Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 36, 7 september 2012
Storstilat tioårsjubilerande
Östersjöfestivalen
Berwaldhallen
Stockholm
Festdeltagarna bjöds inledningsvis på två storverk, tillika hyllade uppsättningar. Först ut var vad som förmodligen är operavärldens - och musikkonstens - zenith: Richard Wagners (1813-1873) Tristan und Isolde. Där död måste till för att nytt ska födas; där döden blir livet och natten dagen för kärleken.
En av festivalens initiativtagare, Esa-Pekka Salonen, tog med sig samma uppsättning som i Los Angeles konserthus och på Parisoperan häromåren. Han hörde Tristan för första gången som 13-åring, säger sig aldrig få nog av den och har dirigerat den ofta. Vilket märks. Finska Radions Symfoniorkester gör att man vill flytta till Helsinki.
Den undersköna musiken ledsagas av installationskonstens nestor Bill Violas videoprojektion där ett par går genom vatten, skog, eld för att slutligen mötas i abyssen (döden). Vattnet är ett centralt tema hos Viola, som hade en-nära-döden/drunknings-upplevelse som barn.
Installationen fungerar mycket bättre, enligt dem som var på båda platser, på Berwaldhallens scen än på Parisoperans. Salonen har dragit ner väsentligt på tempot och anpassat bilderna efter det. Och tur är det: hans tempi är ibland hjärtinfarktskvicka och Tristan får absolut inte hastas fram. Violas buddism genomsyrar - likt ett utdraget aum - hela föreställningen och det är gott. Regissören Peter Sellars utnyttjar smart de till buds få medel, salens olika rader/balkonger är skepp och berg i handlingen. Det hela blir en "perfect match", ett modernt allkonstverk helt i Wagners anda.
Klockrena sångarinsatser hörs från damerna. Michele de Youngs Brangäne är så dramatisk men ändå lyrisk; även Isolde, Violeta Urman, är urstark men kanske inte så melodiös när det behövs. I operans sublima andra akt, då romantiken och kromatiken hänför som mest, händer det som sällan händer: tenoren Ben Heppner (Tristan) klappar ihop; han rosslar och väser fram sina kärleksförklaringar. Det stör ju självfallet koncentrationen/helhetsintrycket. Det gör även det surrande avkylningssystem, specialimporterat från Finland, som dessvärre måst användas för videoprojektionen.
Basen Matti Salminen (Marke) bör nämnas för sig: Denne 67-åring går in och äger scenen fullständigt under sina tvenne inspel i sin oändligt otacksamma roll som en gammal tråkig gubbdjävel och glädjeförstörare.
Ja, sällan har fem timmar gått så fort som under öppningsföreställningen av Baltic sea Festival.
Den lilla puckelryggiga hästen av den än levande tonsättaren Rodion Sjtjedrin (1932) är egentligen en barnföreställning, men den funkar på oss vuxna också, som hade världspremiär på Bolsjovteatern 1960. En mustig saga av det slag som lingvisten Tzvetan Todorov med försmak analyserade strukturalistiskt. Det är animerat, roligt, galet och det är kommunistisk klassisicm så det förslår: den gamle tsaren kokas levande och bondpojken (peska) blir först prins, sen ny tsar över det vidsträckta ryska riket.
Koreografen Alexej Ratmanskij har skapat en såtillvida naivistisk och folkloristisk föreställning - med några moderna moves insprängda då och då - att man tror sig tillbaka till Parisoperan 1913 då radarparet Stravinskij & Dyagilev gjorde samtidig succé och skandal med Våroffer.
Anrika Marinkij - från 1700-talet - är ett av topplagen i balettens serie A. Den enorma ensemblen om 150 personer - jag som i min enfald trodde vissa dansare dubblerade sina roller, men icke, ska det va så ska det - ställer sig nästan i stram givakt då Gergiev äntrar scenen, vilket även tonsättaren gör. Och det är stort, där står en som hängt med Sjostakovitj, Stravinskij, Prokofiev & Co. Och det hörs på musiken, som kongenialt dirigeras av Gergiev.
Prinsessan (prima ballerinan Alexandra Kolegova) dansas så precist, skirt och vackert att man tror sig se en speldosa. Och bondpojken (Alexander Segejev) är så naiv, oskuldsfull men ändå charmig som man kan förvänta sig.