|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 21, 25 maj 2012 Miljöpartiet har blivit ett urbant parti S
edan Centern övergett landsbygdens folk var det många som satte sitt hopp till Miljöpartiet. I samband med partiets bildande och under de första åren fick också småbruk och landsbygd en framträdande roll i både partiprogram och i den praktiska politiken. Bland annat hade partiet krav på ett grundavdrag som skulle hjälpa låginkomsttagarna på landsbygden att överleva. Något som också Centern varit inne på. Jag minns att när vi bröt med LRF och startade Småbrukare i Väst i mitten av 1980-talet bestod styrelsen av besvikna före detta centerpartister som sympatiserade med Miljöpartiet. Många ställde också upp och bildade avdelningar och grupper runt om i landet. Det var dessa pionjärer som i dag känner sig oerhört besvikna och i stort sett partipolitiskt hemlösa, då varken Miljöpartiet eller Centern, som de tidigare tillhört, längre bryr sig om hur det går för landsbygden. Riksdagens övriga partier bryr sig inte heller om landsbygden och har egentligen aldrig gjort det. Miljöpartiets tidigare medlemmar och sympatisörer på landsbygden ser i dag både Centern och Miljöpartiet som riktiga svikare. Och det gäller inte bara nonchalansen gentemot landsbygden, utan lika mycket Centerns svek i kärnkraftsfrågan och Miljöpartiets svala engagemang mot kärnkraften. Bland småfolket på landsbygden är motståndet mot kärnkraften nära nog hundraprocentigt. Björn Gillberg, miljöaktivist sedan drygt 40 år, gjorde mig uppmärksammad på ett seminarium om den gröna rörelsen och Miljöpartiet, som hölls på Engelbergs herrgård i Västmanland i fjol höst. Arrangör var brukets ägare Antonia Ax:son Johnson, som samlar eliten från olika delar av samhället till små seminarier med inbjudna deltagare. Moderator var den allestädes närvarande Lotta Gröning. Björn Gillberg talade om betongpartiet (S) som inte ville lyssna, och som på så sätt banade väg för Miljöpartiet. Märkligt att så lite har skrivits om detta ytterst intressanta seminarium. Där deltog Per Gahrton, Birger Schlaug, Carl Schlyter, Lotta Hedström, Stefan Edman, Lennart Daléus med flera. Nuvarande språkröret Åsa Romson satt och såg trängd ut när Birger Schlaug höll sin välformulerade och välförtjänta straffpredikan över Miljöpartiet. - Vem minns någon fråga som Miljöpartiet drev i 2010 års valrörelse?, undrade Schlaug (som enligt egen uppgift gick med i CUF när jag som politisk ledare för CUF i Stockholm angrep Socialdemokraterna från vänster). Nej, det talades bara om att vinna valet och inte säga något som kunde skrämma bort väljare från Socialdemokraterna, sade Schlaug. Lotta Hedströms analys av Det Nya Miljöpartiet var inte mindre kritiskt. Glasklart slog hon fast att "Miljöpartiets grundare på tidigt 1980-tal tillhörde gröna vågen och var naturälskare, fågelskådare, fältbiologer och småbrukare. Sällan renodlade akademiker. Praktiker men inte mötesrävar. Självhushållare som älskade soluppgångar, daggvått gräs, egna nykokta rödbetor och sin egen lilla vindsnurra. Kluriga, mångsysslande, brokiga men inte street-smarta. Den typen av medlemmar är nästan borta nu. Den historiska missen att inte få ihop klimatarbetet med ett värnande om landsbygden är den enskilda fråga som präglat Miljöpartiets opinionsutvecklingsprofil mest. Vi lyckades under tio års tid aldrig nå ut till medlemmar, väljare och den hälft som inte bor i kollektivtrafiktäta samhällen med budskapet att vi inte ville avskaffa bilen, utan bara skaffa fram bättre bränslen. Många av de unga och urbana som var och är tongivande i partiet tycker emellertid inte ens så, och fattade aldrig hur stor frågan var utanför deras synfält." Miljöpartiet inför framtiden - strategier och visioner var rubriken på Åsa Romsons anförande. Björn Gillberg frågade henne vad Miljöpartiet har för program för landsbygden. Det framkom tydligt att (MP) nu är ett urbant parti som satsar på väljarna i storstäderna. Björn Gillbergs kritik mot att Miljöpartiet inte längre bryr sig om småfolket och landsbygdens avfolkning var mycket hård. Det hoppfulla är ändå att det inom (MP) fortfarande finns så etablerade kritiker mot partiets ideologiska förfall. Detta saknas helt inom Centerpartiet. |