|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 16, 20 april 2012 Kokvinnan är död B
ritt Georgsson - Kokvinnan i Peter Gerdehags SVT-dokumentär - och hennes älskade kossor har i flera år varit utsatta för länsstyrelsens närgångna övervakning. Man får lätt en känsla av att myndighetens sociala kompetens i det här fallet, liksom i många andra fall, inte varit av högsta kvalitet. Detta samtidigt som myndigheten anser sig kunna hävda att lagen inte ger utrymme för den flexibilitet som borde vara möjlig när den konfronteras med verklighetens mångfald. Kulturkrocken i det här fallet har inneburit stor psykisk press och ett lidande för Britt, och det har hon fått leva med i flera år. Hur sådan stress påverkar en människas hälsa kan vetenskapen ge klara besked om. Men om nu myndigheten anser att lagen är så tydlig med att det inte finns utrymme för mänskliga hänsyn i tillsynsarbetet, vad nytta gör det då att anklaga myndigheten för oginhet och paragrafrytteri? Måste man inte gå högre upp i sitt ifrågasättande av "världens bästa djurskyddslag" och dess tillämpning. Är det inte dags att angripa ormens huvud och inte bara nafsa den i rumpen? Och därmed lyfta fram den ytterst ansvarige, som kommer undan alldeles för lätt. Den tillsynskultur som utbildats vid länsstyrelser och Jordbruksverket lär nämligen inte gå att ändra på utan att det kommer starka signaler om det från högsta ort. Tyvärr kanske inte Eskil är högsta ort, kanske bara en lame duck, som saknar verklig makt i regeringen, till och med inom sitt eget ansvarsområde? Jag kan ingenting göra, uppges han ha sagt, vid ett möte i Halmstad där djurskyddets ibland amoklöpande mot människorätt var uppe till diskussion. För då får jag foten som landsbygdsminister, glömde han kanske att tillägga? Kokvinnan Britt är nu död, och i hennes fall kan förvisso inte längre någonting göras för att skona henne från den traumatiska stress hon tvingats lida under de senaste åren. Därigenom undkom hon i alla fall landsbygdsministerns (ytterst) bannbulla (= evigt djurförbud - annat gives ej enligt den svenska modellen?) att ta med sig in i evigheten. En snabb död, som förekommer djurförbuden, tycks snart vara enda möjligheten att undgå denna typ av eviga förbannelser för de djurhållare som länsstyrelserna lämnar utan pardon. Antingen detta nu sker på grund av traumatisk stress eller genom att "delinkventen", i sin bottenlösa förtvivlan, sköter om saken genom eget "handaverk" |