Miljöpartiet bör värna sin bas

Det gröna genombrottet - Mina trettio år med Miljöpartiet
Per Gahrton
Carlssons

I dag räknar vi både med fortsatt miljökris och ett hyfsat stort Miljöparti i riksdagen. Opinionssiffrorna står sig - superstjärnan Maria Wetterstrands avgång till trots. Så har det inte alltid varit och i Det gröna genombrottet, mina trettio år med Miljöpartiet skildrar miljöpartiveteranen Per Gahrton partiets födelse och dess upp- och nedgångar. Några goda råd inför framtiden levereras också.

Med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson blev Miljöpartiet ett städat alternativ i politiken, men Per Gahrton varnar för allt för ivrig utrensning av de gröna frågor som inte ligger i tiden. (Foto: Benita Eklund)

Det här är en personlig berättelse, det understryker författaren noga, men han låter inte minnet sväva fritt utan använder bland annat sina omfattande dagboksanteckningar och medierapporteringen som underlag. Det blir till en - om än subjektiv - värdefull dokumentation av partiets första decennier.

Boken inleds med en återblick till barndomen och det som han beskriver som ett närmast tvångsmässigt ifrågasättande av omgivningen. Han kallar sig revolutionär i Robert Mertons sociologiska betydelse, där privat frälsning aldrig är tillräckligt om systemet som helhet inte är bra. Men i övrigt är de privata referenserna få och det politiska arbetet står i fokus.

Per Gahrton började sin politiska bana som folkpartist, men tyckte att partiet saknade miljömedvetenhet och insikt om att samhällsmodellen gav alltför många förlorare. Som riksdagsman upplevde han också att det politiska systemet befann sig i ett uselt skick. I en artikel i Expressen från slutet av 1970-talet talar han om riksdagen som en demokratisk bluff där riksdagsledamöterna inte kan agera efter övertygelser. Han drömmer om "en kil som bryter sönder systemet och därmed släpper loss de politiska krafterna i riktning mot en nödvändig ?revolution på svenska?".

Folkomröstningen om kärnkraft 1980 nämns ofta som den avgörande faktorn för Miljöpartiets födelse. Per Gahrton motsätter sig den bilden men tillmäter kärnkraftsfrågan stor betydelse. Bland annat för att den skapade ett djupt folkligt raseri mot makteliten som lade en grund för ett kärnkraftskritiskt parti.

Ett kronologiskt upplägg binder ihop historien, och trots att reflektionerna är många förblir texten sammanhållen och lätt att följa. Små och stora interna beslut vävs ihop med övergripande politiska skeenden. De ständiga strategitankarna engagerar: Vad gynnar partiet? Vad är bra för den egna karriären? Vad blir rätt och vad blir fel?

Det är intensiva år, och under långa perioder är Per Gahrton på gränsen till utbränd, men partiets sköra ställning gör det svårt att pausa.

Rösten från dagboksanteckningarna ställs mot händelserna ur dagens perspektiv, men fortfarande saknas ibland glasklara svar. I många fall blir det också fel hur man än gör, menar Per Gahrton. Tidsandan och hur andra politiska spelare agerar kan vara helt avgörande för utfallet.

De interna turerna kryddas med en del måttfullt politiskt skvaller. Före detta språkröret Birger Schlaug uppges till exempel agera själviskt i många lägen där han borde haft partiets bästa för ögonen. Men med- och motspelarnas positiva sidor lyfts också och boken genomsyras av en tacksamhet till de som arbetat för partiet under åren.

I huvudsak verkar Per Gahr-ton nöjd med hur partiet har utvecklats och sin position i dag där han bland annat agerar utifrån tankesmedjan Cogito. Men han ger också några råd. Det handlar bland annat om att upprätthålla en balans mellan så kallade realos och fundis. Motsättningar mellan de som betonar ideologi och de mer pragmatiska finns i alla partier, men kanske har spelrummet varit ovanligt stort i Miljöpartiet. Ett gott förhållande mellan dessa grupper minskar risken för att antingen bli till "ett mäktigt icke-alternativ" eller ett "maktlöst alternativ" menar Per Gahrton.

Inte ens Miljöpartiet är opåverkat av oligarkins järnlag, skriver han. Men precis som ett fall kan lindras med en fallskärm kan ideologiska grundbultar räddas från att offras på maktens altare. De kritiska rösterna håller riskmedvetandet högt när kompromissvindarna blåser som starkast och kan hindra förluster av viktiga perspektiv. För närvarande tycker han att till exempel tillväxtskepsisen och idén om medborgarlön för en alltför tynande tillvaro.

Per Gahrton har studerat hur andra miljöpartier har överlevt och förespråkar en dubbelstrategi där regeringsduglighet kombineras med en konfliktorienterad retorik mot samhällssystemet som helhet. Den slutsatsen är kanske inte särskilt originell, men bokens erfarenhetsbaserade analys ger också vägledning för hur en sådan strategi kan se ut i praktiken.