|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 25, 21 juni 2012 Fredsresolution används för krigsändamål N
yligen avslutades Natos toppmöte i Chicago med antagandet av en deklaration bestående av 65 punkter. På 16:e plats kom FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Mötet slår fast att Nato med sina partners har gjort stora framsteg när det gäller att införa resolutionen. Norges "generösa erbjudande att förse Nato med en speciell representant för dessa viktiga frågor" välkomnades. På Natos hemsida visas en bild från toppmötet med 15 personer, varav en kvinna finns i bakgrunden. Så man kan fråga sig vad Nato menar med att framgångsrikt ha infört resolution 1325. Det handlar ju om att kvinnor ska finnas på alla nivåer där beslut fattas om fred och säkerhet. Utgångspunkten för Natos engagemang för resolution 1325 är en övertygelse om att kvinnor kan spela en avgörande roll för att nå framgång i att möta de säkerhetspolitiska utmaningarna under 2000-talet. Nato har antagit en policy om resolution 1325 som ses över vartannat år. Den övergripande strategin består av sex punkter:
Det låter ju bra att samarbeta med frivilliga organisationer - men vad är syftet? Nato har efter erfarenheterna från Balkankriget utarbetat en CIMIC-doktrin, det vill säga civilmilitärt samarbete. Utgångspunkten är att de civila insatserna ska samordnas med de militära, och på så sätt effektivisera de militära operationerna. De civila insatserna ska med andra ord bidra till att uppnå det militära målet. Det är uppenbart hur biståndet alltmer lokaliseras till de områden där Nato eller för den delen Sverige är engagerade militärt. Genom samarbete med lokala frivilliga organisationer kan Nato få information på platsen, som är avgörande för den militära insatsen. För att nå kvinnorna i ett konfliktområde är det i många fall nödvändigt att det sker via kvinnor inom den egna organisationen. Resolution 1325 blir på detta sätt ett redskap i CIMIC-doktrinen. I Natos policy för 1325 lyfts "public diplomacy" fram som en av de viktiga punkterna. Det handlar om Natos framtoning som en organisation som värnar om kvinnor. Trots att organisationen i högsta grad styrs av män så vill man framstå som en organisation som genomsyras av ett genusperspektiv - mycket märkligt. Kanske tror man att på så sätt för kvinnor i väst kunna legitimera sina insatser i Irak, Libyen och Afghanistan. Ibland framförs ju till och med att krigen förs för kvinnornas skull. Nato välkomnar medlemsländernas egna initiativ, till exempel nämns fler kvinnor i militären. De flesta fredsorganisationer ser inte detta som ett syfte med FN:s resolution 1325. Deras mål var snarast att få in kvinnor i fredsprocesser som representanter för det civila samhället. Risken är att det militära tar över och att civilsamhällets roll urholkas. Kvinnor som resurser tonas ner på bekostnad av militärens syn på kvinnor som offer i konflikter som måste skyddas. Det var kvinnoorganisationer som tryckte på och lyckades få FN:s säkerhetsråd att anta en resolution om "Kvinnor, fred och säkerhet". I resolutionen betonas framför allt kvinnans roll i konfliktförebyggande arbete, fredsprocesser och återuppbyggnad av samhällen för att nå en hållbar fred. Dessutom handlar 1325 om kvinnors mänskliga rättigheter i krig. Nato och andra militära organisationer håller nu på att utnyttja denna viktiga resolution för sina egna syften. De har upptäckt att för att nå ut till kvinnor och barn måste de göra det med hjälp av kvinnor. Det handlar om att få information om var fienden finns, det vill säga kvinnorna ska spela en viktig roll för underrättelsetjänsten. Eftersom genusfrågor spelar en allt större roll i det västerländska samhället gäller det att appellera till den kvinnliga befolkningen för att få deras demokratiska stöd. Risken är att resolution 1325 om "Kvinnor, fred och säkerhet" tas över av militären och att civilsamhället får en allt mer underordnad roll. Det var inte en sådan utveckling vi kvinnor i olika fredsorganisationer hade tänkt oss. |