|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 20, 18 maj 2012 Matsuveränitet E
nligt en skröna så sa Henry Kissinger en gång: "Folket behärskar man med maten, nationer med vapen, kontinenter med energin och världen med pengar". Att det stämmer kan nog de flesta hålla med om. Fast just maten, livsmedelspolitiken, tycks åtminstone i Sverige vara ett tvisteämne. Förutom att Sveriges livsmedelspolitik helt styrs från Bryssel via CAP (Common Agriculture Policy) så har vi en diskussion hur livsmedelspolitiken ska fungera nationellt. Det faktum är tyvärr inte särskilt svenska folket medvetna om. Det är främst tre begrepp som gäller. Det som man hör mest i media är det nyliberala resonemanget där all form av politisk styrning av livsmedelspolitiken ska upphöra inom EU. Alltså att CAP ska upphöra och den jordbrukspolitiska budgeten ska överföras till annan verksamhet inom EU. Ett förståeligt resonemang i dagens krisiga europeiska ekonomi. Men det innebär också att politiken tappar kontroll och inflytande på en viktig del i Kissingers uttalande, makten över maten. Ty medborgarna i de flesta länder anser och inser att politiken har det genomgripande ansvaret för ett folks livsmedelsförsörjning, och att delegera detta ansvar till de enskilda medborgarna innebär att det politiska systemets legitimitet ifrågasätts. Ett resonemang som förts i Sverige kallas Food Security, matsäkerhet, vilket är en viss skärpning och ett något större ansvar från politikens sida. Det innebär att samhället ska stå för samtliga medborgares ekonomi så till vida att alla ska kunna köpa den mat de behöver. Riktigt vad det innebär i ett krisläge är det väl ingen som är klar på? Är soppköken acceptabel matsäkerhet? Är 100 procent import av livsmedel säkert? Kan man lita på att livsmedelstransporter kommer att fungera i ett krisande Europa och att "remote areas" som Sverige får sin del av kakan den dagen? Ett annat begrepp internationellt, särskilt bland utvecklingsländer, är Food Sovereignty, livsmedelssuveränitet, som syftar till att garantera det politiska lokala inflytandet över varje nations livsmedelsförsörjning oavsett hur situationen är internationellt. De nationer som inte funderat på detta, såsom Madagaskar med flera är i dag utsatta för en rovdrift som kallas landgrabbing. Man förlorar kontrollen över sin livsmedelsförsörjning och folket tvingas ut i skogen för att nyodla medan den rationella jordbruksmarken drivs storskaligt med inriktning på export till ägarnationerna. Med Food Sovereignty hade detta inte kunnat ske, men då detta politiska begrepp inte är särskilt populärt hos världens stormakter så går inte utvecklingen i den riktningen, trots att den politiken skulle minska miljöstörningar och flyktingströmmar. Food Sovereignty innebär att varje nation har rätt att utforma sin livsmedelspolitik efter egna behov, även om det strider mot WTO, de internationella handelsregler som styr världen just nu. Det är däremot ett centralt krav från La Via Campesina, världens största bonderörelse. I motsats till LRF. Nu när Europas jordbrukspolitik tycks haverera kommer de lokala parlamenten tvingas ut i hetluften och ta politiskt ansvar. |