|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 19, 11 maj 2012 Nordkoreas faraonism E
nligt olika beräkningar kan det finnas uppemot 200000 politiska fångar i Nordkorea. En av dem heter Kang Gun. Jag tillhör en grupp som arbetar för hans frigivning. Vi har i flera år försökt ta reda på så mycket som möjligt om förhållandena i landet. Mycket är dokumenterat genom flyktingars berättelser. Sakkunniga med viss insyn i landet har publicerat böcker i ämnet. Man kan själv granska städer, fabriker, gruvor och fångläger genom satellitbilder. Det finns dessutom en mängd filmer på olika webbsidor. De flesta är producerade i Nordkorea och handlar främst om huvudstaden Pyongyang, det stora skyltfönstret mot omvärlden. En av filmerna visar hur man inviger ett luxuöst köpcenter. En välklädd folkmassa får lyssna till några tal utanför ingången innan portarna öppnas. Varuhuset är rymligt, ljust, modernt, tillsynes välförsett. Eleganta rulltrappor leder besökarna mellan våningarna. Hyllorna är fyllda med varor från hela världen. Besökarna släntrar fram mellan diskar och montrar, de pekar och beundrar. Men ingen tycks köpa något. Ingen rör ens varorna. Både varukorgar och kundvagnar saknas. Är alltsammans bara attrapper i en sorts museum som föreställer ett framtida varuhus? En annan film visar nya hotell i Pyongyang. Stora, höga, påkostade byggnader. Praktfulla och eleganta interiörer - men nästan folktomma. Personalen i sina prydliga uniformer står som vakter utmed väggarna. De är som de välklädda kvinnliga trafikpoliserna i Pyongyang som med stor precision i en sorts militär balett dirigerar en nästan obefintlig trafik. Och så alla dessa parader och uppvisningar! Färggranna dräkter, enorma orkestrar, perfekt rena och välpressade uniformer. Noggrann marsch med sprättande ben och armarna orörliga rakt ner efter sidan - en nordkoreansk specialitet som jag inte har sett i något annat land. Flaggor och banderoller och någon sorts vajande dammvippor i lysande färger. 10000-tals statister inför en mycket fåtalig publik. Men föreställningarna visas på nationell tv. Väcker de medborgarnas stolthet över vad landet kan åstadkomma? Eller gör tittarna i tysthet bittra jämförelser med sina egna förhållanden? Och vad kostar den här cirkusen? Hur stora industriella resurser läggs på tillverkning av all denna grannlåt som nästan helt är förbehållen huvudstaden och den privilegierade klassen av militärer och partimedlemmar? Det måste finnas hela fabriker som bara är inriktade på att tillverka kulisser och utrustning för politisk-militära karnevaler. Men hur lever arbetarna som har producerat tygerna och kläderna, plakaten, de praktfulla monumenten, färgerna, de enorma väggmålningarna, alla dessa palats för utställningar, museer och hyllning av ledarna? Vad tänker de framför sina tv-apparater i ett land som i närmare 20 år har levt på gränsen till svältkatastrof, med akut varubrist och ständiga avbrott i tillförseln av el och bränsle? Den Stora Raketen visades oväntat upp för utländsk press. Dess tillverkning har krävt ovanliga kunskaper och betydande materiella resurser. Inom den privilegierade delen av befolkningen måste det alltså finnas åtskilliga begåvningar, välutbildade experter. De som skymtar ser ut att vara nöjda och har det säkert lika bra som kolleger i andra länder. De har försetts med allt de behöver, och en hel del därutöver. Men när raketen nu kraschade riskerar de ansvariga att bestraffas hårt. Godtycket styr. Frågan är om det finns något annat land i världen med en så stor konstruerad och medvetet eftersträvad ojämlikhet mellan olika befolkningsgrupper. Indien är naturligtvis också dramatiskt ojämlikt, och Kina tycks vara på väg att bli det, men där är det inte en del av det politiska programmet. Där är ojämlikheten ett missförhållande som man försöker råda bot på. Att kalla det nordkoreanska systemet för kommunistiskt är grovt vilseledande. Det har sina historiska rötter i en sorts kommunistisk ideologi, men man har avlägsnat sig så långt från ursprunget att det krävs ett nytt ord för att namnge systemet. Begreppet juche duger inte heller, för det täcker bara en liten del av konstruktionen - nämligen den självtillit som ska göra det möjligt att klara sig på egen hand i en fientlig värld. Det närmaste man kan hitta i mänsklighetens historia är kanske systemet under vissa egyptiska faraoner, med en gudomlig härskare, enorma byggnadsprojekt, oerhörd prakt för de privilegierade, ofrihet och fattigdom för det stora flertalet invånare. Nordkoreas faraonism är unik i vår tid och utgör ett brott mot mänskligheten. Kan vi göra annat än vänta på sammanbrottet? |