Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 18, 4 maj 2012
Spöksonatentolkningar
Spöksonaten
August Strindberg
Dramaten x 2
Kulturhuset
Teater: moment
Stockholm
Alla dessa Spöksonater. Det i förstone misstolkade drömspelet var en förelöpare till August Strindbergs magnum opus, Ett drömspel, och ses i dag som ett av hans mest centrala verk. Dess banbrytande form har haft stor betydelse för andra experimentella och modernistiska pjäser inom teaterkonsten. Inte mindre än fyra versioner har givits av Spöksonaten på Stockholms teaterscener under vintern och våren.
Först ut var Dramaten. Den estetiska dödsdansen (ett annat Strindbergstycke) är såväl signerad som signifikativ för regissören och koreografen Mats Ek. Man känner igen sig i hans smått absurdistiska tradition, som han är ganska ensam om i Sverige, med monotona rörelser, oväntade ut- och infall, plötsliga och stappliga danssteg, många brott mot teatertraditionen, men desto närmare den moderna dansen.
Dramatens ensemble spelar både rollerna och den kammarmusik som ledsagar pjäsen, inspirerad av en av Beethovens pianosonater (den i d-moll, op.31, nr 2). Men musiken får här en framträdande roll. Bland annat stapplar eller rullar alla in på scen och gör en högljudd och marschbetonad a capella-tolkning av Valkyrieritten, Wagneroperan som står i pjäsens centrum. Det är van- och egensinnigt, mycket roligt men tragikomiskt.
Kvinnorna gör mansporträtten och tvärtom. Medan männen får ett lätt dragqueendrag över sig, imponerar kvinnorna stort, och man undrar i början om det är en kvinna eller man som spelar. Stina Ekblad är rent förunderlig i sin machotolkning av Hummel. Och Gunnel Fred gestaltar Överstens tillkortakommanden med total maskulin övertygelse. Mats syskon Niklas och Malin är också med. Den sistnämnda går ej att känna igen, vare sig i utseende eller röst: högklassigt skådespeleri.
Passande nog heter en serie experimentella produktioner Satans Strindberg. De är regisserade av Malin Stenberg och kan under våren ses på Dramatens minsta scen Lejonkulan. Hennes version av Spöksonaten skulle bli både snabbare och bättre än Mats Eks. Med Spöksonaten - snabbare och bättre än Mats Ek, sägs Stenberg ha inspirerats av PotatoPotato-konceptet, scenkonstkollektivet i Malmö som sedan några år ger "lite billigare, lite sämre", alltså föreställningar som tolkar andra, där de utmanar världsdramatiken med egna och ibland högst improviserade versioner. Och ja, Stenbergs uppsättning är både billigare och snabbare än Eks. Men den har sina förtjänster i början, då ensemblen prövar sig fram som vore det repetition. Men när de blivit varma i kläderna hastar de fram som vore det undergång. Nej, det blev snarare: Spöksonaten - stressigare och sämre än Mats Ek.
Kulturhuset vill inte vara sämre och bjöd in till en illustrerad livekonsert. Knut Larsson tecknade sin bild av Spöksonaten, och Matti Bye och Mattias Olsson improviserade fram sina toner att ledsaga bilderna. Bye och Olsson har komponerat och spelat in musiken till utställningen Livet är inget för amatörer, där nio svenska serietecknare - inklusive Knut Larsson - gör sina tolkningar av Strindberg och hans verk. Och det kändes på något sätt helt rätt, kongenialt. Larssons seriealbum är starkt präglade av hans unika, lätt surrealistiska stil, som går hand-i-handske med Strindbergs smått bisarra kammarspel. Bye började redan 1989 sin bana som filmpianist med egna stycken ackompanjerande svenska stumfilmsklassiker. Även slagverkaren och tonsättaren Olsson har ägnat sig åt liveframförd stumfilmsmusik.
Det blev en lätt surrealistisk och sömningivande (läs: hypnotisk) före- och framställning, där samspelet gick något förlorat dock. Musikerna fick helt och hållet anpassa sig till tecknaren. Förvisso var det intressant att höra deras tolkning av vad vi alla i publiken såg - frågan är hur mycket tecknaren inspirerades av vad vi hörde?
Teater: moment i Gubbängen söder om Stockholm gör egna, galna och personliga tolkningar av teaterklassiker. Hovregissör Andreas Boonstra gör en version som är både kortare och snabbare än Mats Eks, men längre och krångligare än Malin Stenbergs. Och det handlar mer om kejsarens nya kläder än Beethovens sonater. Boonstra och ensemblen målar upp och presenterar Det Nya: Det nya Folkhemmet; De nya Moderaterna; följaktligen Den nya Spöksonaten. Det blir så tydligt då Hummel (Reinfeldt & Borg ihop) berättar om allt han har varit emot under 1900-talet: avskaffande av dödsstraff, allmän rösträtt, kvinnlig rösträtt - Arkelstens fadäs - och det var ej så värst länge sen. Kängor utdelas till höger - bokstavligen - men även till vänster: en Söderbohemförfattare (Bengt Ohlsson) dyker upp på scen. Också Ek får sig en: i Studentens & Frökens stiliserade fast parodiserade pardans. Och det är lika underbart galet, anarkistiskt, frisinnat och högt i tak som vanligt ute i Gubbängen.
Ingen krönika värd namnet utan lite kritik. Samtliga föreställningar skämtar bort den allvarstyngda tonen i texten. Eller som Studenten säger till Fröken: Ja, det är en komedi, men den handlar om något allvarligt!