|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 30, 27 juli 2012 Rapport från hjärtat av Skandinavien E
fter en omröstning kallas området som består av Lierne och Røyrviks kommuner i Norge samt kommundelarna Frostviken i Strömsund och Hotagen i Krokom för Vaajma. Det är sydsamiska och betyder hjärta. I turistbroschyrerna talas om hjärtat av Skandinavien. Man får EU-medel i ett Interreg-projekt för ökat samarbete. Innan gränsen drogs mellan Sverige och Norge fungerade området som en enhet. Avståndet till varandra är kort, och fortfarande har man mycket gemensamt. Så har Frostvikens huvudort Gäddede tre kilometer till norska gränsen, men 13,5 mil till Strömsund. Området är glest befolkat, knappt 3300 invånare på 10700 kvadratkilometer, en yta större än Östergötlands. Av det har Frostviken 4200 kvadratkilometer och 900 invånare, varav hälften i Gäddede. Invånarantalet har minskat med två tredjedelar på 50 år. När man passerar gränsen är skillnaden slående. I Norge har man ett levande jordbruk, medan det på den svenska sidan växer björk där det en gång varit åker. De norska kommunerna med vattenkraft har god ekonomi, eftersom de får sex miljarder av avkastningen och dessutom fastighetskatten. I Sverige ger de tre miljarder kronor till staten. Svenska glesbygdskommuner har dåligt skatteunderlag, men stora kostnader för service till en glesnande och åldrande befolkning. Norrmännen är köpstarka och de trissar upp fastighetspriserna. I Gäddede köper de husen och gör till sommarstugor. Därför har ungdomen där svårt att skaffa sig en bostad. Runt Blåsjön i nordliga Frostviken, där vi har vår sommarstuga, bor bara 80 invånare nu, men tack vare norrmännen finns affären kvar. Maten är så mycket billigare i Sverige. Blöjorna kostar dock fjärdedelen så mycket i Norge. Blåsjön regleras 23 meter mellan högsta och lägsta vattenstånd. På våren är det långt ut till vatten. Fiskens lekbottnar förstörs. Förr hade sjön rikligt med fisk, nu finns det bara lite djupröding kvar, och utloppet Blåsjöfallet hade Nordeuropas största bestånd av forslekande öring. När kraftverket byggdes gav det några års arbete. Bönderna fick en del friström och lite kompensation för förlorat fiske. Men en oreglerad sjö hade varit värd mer i fiske och turism. Glesbygden i Sverige har i alla tider utsatts för kolonial stöld. Från början var marken i Frostviken samernas. Men den bördigare delen av den avvittrades till nybyggen. Därefter övertog bolagen skogen. Virket går ner till fabrikerna vid kusten och vinsterna hamnar i Stockholm. Sedan har ekonomerna mage att tala om hur improduktiv glesbygden är och hur stora bidrag den får, att Stockholm får betala. Att befolkningnen i omröstningen valde namnet Vaajma för att ge identitet åt sitt område är lite ironiskt efter forna tiders lapphat, och när det är så få kvar som fortfarande kan tala sydsamiska. Ortnamnsskyltarna fick både samiska och svenska namn förra året. Det senaste topografiska kartbladet för några år sedan satte ut både de svenska och samiska namnen. Politikerna talar vackert om att hela Sverige ska leva, men deras politik skapar Europas snabbaste inflyttning till städerna. Inget parti vill satsa på landsbygden, inte ens Centern. Alla partier söker sina väljare bland den urbana medelklassen och driver en konkurrensutsättning som tömmer glesbygden på service. Vi har ett skattesystem som slår hårdast mot dem med låga inkomster och mot arbetsintensiva verksamheter, som turism. Finge glesbygden lite ekonomisk rättvisa skulle den snart blomstra igen. Den måste få lite i utbyte av de resurser den bidrar till Sveriges ekonomi med. Men den har svälts ut så att det fordras investeringar för att återskapa en samhällsstruktur som får människor att bo kvar och besökare att vilja komma. Det behövs en garanterad standard på service och en kollektivtrafik värd namnet. Kommunerna har så barskrapats på skattekraft att de inte kan ta fram medlen för det, utan de måste komma från riksnivån. Som en liten återbetalning av vad som rövats. |