Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 29, 20 juli 2012
Barn som får en andra chans
I Angolas huvudstad Luanda startade Dona Boneca ett hem för gatubarn under kriget. 20 år senare är det en skola för alla barn som inte fått börja i den vanliga skolan. Gunilla Winberg har träffat Sebastiana Martins som var med från början och i dag är engagerad rektor och lärare.
Sebastiana Martins ger ett kraftfullt och rättframt intryck. Hon är lärare med specialutbildning i psykologi. Jag träffar henne på den skola, AKM, där hon också är rektor. Skolan startades ursprungligen för gatubarn 1992 då inbördeskriget pågick för fullt, men då regeringen bestämde sig för att tillåta bildandet av föreningar.
Många barn i Angola hoppar av innan de gått klart grundskolan. De flesta barn på AKM-skolan studerar tills årskurs sex.
AKM hade tidigare enbart varit en kulturell och rekreativ grupp. Det är en förkortning av Associacão dos Kassules de Maculusso som betyder Föreningen för de yngsta i (stadsdelen) Maculusso, där skolan ligger.Tack vare Dona Boneca, en numera 90-årig dam, blev den en så kallad enskild organisation med syfte att både ge mat, logi och utbildning till gatubarn. På grund av kriget levde många barn på gatorna i Luanda på den tiden, utan skydd, och utsatta för övergrepp av olika slag.
Sebastiana berättar om hur hon kom i kontakt med skolan.
- Det var genom de sykurser, som Dona Boneca arrangerade för att få ihop pengar till cement och annat som behövdes för att bygga skolan. Dona Boneca har försörjt sig och sina barn som sömmerska och har en utpräglad känsla för form och färg. Hennes kurser var underbara att delta i.
Samtidigt smidde de planer på att öppna en skola för gatubarn, i huvudsak pojkar mellan 10 och 17 år.
- Jag insåg att vi människor inte enbart bör arbeta för vårt dagliga bröd utan även hjälpa varandra. Med min bakgrund kunde jag stödja de traumatiserade barn som vi erbjöd hjälp.
Efter en tids uppsökande verksamhet i de skrymslen och vrår, där barnen höll hus, fick de ihop cirka 60 pojkar i olika åldrar. Hon berättar att de även var i kontakt med några flickor som de planerade att hjälpa, men de försvann, fick kanske jobb som barnflickor eller prostituerade sig.
Sovsal och pingisarena
Sebastiana Martins gör en svepande rörelse över lokalen, där för närvarande ett par bilar som skänkts till skolan står parkerade på grund av stöldrisken.
- De sov här på madrasser som städades undan varje dag. Vi hade alfabetiseringsklasser med dem på dagtid och på kvällarna förvandlades det här rummet till pingisarena och TV-rum.
Tillsammans med Socialministeriet lyckades de efter några år hitta deras familjer eller någon släkting som var villig att ta emot barnen mot matersättning, som AKM bidrog med i början. Till slut var bara tre av sextio barn kvar. De hade inga släktingar och placerades därför på barnhem.
- Vi har fortsatt med alfabetiseringsklasser för barn och unga, som av olika skäl inte fått börja i den vanliga skolan. Just nu har vi 97 elever uppdelade i olika nivåer beroende på ålder. De flesta studerar här tills de når årskurs sex, då kan de delta i de statliga prov, som alla måste genomgå innan de får börja på högstadiet. Vi har hittills lyckats slussa in alla som klarat provet.
Födelsebevis i utbyte
Sebastiana Martins berättar att det i städerna är cirka 80-90 procent av barnen som börjar i skolan, men många slutar innan de gått klart sekundärskolan (motsvarande vår nioåriga grundskola).
- Vi har infört ett system för att stimulera barnen att inte avbryta sina studier och det innebär att vi hjälper dem med födelsebevis, som de måste ha för att så småningom kunna rösta till exempel. Det är en smart lösning för alla parter!
De främsta anledningarna till att barnen hoppar av skolan i städerna är dålig disciplin och långa skolvägar. Men Sebastiana Martins säger att de arbetar med att få föräldrarna att tänka på barnens framtid och stödja dem i skolarbetet.
På min fråga om tillgången på skolor är tillräcklig, får jag veta att så är fallet i centrala Luanda, men att det däremot inte finns skolor ännu i de nybyggda förorterna. På landsbygden är man i färd med att bygga nya skolor på många håll men många barn studerar fortfarande i dåliga byggnader eller under träd.
Studerar i skift
För att utnyttja lokalerna maximalt, studerar barnen i skift, en grupp på förmiddagen och en på eftermiddagen. Där det finns elektricitet studerar även vuxna och ungdomar över sexton år på kvällstid. Undervisningen är i princip gratis, men man betalar varje termin ett mindre belopp som går till skolans underhåll.
- I det sammanhanget kan jag berätta en sedelärande historia, säger Sebastiana Martins. I en skola i Cacuaco (cirka fyra mil norr om Luanda) ville föräldrarna till barnen också lära sig läsa och skriva och samlade därför in pengar till en generator, för att kunna studera på kvällstid. Men när de senare slutade sina studier, var det inga andra som ville eller kunde betala kostnaderna för generatorn, därför sänkte sig mörkret över skolan igen.
Mellanmål i skolan
Hon berättar att det i princip finns tillräckligt med lärare, men alla är inte utbildade. Numera krävs examen på gymnasie- eller högskolenivå plus pedagogisk utbildning.
En annan positiv utveckling kommer på tal.
- Staten har sedan en del år tillbaka tagit på sig rollen att förse barnen med ett mellanmål, eftersom långt ifrån alla får någon frukost innan de går till skolan, men från början var det väldigt europeiserat och bestod av sånt som barnen aldrig tidigare hade ätit som yoghurt, juice och smörgåsar. Nu har man i stället gått över till ett lokalanpassat mellanmål, där barnen äter det som odlas just på den platsen, där de bor. Det kan vara sötpotatis, brödbanan, majs eller jordnötter, berättar hon.
Viljan att hjälpa de utsatta
Adelina da Silva Araujo visste tidigt att hon ville jobba som sjuksköterska. Nu ska hon snart gå i pension men har inga planer på att sluta arbeta.
Adelina da Silva Araujo drömmer om att starta ett dagis.
I vimlet i en av sjukhuskorridorerna på barnsjukhuset i Luanda blir jag presenterad för sjuksköterskan Adelina da Silva Araujo. Först vill hon visa mig sin avdelning, den öppna dagmottagningen, som hon är chef över. Vi kommer in i väntrummet, där ett trettiotal mammor med barn väntar på sin tur.
- Här kan man få sådant som omläggning av sår, massage, vaccinationer eller träffa en läkare för rådgivning, säger Adelina. En akutläkarmottagning har vi också för mer brådskande fall.
Vi hälsar på en ung mor med ett osedvanligt vackert barn, en flicka i ettårsåldern. Jag undrar över vad som fattas barnet och får veta att det är hjärnskadat på grund av en svår och långdragen förlossning. Om man kan göra något åt hennes skada, vågar jag inte fråga.
Behandling med massage
Sedan får jag ett litet smakprov på avdelningens verksamhet. Jag visas runt på vaccinationsmottagningen, hälsar på gråtande barn och personalen som ger sprutorna, och ser de färggranna vaccinationskorten, som fylls i allteftersom barnet växer.
På fysioterapiavdelningen, som består av en rymlig sal med ett tiotal behandlingsbord, får ett stort antal barn massage med väldoftande oljor. Det är barn med olika fysiska handikapp eller cirkulationsrubbningar, som behandlas av fysioterapeuter.
Vid sidan av varje barn sitter en förälder, i allmänhet modern och ger stöd till sitt barn. Barnen verkar uppskatta massagen och enligt fysioterapeuterna blir de bättre av behandlingen.
Vi söker oss in bakom det lilla administrativa kontoret, till Adelinas eget kontor. Jag ber henne berätta lite om sitt liv.
- Jag utbildade mig till sjuksköterska för att jag ville det och kände mig förverkligad genom den utbildningen. Min familj var emot mitt yrkesval. De tyckte att jag passade bättre som lärare, men jag ville hjälpa utsatta människor.
Minnen från Missionen
Hon berättar sedan en historia från sin ungdom, om en man som fått öronen bortskurna för att han stulit.
- Det här var långt före Självständigheten (Angola blev självständigt 1975), säger hon. Jag hade fått följa med en av nunnorna - jag gick i en missionsskola då - för att lägga om mannens förband. När jag fick se hur han såg ut när omslaget togs av, började jag darra i hela kroppen och tänkte att jag nog inte skulle klara att arbeta inom sjukvården. Men jag lärde mig mycket av systrarna på Missionen.
Sen påbörjade Adelina da Silva Araujo sin utbildning och hamnade så småningom här på Barnsjukhuset för 25 år sedan.
- Jag började arbeta med barn med diarréer tillsammans med Doktor Luis Bernardino. Vi arbetade tillsammans på avdelningen mot uttorkning. Jag kom sedan till anemiavdelningen och avdelningen för sicklecellanemi där jag arbetade med att studera och diagnosticera barn och deras föräldrar. För den här genetiska sjukdomen finns det inget botemedel ännu, men man kan lindra symptomen med antibiotika.
Blodbrist är vanligare bland barn i Afrika än i Europa.
- Mycket beror det på järnbrist hos mödrarna på grund av upprepade malariaattacker och på avsaknaden av en balanserad kost både hos den blivande modern och hos barnet, säger hon.
Nybyggda förstäder
Vi diskuterar sedan hur situationen är i landet när det nu är fred. Är det många familjer som flyttar tillbaka hem till landsbygden, där de ju i allmänhet har större möjlighet att försörja sig?
- Jo, men folk är mycket försiktiga, säger Adelina. De skickar iväg några familjemedlemmar för att se hur det är i deras hembyar.
Hon påpekar att det är viktigt med bostäder, många hus blev ju förstörda under kriget. Hon säger att det mest är de äldre som flyttar tillbaka. De yngre har lärt sig att uppskatta livet i storstaden.
- En bra utveckling är byggandet av nya förstäder, som gjort att en del kåkstäder kunnat rivas och människor kunnat flytta in i betydligt bättre bostäder, ofta med el och rinnande vatten.
När det gäller sin egen situation är hon också positiv.
- Jag närmar mig pensionsåldern och kommer snart att sluta här, men jag kommer inte att sluta arbeta. Jag ska arbeta med försäljning av läkemedel på vårt interna apotek, vars läkemedel skänkts av en vängrupp bland våra parlamentariker. Vi säljer dem till ett mycket lågt pris, så att alla har råd att köpa medicin till sina barn.
Hon ska också undervisa mammorna, som väntar på akutmottagningen, om vilka olika sjukdomar som barn kan få och om hur viktigt det är att de låter vaccinera sina barn.
- Till slut vill jag berätta om en dröm, som jag har, fortsätter Adelina. Det är att inrätta ett dagis för barn upp till tolv år, med personal som kan ge skolbarnen mellanmål, när de kommer från skolan och låta dem leka, men också ta hand om de yngre barnen, som ännu inte börjat skolan. Som det är nu är det inte alls bra. Barnen lämnas ofta vind för våg hemma, när föräldrarna har givit sig iväg till sina arbeten.
En ny medborgarrörelse i Angola
en 31 augusti i år kommer Angola att genomföra sitt andra demokratiska parlaments- och presidentval. Förberedelserna pågår sedan början av året, för varje dag med allt större intensitet.
Ingen förväntar sig några större förändringar av valresultatet jämfört med det förra valet 2008, då MPLA, som suttit vid makten sedan självständigheten 1975 vann 80 procent av rösterna. UNITA - som bedrivit gerillakrig mot MPLA fram till 2002, då deras ledare Jonas Savimbi dödades, vann 10 procent och övriga partier tillsammans 10 procent.
En ny företeelse i årets valkampanj är en medborgarrörelse, en slags spirande angolansk vår, där deltagarna inte nödvändigtvis är knutna till något parti utan förenas under parollen "32 år med José Eduardo räcker!"
Man hänvisar till Angolas nuvarande president José Eduardo dos Santos och hans långa presidentskap. Gruppen har demonstrerat fredligt vid ett antal tillfällen, men har varje gång blivit trakasserade och ibland misshandlade av ett gäng ditskickade anonyma svartklädda män, som man tror handlar på uppdrag av MPLA. Partiledningen har uppenbarligen blivit provocerad av detta nya fenomen i Angola.
Enligt ihärdiga rykten, har samtidigt president José Eduardo dos Santos länge velat avgå. (Han kämpade aldrig aktivt för att bli president, utan tvingades till att axla rollen, då Angolas första president Agostinho Neto dog i cancer).
Som i många utvecklingsländer finns det en entourage runt presidenten, som skulle förlora sina privilegier om han avgick. De kämpar därför med näbbar och klor för att José Eduardo dos Santos ska ställa upp för omval.
Den här gången har presidenten, efter att utan framgång ha bett MPLA:s partiledning om förslag på efterträdare, hittat sin egen kandidat, det angolanska oljebolaget Sonangols före detta chef, Manuel Nunes, som fått en nyinrättad hög tjänst som samordnande ekonomiminister.
Stalltipset är att José Eduardo dos Santos kommer att vinna valet till president, men avgå efter ett par år under hänvisning till sjukdom eller liknande.
Frågan man ställer sig är om den nye presidenten kommer att ha kraft och pondus nog för att göra sig av med José Eduardos alla medlöpare, som vant sig vid makt och privilegier - till förmån för yngre förmågor med större socialt engagemang och rättspatos. Angola, med låg förväntad livslängd och en mycket hög spädbarnsdödlighet, är i skriande behov av dem.
Fakta: Angola
Huvudstad: Luanda
Yta: 1 246 700 km2 (drygt två gånger Sveriges yta)
Befolkning 18 056 072 (2011)
>
Medianålder: 18,1 år (2011)
Officiellt språk: Portugisiska
Portugiserna kom till Angola i slutet av 1400-talet och upp-rättade handelsstationer. Slavar kom ganska snart att bli den dominerande handelsvaran. Vid Berlinkonferensen 1884-85 blev Angola formellt en portugisisk koloni. På 50- och 60-talet växte det politiska motståndet mot Portugal och tre motståndsrörelser bildades; MPLA, FNLA och UNITA. Efter den portugisiska aprilrevolutionen 1974, då diktatorn Salazar avsattes, förändrades Portugals kolonialpolitik och Angola blev självständigt.
Inbördeskriget bottnade delvis i en kamp kring Angolas omfattande naturresurser. MPLA-regeringen, sedan 1979 ledd av president José Eduardo Dos Santos, kontrollerade oljan medan UNITA fick sina inkomster från diamantsmuggling från de norra delarna av Angola. Freden 2002, som blev möjlig först efter UNITA-ledaren Jonas Savimbis död, var inledningen på en ny period i Angolas historia.
Källa: Utrikesdepartementet och The world factbook, CIA.
Se även andra delen av reportaget.