|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 35, 31 augusti 2012 Reflektioner kring en konstutställning S
å presenteras då ännu en utställning där man smält ihop två konstnärskap för att undersöka någonting; "se vad som händer". Picasso/Duchamp. He was wrong på Moderna Museet i Stockholm innehåller verk från museets samlingar kompletterade med några inlån. Utställningens underrubrik refererar till ett påstått uttalande av Picasso, som när han fick beskedet att Duchamp hade gått bort ska ha yttrat "han hade fel". I utställningen, framhålls det, ställer Moderna Museet för första gången "giganterna" Pablo Picasso (1881-1973) och Marcel Duchamp (1887-1968) mot varandra. När det gäller Picasso riktas fokus på "mästaren och modellen", ett inte obekant tema. Med denna utställning, som skulle kunna uppfattas som marknadsföring av museets betydande innehav av objekt av Duchamp, respektive verk av Picasso, vill man "se vilka energier som alstras och vart spelet mellan de båda leder". Vilket spel, kan man fråga. Medan Duchamp tyckte till om konst gjorde Picasso konst. Museets pressinformation inleds med ett tveksamt "kanske": kanske har Picasso och Duchamp betytt mer för modernismen och vår syn på vad konst kan vara än några andra. Det handlar om två konstnärer som gärna utmålas som varandras motsatser. Den förstnämnde var en mästerlig skapande furie som fångade intryck överallt och gav konsten ny gestalt, den andre en underfundig schackspelare som med kylig distans, teoretiska resonemang och fräckt enkla medel manipulerade och ifrågasatte. Duchamps strävanden har etsat sig fast ända in i vår egen tid. Nyutbildade konstmakare förväntas undersöka, kommentera, ifrågasätta, transformera och manipulera. Klart är att denna vår tid i mycket har präglats av imitation och repetition. Något enahanda har det blivit, och det är ju tråkigt. Med Marcel Duchamp, som förknippas med framställande av ready-mades - föremål hämtade direkt från vardagslivet - inleddes en ny era, där begåvning, förmåga, originalitet, estetiskt uttryck och kvalitet inte har någon större betydelse. Mängder av entusiastiska unga konstmakare har känt sig kallade och några enträgna har förvisso sprakat till på spåret, likt tomtebloss, inte sällan med ett grepp under bältet. En mängd bedrövade konstintresserade har samtidigt frågat sig vart nydanarna och utvecklingen tog vägen. Vad har egentligen hänt sedan Andy Warhol (1928-1987), inspirerad av Duchamp, poppade upp scenen? Än hänförs konstexperter av en urinoar, som Duchamp för 95 år sedan döpte till "Fontän" och därmed ansåg sig ha transformerat till ett konstnärligt objekt. "Originalet" finns inte kvar, däremot ett antal "replikor" (ett signerat exemplar kan begapas på Moderna Museet i Stockholm). Vår tids konstnärliga uttryck har mer handlat om att "undersöka" än att skapa. Alla kan ju "undersöka", även initiativtagarna till den aktuella utställningen på Moderna Museet, som avses behandla en "giganternas kamp", den mellan två omtalade företrädare för den modernistiska konsten. Man vill "se vad som händer". Varför inte lika gärna presentera en utställning om Alexander den store och Pippin den lille, eller ställa en fri tiger mot en fästing? tillåts man kanske litet vanvördigt reflektera. När Picasso gick in för att skapa, gick Duchamp ut för att manipulera. Picasso kan inte misstänkliggöras för att vara en bluff, men hur är det med Duchamp och hans hängivna uttolkare? Generationer av kreatörer och andra företrädare för konsten, marknaden och media har fastnat i en handfull auktoritära konstteoretikers garn. Konstmarknaden beror av rådande attityder hos ett fåtal konstspelare (sektmedlemmar skulle man kunna frestas att skriva), som på något magiskt vis tillerkänts den exklusiva rätten att upphöja företeelser och föremål till konst. Utvecklingen har gått i stå, konsten i kvav, alla konstnärer, med några bländande undantag, vill göra samma sak - mer eller mindre ingenting. Med utropet "konsten är död, leve döden!", typ, försöker man buffa sig fram i den konceptuella djungeln. Eller? Picasso är Picasso hur än han behandlas. När det gäller Duchamp borde fenomenet och dess följdverkningar ingående behandlas i en uttömmande exposé, för sig. Det skulle vara intressant. Utställningen på Morderna Museet pågår till och med 3 mars 2013. |