stället se Herodotos som den förste "reseskildraren" - är med på reporterns resor till Asien, Afrika och Amerika så bär jag med mig min Kapuscinski. Och det känns tryggt; för han har alltid värre saker att förmedla, hamnar alltid i trängre situationer än jag. Kapuscinski reste jorden runt på de mest skiljda vis, men mig veterligen aldrig per velociped.
När vi rullar av färjan i Sassnitz, "Bianchistallet" och jag, är det redan mörkt. Vi skriver slutet av juli och de tyska sommaraftnarna är inte lika långa som de svenska. Ingen av oss har någon nattbelysning att skryta med, men vi rullar på ändå - mot rytmen. I fredagskvällens halvdunkel äger ett rejv rum i dungen vid stranden. Vi dividerar en stund om vi ska tälta i närheten och de som känner för det dansa natten lång. Efter ett tag beslutar vi oss för att trampa vidare.
Vi passerar ett enormt, kilometerlångt bostadskomplex som känns en aning kusligt och förebådande, som vore vi offer i en finsk SF-film. Det är Prora: Vackert belägen vid det som kallas Tysklands riviera begagnades byggnaden först under nazi-, sen under kommunisttiden som rekreationscenter för partitoppar och mindre funktionärer, men även turister. Anläggningen byggdes 1936-39 vid havsbukten Prorer Wiek av en R. Ley, ledare för föreningen Kraft durch Freude, och sanktionerades av Hitler. I dag är det delvis övergivet och på väg att förfalla, delvis museum.
Slutligen cyklar vi via Binz alla grand hotels och lyxvillor ner till stranden. Vi slår upp våra tält och vårt enda gasolkök. Det vankas pasta och ska väl smaka. Snart kommer två tyska vakter för att meddela att tältning och eldning är strängt förbjuden, då de får höra att vi är svenskar säger de dock: "Oké, aber nur ein nacht!", blott en natt!
Visst, vi ska ju ändå vidare i gryningen. Vi befinner oss - om ni inte redan gissat det - på Rügen.
Nästa dag drar vi tvärs över ön, som är allt annat än cykelvänlig, till färjeläget och far den korta turen över Strelasund. Vi stretar på än i väggrenen, än på en parallel cykelväg i en behaglig 25-graderstemperatur; färdas genom många pittoreska Hansastäder, ofta med en kyrka, ett råd- eller stadshus i sten och kullerstensbelagda gator till förbannelse; skämtar om att halva tyska arbetskåren vid nåt tillfälle måst ha bestått av stenhuggare och -läggare. Vi söker också turista något litet och stanna till i var stad för en falafel eller cappucino och en med svenska mått mätt billig och smarrig bakelse: en cyklists bränsle.
Slutligen når vi Vorpommerns huvudstad Greifswald - "gripskog"; gripen ett fabeldjur vanligen avbildat med en lejonkropp och ett örnhuvud - och finner just en stor dunkel bokskog i dess utkant, faktiskt vid Olof Palmes Weg. Här känner vi oss hemma, trots hot eller löfte om gripar. En grupp slår upp tält, den andra samlar sten och fallet virke för att göra upp en härd och eld. På andra sidan skogen ekar och dunkar en taktfast trumma, likt en enorm borrmaskin. Ännu ett rejv? Tja, det är lördagsnatt och vi är ju i DDR. Vi rejvar själva i stället.
"Andreas och jag är urbana vildmarksmänskor och reser utan köksutrustning. Vi tager vad vi haver."
Följande morgon tar vi sikte på Östersjön igen. Längs vägen syns ofta slagord för Hansa Rostock, kontrapunkten till St. Pauli, som de flesta av oss håller på; där det förra är högerextremisternas fotbollslag är det senare vänsteraktivisternas. Det inger oss ett visst obehag att befinna oss i ett högerextremt fäste. När vi väl nått Ueckermünde är majoriteten för en campingplats. De har tröttnat på floddopp och eldstad och vill nu ha varmdusch och elspis. Minoriteten får vackert ge med sig: ingår en i ett lag så gör en. Nästa dag splittras det dock. Andreas, fotografen, och jag bildar ett team som ska söderöver, resten ska cykla några dagar till i norr före återfärden.
En (annan) fördel med att cykla i mindre lag är att det går fortare.
Vi trampar på - första etappen är alltid lättast, då kroppen är utvilad och humöret på topp - i värsta tempoloppsstil på en lång cykelväg - äntligen! - som löper längs ett militärkomplex som sträcker sig säkerligen en mil. Det enda positiva att säga om det är att därinne ståtar flera solparker - något som för övrigt är rätt frekvent förekommande i Tyskland, förutom de många vindparkerna. Och skog!
Myten om den teutoniska skogens död är just det - en myt.
Vi möter många cyklister nu - motströms. De flesta är på väg till Rügen, kan tänkas, längs leden Radweg Berlin-Usedom, på helt vanliga stadscyklar. Under dagen når oss beskedet att två engelsmän från samma stall vunnit Touren. Det har aldrig hänt förut. Inte heller att vi cyklat 30 mil ihop. På en informationstavla står: "Frei nach dem motto: Der Weg ist das Ziel!" Vägen är målet, så sant, så sant, fast så tänker nog varken tävlings- eller fritidscyklisten, hen vill ofta bara fram.
På sex timmar har vi nått Pasewalk, tillryggalagt runt elva mil trots att vi stundtals cyklat på steniga och rotiga stigar. Vi inhandlar proviant och drar vidare. Fastän strandremsan är lång har vi svårt att finna en lämplig lägerplats; vassen som omger viken växer hög och ogenomtränglig. Till sist beslutar vi oss för en åker vid sjön. Ett val vi inte ångrar:
Den nedåtgående solen manar förvisso fram horder av mygg, men även andra djur: Vi ser hjortar, hökar; hör sparvsymfonier ackompanjerade av vildsvin som grymtar ut sin irritation över att vi inkräktat på deras revir. Snart tar månen över efter solen och lyser upp vårt enkla läger.
På morgonen väcks vi av ett gäng skördetröskor. Vi gör snabbt upp en brasa, tar ner tält, kokar kaffe och gröt. Vi är urbana vildmarksmänskor och reser utan köksutrustning. Vi tager vad vi haver.
Var kväll inhandlas grillbara grönsaker, rotfrukter och en burk jordnötter att snaska på innan elden tagit sig, fast också att nyttjas som kärl för att koka upp vatten dagen efter.
Vi drar vidare, i maskinernas dån och damm, över ett överskönt insjölandskap: böljande kullar och sänkor med ängder täckta av solrosor, raps, majs och vete bredvid mängder med sjöar. Till sist - efter än en dag á tio mil - ankommer vi Oranienburg. Då vi frågar efter den smidigaste cykelvägen till Berlin, tre mil bort, får vi flera gånger till svar: "Nimm die S-bahn!" Ta tåget. Till skillnad mot SJ:s idiotiska påfund får du här ta cykel på såväl tåg som T-bana.
Sista natten - Andreas ska vidare till Verona via Alperna - tillbringar vi vid en liten vik till Lehnitzsee. Kanalen går hela vägen till Berlin och vi spekulerar om vi kan cykla längs med den nästa dag. Det märks att vi är i storstan nu. Skollediga ungdomar hänger vid vattnet, dricker pils och röker kiff. Men vi låtsas inte om dem utan sjunger naturens och frihetens lov runt en öppen eld igen.
Nattfiskande ekor och sand-pråmar drar förbi under månens första kvarter och det är gott att leva.
Fakta: Jan Carlson
Jan Carlson föddes 1946 och avled hastigt i cancer den 31 juli i år (Se MM nr 32 och 34). Förutom klimatkampen och -politiken hade författaren och den avlidne cykelvurmen gemensam. Det nästsista tillfället de träffades var under ett rullande cykelseminarium i Visby under Almedalsveckan (se Hållbarhetsbloggen den 5 juli 2012). Reportageserien i tre delar tillägnas Jan Carlsons minne.