|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 15, 13 april 2012 Fromma önskningar för bönder L
RF:s ordförande och regionordföranden i Skåne framför i debatt sina drömmar om bönderna som mättar och värmer Sverige år 2050. Det talas om Sifo-undersökningar som säger att fler än nio av tio anser det viktigt med en levande landsbygd och sju av tio vill ha mat som är producerad lokalt - i landet. Och att den inhemska matproduktionen kommer att kunna öka med två procent om året framöver. Naturligtvis lovvärt att spänna bågen, men har vi inte hört alltför många strängar brista tidigare, med liknande fromma förhoppningar? När vi får facit av den här drömmen är det förstås ingen som kommer att minnas den. Lika litet som någon i dag tycks minnas de visioner som till exempel presenterades inför EU-inträdet 1995, och fler av samma slags brustna strängar sedan dess. Då ansågs vartenda litet skrymsle av svensk åkerjord behövas för att möta övriga EU-länders efterfrågan ("export") på våra rena och fina svenska produkter, vad gällde livsmedel. De svenska förhandlarna krävde, till exempel i den andan, en mjölkkvot på fyra miljoner ton, att jämföra med vår dåvarande produktion på under tre miljoner ton. Vi fick sedan en kvot på 3,3 miljoner ton. Och Sverige är väl det enda land i EU som aldrig fyllt sin kvot, trots att den bantades med nästan en fjärdedel från ursprungskravet. Skribenterna vädjar om politikens hjälp för att "skapa incitament som premierar varor och tjänster som tagits fram med gott djurskydd, miljöhänsyn och arbetsvillkor". Förutsättningarna för att skapade politiska beslut, som fordras, för att uppnå visionen om att svenska bönder ska kunna öka sin matproduktion med två procent om året ser väl egentligen inte särskilt gynnsamma ut. Sedan vi blivit medlemmar i EU har vi förvisso uppnått den eftersträvade möjligheten att "få vara med och påverka". Men i praktiken har svenska politiker inte särskilt stora möjligheter att påverka EU:s "gemensamma" jordbrukspolitik. I alla fall inte så att den explicit gynnar just svensk växtodling och djurhållning. Och var skulle i så fall denna produktionsökning ske? Allt talar för att den i linje med det senaste halvseklets inriktning skulle komma att ske i de animaliefabriker och monokulturer som koncentreras alltmer till de sydligaste delarna av landet, samtidigt som mångfalden minskar i resten av landet, i takt med att småskaligheten där fortsätter att avvecklas. Varvid "Vi får landet att växa" igen - förbuskas? Dock, även om vår möjlighet att påverka den gemensamma jordbrukspolitiken till regionalt förbättrade villkor är begränsad finns det områden där det skulle gå att göra insatser för att gynna svensk landsbygdsutveckling och en mer mångfaldig matproduktion. Samtidigt som det skulle förbättra de "lika villkoren" med övriga medborgare i EU. Och det är till exempel när det gäller beskattningen av låginkomsttagare, vilket landsbygdsbor och bönder, som grupp, i högsta grad är. I de flesta övriga EU-länder är EU:s fattigdomsgräns (under 60 procent av ett lands median-inkomst) ett riktmärke för var man lägger sitt grundavdrag - en inkomst under vilken ingen skatt utgår. I Sverige ligger grundavdraget vid ungefär en sjättedel av den svenska fattigdomsgränsen. Vid ett möte med landsbygdsministern i Örkelljunga i höstas ställdes frågan om han kunde tänka sig att arbeta för en sådan skattereform som därmed skulle förbättra villkoren gentemot övriga EU? Men det avfärdade han utan att vidare motivera varför. Där möjligheten finns till förbättrade villkor saknas uppenbarligen den politiska viljan och i övrigt kan man skylla på CAP- och WTO-regler. |