Kvinnans historiska rätt

Birgitta Onsell - en flödande kunskapskälla - har lämnat oss. Minnet av henne, alla böcker hon skrivit och en utställning om tider som varit finns kvar. Birgitta var en pionjär inom feminismen och använde både historia och sociologi för att ge bilder av att någonting annat funnits och att vi själva fyller framtiden.

Birgitta Onselll och Lo Högberg vid invigningen av Kvinnorminne i Näsåker 2007. I bakgrunden Tory Strand och med hatt Lena Lervik.

Den feministiskt agiterande Birgitta Onsell lärde jag känna i slutet av 1970-talet. Till Birgittas bok om "Morske män och mesiga mamseller" ledde jag en studiecirkel om kvinnans rättigheter. Birgitta menade att vi än i dag måste kämpa mot myter om kvinnan som lätt obegåvad behövandes "herrens tukt och förmaning". Hon lyfte fram bilder som påverkat och påverkar, till exempel Sigmund Freuds text: "Det måste finnas en icke-likställighet, och av två onda ting är mannens överlägsenhet den minst onda."

Elin Wägner skrev om patriarkatets vagga och i boken Väckarklocka 1940 finns presentation av forskning om en tid före den enväldige manliga gudomligheten. Birgitta jobbade i samma andemening och gav ljus till historisk, arkeologisk och samhällsvetenskaplig kunskap som funnits före vår tideräkning. Kunskap som Maria Gimbutas belyst i sin arkeologiska forskning och som Eva Moberg skrivit om i sin förundran över att kvinnor fortfarande underordnar sig och anses vara det svaga andra könet.

När riksdagen beslutade att nyöversätta Bibeln såg Birgitta Onsell en möjlighet att få in skriften i ett historiskt sammanhang. Ledamoten Anna Horn af Rantsien bjöd in Birgitta för att utbilda ledamöter i det nödvändiga med ett förord.

Året var 1988, jag arbetade som informationssekreterare på riksdagen och lät mig övertalas av Anna att bli med. En manifestation genomfördes på Stortorget i Gamla Stan 1989, en "Upprörelseföreställning" spelades och krav spikades fast på Storkyrkans dörr om att nyöversättningen skulle inledas med ett bibelförord som förklarade bakgrunden till den kärlekslösa kvinnosyn som genomsyrar i synnerhet gamla testamentet.

Birgittas författarskap är rikt, boken "Kvinnokast" kom ut 1979 och "Galna gudar och glömda gudinnor" 1985. Efter "Upprörelsen" skrev hon fler böcker för att riktigt befästa hur befängd Bibelns historiebild är, "Jordens moder i Norden" kom 1990 och "Gudsbilder är människors bilder" 1992. Sedan "Efter tusen år av tystnad 1994" och "Avklädd Gud 1999" och en samlande bok om att "Någonting annat har funnits" 1999.

Samtidigt som Birgitta skrev agiterade och debatterade hon. Det hände att hon bjöd in mig att moderera debatter om det paradigmskifte som de män som skrivit gamla testamentet medverkat till. Ett skifte där kvinnan kom att underordnas mannen som beskrevs som guds företrädare på jorden.

Jag fick hantera helt hysteriska bibelbokstavstrogna kvinnor som utgöt sitt hat mot och över Birgitta. Helt befängt. Minns att jag undrade var hatet kom ifrån, samtalen var ju riktigt intressanta. Jag insåg alltmer att Birgittas tydliga krav om ett förord skulle kunna hjälpa kvinnor generellt att förstå sin samhällsbärande historiska roll som fria individer.

Birgitta Onsell engagerade till att söka kunskap. Hon berörde en djup inre längtan efter en jämställd tid på jorden där kvinnors och mäns olika erfarenheter och kunskaper funnits med i samhällsbygget. Föreningen Tealogerna bildades, med syfte att ge historiska förklaringar till religiösa skrifters kvinnosyn, och studiemöten ordnades på Alla kvinnors hus i Stockholm.

Skulptören Lena Lervik skapade kraftfulla agerande och samtidigt känslosamma kvinnoskulpturer och bidrog till föreningens konstnärliga uttryck. Kvinnor slöt upp, lärde tillsammans, eldade under sin vrede över patriarkatets uppkomst och kvarhållande kraft med hjälp av en historieförfalskad bibel. Boken "De Gnostiska Evangelierna" av Elin Pagel öppnade ytterligare dörrar för insikt om korruption och längtan efter herravälde då urvalet av texter till gamla testamentet gjordes.

En utställning om historisk tid före år 0 producerades 1996 och ställdes ut på Historiska museet. I samband med den ordnades seminarier om gudar innan, gudinnor. Själv hade jag hunnit bli riksdagsledamot och som sådan agerandes för att förordet skulle bli verklighet. Jag skrev motioner, träffade bibelkommissionen, debatterade mot moderater och socialdemokrater i kammaren. Jag kom så långt att en notförteckning av gamla testamentets historiska sammanhang utlovades.

Vi var på väg till år 2000 och dåvarande statsminister Göran Persson tyckte att det skulle vara bra marknadsföring om den blev klar till dess. Tyvärr skulle då inte notförteckningen hinna bli klar, men den skulle ju komma senare, menade kulturminister Marita Ulvskog.

Sveket var totalt, bibeln kom ut och gick på export utan notförteckning om dess historiska sammanhang.

Den gotländska bildstenen av Nerthus, en fruktbarhetsgudinna, betydde mycket för Birigitta Onsell då hon växte upp i När på Gotland. Originalet står i Gotlands museums fornsal och skapades någon gång mellan år 400 och 600 efter Kristus.

Föreningen Tealogerna ansvarade för att utställningen från Historiska museet gick på turné i Sverige. Den uppskattades var den än kom men det var tufft för en liten ideell förening att administrera. Jag försökte få Riksutställningar att engagera sig, men de ansåg formatet felaktigt för deras transporter. Utställningen kom att magasineras.

Själv blev jag medlem i styrelsen 2002 och vi arbetade vidare med kunskapande seminarier bland annat på ABF i Stockholm.

Birgitta ville mer, hon ville att vi tillsammans skulle skriva en ny handbok för människans utveckling, en bok G för gemenskap. En bok om kärlek som drivkraft, alla goda krafters bok.

Styrelsen sökte permanent plats för utställningen bland annat i Ångermanland, min mors kära hembygd och där flera i styrelsen hade sommarvisten.

Under denna tidsperiod besökte jag ofta folkmusikfestivalen Urkult i Näsåker vid Nämforsen. En mäktig historisk plats med Europas näst största sammanhängande hällristningsområde. Tanken om att utställningen skulle landa där väcktes.

Ordföranden Märta-Lena Bergstedt sökte pengar och Lo Högberg åtog sig lokalt ansvar och energin fokuserades för ett Kvinnominne, namnet appellerar på redan befintliga Mannaminne i Häggvik Nordingrå. Efter oändligt mycket arbete kunde utställningen invigas 2007 i Näsåkers Urhus tillsammans med Birgitta Onsell.

En gudinnefestival kom att arrangeras på sommarsolståndet där bland annat Marie Selander medverkade. Den lokala ideella föreningen i Näsåker har sedan dess förvaltat Kvinnominne och arrangerar visningar och helande sammankomster.

Birgitta Onsell har lämnat oss för att gå vidare. Vart utställningen ska ta vägen är oklart, huset ska säljas. Kanske finns det eldsjälar som går samman.