|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 31, 3 augusti 2012 Tankar om privatekonomi I
ntresset för privatekonomi är i de flesta partier ganska svagt. Detta beror, enligt min uppfattning, på en alldeles speciell svensk tradition från förra seklet. Den kallas helt enkelt: "Man skall göra rätt för sig"! Det innebär att alla skall bidraga lika mycket till den gemensamma kassan, de offentliga utgifterna. Detta har inneburit att skattesystemet blivit helt ideologiskt och fritt från sunt förnuft och kommersiellt tänkande. Detta har bland annat ekonomen Stefan Fölster använt i debatter där han helt korrekt sagt att all skatter som inte staten förlorar något på skall tas bort! Den tanken borde röra om i huvudet på de flesta svenskar! Sverige har flera stora ekonomiska problem framöver. Ett är nog att industrisamhället, som vi haft i snart tvåhundra år, troligen försvinner. Även om Sverige har en optimistisk framtidssyn så borde man nog gardera sig för den eventualitet att Sverige inte återkommer som industrination utan hamnar i en förindustriell situation som råvaruexporterande del av ett Europa där industrin är placerad mer centralt och de "remote areas", som Sverige, får finna sig i en kolonisituation. I en sådan postindustriell situation måste en lokal marknad uppmuntras, ty annars blir exportbehovet alltför stort och Sverige blir då en råvarukoloni utan egentligt självbestämmande. Tyvärr kan man se en sådan utveckling där exporten inte längre bara är verkstadsprodukter utan även rundtimmer och elkraft. Sådan export ger inga arbetstillfällen i Sverige! Därför måste politiken skapa incitament för en växande hemmamarknad, lokalt där människor bor och verkar. Tyvärr har Sverige ett skattesystem som just bygger på storskalig industri, där svenska råvaror och naturresurser exploateras och förädlas inom landet. Den förändring som sker behöver ett annorlunda skatte- och avgiftssystem med utgångspunkt från individens kreativitet och inte från kollektivets styrning och behov som dagens skattesystem innebär. Alla medborgare är medvetna om transfereringssystemet i samhället. Där man betalar in skatt och avgifter och får söka hos samhället för att få tillbaka en del av det inlevererade medlen. Detta är ganska ovanligt internationellt och inom EU. Man har där istället ett grundavdrag som alla medborgare använder på sin inkomst, där nedersta gränsen för beskattning mestadels är en generell regel där grundavdraget innebär 60 procent av medianinkomsten i landet. För svensk del borde detta vara minst 155000 kr om året. Nuvarande grundavdrag har inte rörts på flera decennier och ligger så lågt som runt 20000?kr per år. Bortförklaringen till denna låga summa brukar vara just transfereringssystemet. Sjukkassa, bostadsbidrag, socialbidrag, barnbidrag med mera. Ett system som hör hemma i det kollektiva industrisamhället. Vad händer om Du inte betalar skatt och avgifter förrän efter 155000 kr i bruttoinkomst i år? För en studerande med ett jobb några kvällar i veckan, eller för arbetslösa ungdomar utan arbetslivserfarenhet? För småföretagare/ensamföretagare som klarar en ekonomisk svacka på några månader utan att tvingas i konkurs som idag? För pensionärer med pension under existensminimum? För kommuner och staten som minskar utgifterna då skatt och arbetsgivaravgift inte betalas under löneutgifter på 155000 per år och anställd? Även ekonomer som räknat på detta inser att Stefan Fölsters uppmaning att ta bort skatter som bara är på ideologisk grund och utan sunt förnuft gäller särskilt ett för lågt grundavdrag, då den totala skatteförlusten för staten med ett vettigt grundavdrag nästan helt uteblir . Detta särskilt i en samhällskris som den vi, alldeles säkert, står inför, där massor av människor kommer att behöva samhällets stöd för att klara sig. Därför vore det förnuftigt att redan i morgon påbörja en årlig uppräkning av grundavdraget med 40000 om året, tills man når 60 procent av medianinkomsten som grundavdrag |