Regnskogen och människan

Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 34, 24 augusti 2012

Detta är fjärde och sista delen i en artikelserie av Rikard Rehnbergh om skogspolitiken.

i tar vid där vi slutade: I regnskogen. Den slingrar och sluter sig gradvis tätare. Varje flodkrök tar dig djupare, längre inåt land. Vegetationen blir i takt med milen högre och högre. Joseph Konrad skrev 1902 sitt mest välkända verk Mörkrets hjärta. En metafor som syftar på såväl Colonel Kurtz (den rovgiriga kolonialismen) som regnskogens hjärta (det stora okända). Marlowes liknelse av Kongofloden säger det mesta: "Jag skulle till det gula. Rakt in i hjärtat. Och där var floden - tjusande - dödsbringande - som en orm."

I så fall är Amazonas anakondan som slingrar sig, rätt måttligt faktiskt, från Anderna till Atlanten, ungefär lika lång som slavpassagen mellan Västafrika och Östamerika, som från Gorée till New York: 600 mil. Världens längsta flod.

En manusförfattare, John Milius, får den egensinniga tillika briljanta idén att filma Mörkrets hjärta, men att förlägga handlingen till Vietnam. 1979 har Francis Ford Coppola filmat och nytolkat kortromanen. Jag ser Apocalypse Now på en kornig VHS-kassett på högstadiet och blir som bergtagen. Kanske är det av floden, färden eller regnskogen eller, förmodligen, alla tre; för inte är det av kriget. Nu liknas floden vid en kabel - "plugged straight into Kurtz".

Från Kongo- till Mekong-, som i verkligheten/filmen var Magdapiofloden i Filippinerna. Fyra år efter att ha sett filmen för första gången paddlar jag uppför samma flod, genom klyftan som når fram till Pagsanjan Falls, med två pagsanjeños i en rustik men stadig pirog. De visar mig var de olika filmscenerna utspelade sig: där hängde "The trippy Do Long bridge", och där byggdes "Kurtz's compound" upp.

Och den rätt frodiga regnskogen som omger floden är ett undantagsfall. Diktatorn Marcos, med USA:s goda minne och bistånd, skövlade stora delar av den filippinska regnskogen på 1980-talet. År 1600 utgjorde den 90 procent av arealen, i dag endast sju. Olle Forshed vid WWF säger att skogarna på Borneo och Sumatra också snart är nere på denna nivå. Att det är palmoljans höga avkastning som är orsaken. Och att Centralafrikas regnskogar står näst på tur. Läget i Asien är värre än i Amazonas.

Tre år senare och en annan flod: Nu har jag bytt upp mig till en pirog med störmotor och färdas med min blivande fru och två urinvånare. Vi börjar i Pucallpa i västra Peru, den lägre regionen av regnskogen, som gradvis, ju längre inåt landet vi färdas, övergår i kompakt regnskog. Ucayali löper in i Rio Marañon för att ända i Iquitos, som byggdes av den ofattbara rikedom som gummiträdsskövlingen och - tappningen genererade. Numera är det en cocastad, inne i djungeln finns många zoner där cocaodling och kokainframställning - det nya gummit - genomförs i stor skala och där vakterna skjuter först och frågar sedan.

Gummi kommer av grekiskans kómmi, fast det har egyptiskt ursprung och kommer av den process varmed man utvinner gult harts ur vissa träd, vanligtvis parákautschukträdet (Hevea Brasiliensis, hemmahörande i den tropiska regnskogen, mest i Amazonas, men inplanterat i de sydostasiatiska regnskogarna). Namnet härstammar från ordet coutchou, "trädet som gråter". Den högre skogen är mer hotad än den lägre, för först avverkas de stora, mest lönsamma träden, sedan de mindre, framförhållning finns inte.

Tillbaka till Magdapiofloden: Efter att ha levt och arbetat i södra hemisfären ett tag gör jag en avstickare till USA och hamnar så småningom i Redwood National Park i Kalifornien. Här växer den enorma amerikanska sekvojan (Sequoia sempervirens, som fått sitt namn efter Sequoyah, en Cherokeshövding). Dessa träd är i stort borta i dag. De har avverkats i en takt som saknar motsvarighet i historien: 95 procent av den ursprungliga, redwoodskogen har huggits ned. Med upp till 1 200 år och 112 meter hög blir det världens äldsta och högsta träd - när det får växa i fred. Slarvigt uttryckt är det den nordliga kusinen till parákautschukträdet. Författaren och akademiledamoten Lotta Lotass har skrivit ett mycket fascinerande men tragiskt prosapoem med ledsagande foton från 1800-talet om tiden då dessa jättar fälldes i rasande takt.

Regnskogen är alltså på väg mot samma öde som redwoodskogen om inget drastiskt görs. Hjärtmetaforen, som här brukats flitigt, är inte långsökt; somliga kallar regnskogen jordens lunga fastän hjärta egentligen är en korrektare liknelse, utan trädens syre kan inte hjärtat/jorden pumpa.

År 2009 äger World Social Forum rum i Belém, i nordöstra hörnet av Brasilien. Två huvudteman är ursprungsfolkens och regnskogens rättigheter. Efter det beger jag mig ivrigt inåt landet, uppför floden, in i regnskogen igen. Fast här är flodfåran så bred och avstånden så svindlande att jag tvingas ta en gammal hederlig flodångare. Det är ett bra, komfortabelt sätt att resa: Man spänner upp sin hängmatta på något av däcken och ligger sedan och dåsar, läser, snackar och framför allt njuter av och studerar vyn, den aldrig sinande grönskan, den alltid prunkande vegetationen.

Men det är en bedräglig chimär: bakom kulissen lurar avverkningsmaskinerna och kalhyggena. Varje dag skövlas 19 kvadratkilometer av skogen för att ge plats åt plantage eller betesmark. En femtedel av Amazonas är skövlad, 80 procent av hyggena är dessutom olagliga. Men för Amazonas finns ännu hopp, till skillnad från Borneo och Sumatra, för dess enorma areals skull.

Det tar mig veckor att ens nå halvvägs. Slutligen angör vi Manaus hamn likt Fitzcarraldo då han rusar upp till operan för att få höra Caruso sjunga slutscenen i Bellinis I puritani i Werner Herzogs filmiska mästerverk från 1982. Denne Fitzcarraldo som med ursprungsbefolkningens hjälp ska vinscha upp ett helt ångskepp på 300 ton över ett berg för att det "står i vägen" för honom och hans gummiutvinnarplaner som ska rendera medel för hans dröm: Ett operahus i djungelstaden Iquitos. Ytterligare ett herkuliskt storverk, fast i fel syfte.

I stället för att fortsätta till Iquitos och sluta händerna på den resa jag en gång påbörjade så tar jag en annan flod: Rio Negro, den svarta floden, upp till São Gabriel de Cachoeira. Jag önskar besöka Yanomamö, en av ungefär 200 stammar som finns kvar i Amazonas. Inom antropologin trodde man länge att den sista stammen lokaliserades så sent som 1975. En tredjedel av ursprungsbefolkningen har dött på grund av sjukdomar som kommit med conquistadorerna, kolonialisterna, skogshuggarna och vägbyggarna. Häromåret gick dock FUNAI ut med nyheten att en tidigare okänd stam observerats mitt i regnskogens hjärta.

Forskare blottlägger en ny art i Amazonas var tredje dag, 120 nya arter de senaste tio åren, varav nio primater; trädkronorna är ännu i stort sett outforskade och okända. Skogshuggarna, ofta fattiga och livegna, ser inte efter om något häckar eller hänger där uppe: Med träden faller också många okända djurarter. Regnskogen är inte bara jordens hjärta utan även ett gigantiskt apotek: Med träden försvinner många medicinalväxter som kan gagna människan. Forskare säger att över en fjärdedel av de anticancerogena ämnena finns i Amazonas. Varje år avverkas cirka 150 000 kvadratkilometer skog.

Människan har funnits i regnskogen runt 12 000 år, med vår ankomst dog/dör många arter ut, men vissa har hängt sig kvar i tusen sinom tusen år. Fitcarraldo har ett apokalyptiskt citat lånat från die Waldindianer, som Herzog kallar dem, som inleder filmen till Popol Vuhs mäktiga musik. Det får härmed avsluta hela skogsserien:

"Skogsindianerna kallar detta land Cayahuari Yacu: 'Landet, i vilket Guds skapelse aldrig avslutades'. Först efter det att människorna försvunnit, återvänder Han för att fullborda sitt verk."

Rikard Rehnbergh