Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 30 mars 2012
Skräck och experiment
Frankenstein
av Helena Granström
Regi: Carina Ehrenholm
Medverkande: Helena Sandström,
Andrea Edwards och Karin Bengtsson
Turteatern
Stockholm
På Turteaterns flyer till föreställningen står det FRAN-KEN-STEIN med versaler, alltså Fran för Francine eller Frances, Ken för Kenneth eller Kendal och Stein för Stein. Originalets vetenskapsman kan således likaväl vara en kvinna.
Och följdriktigt nog spelas de tre rollerna av just kvinnor: det är Frankenstein (en kyligt kalkylerande forskare, Andrea Edwards), Monstret (en dreglande, hjärndöd Helena Sandström, som ju i lika hög grad är offret), och Upptäcktsresanden (Karin Bengtsson, som fungerar som en pendang till vetenskapsmannen, då hon hela tiden strävar mot "det okända", läs det outforskade).
Originalet är Mary Shelleys så kallade gotiska roman - med undertiteln The Modern Prometheus - från 1818. Shelley var en riktig 1800-talskändis vars mor hette Mary Wollstonecraf, filosofen and feministen, och fader William Godwin, en av anarkismens urfäder och make till den romantiska poeten P.B. Shelley. Hon hängde och lärde sig nog en del av de andra poeterna inom romantiken (Lord Byron, Coleridge, etc).
Turteaterns tolkning är en fri bearbetning av Helena Granström, poet, dramatiker och kulturjournalist. Inte nog med det: hon har även en magisterexamen i teoretisk fysik och har tidigare doktorerat i matematik. Efter debuten 2008 - den vetenskaps- och civilisationskritiska essän Alltings mått - har hon visat sig vara en av de mer originella författarna på den svenska parnassen. Här hennes resumé av föreställningen:
"Allt är skapat, allting går att skapa. Livet är ingen hemlighet, bara ett recept, exakt rätt antal livlösa partiklar i regelbunden rörelse. Det finns ingen egentlig skillnad mellan det levande och det döda. Det levande skapas, precis som det döda skapas, varje dött ting och varje levande ting finns till för ett syfte, vart och ett har sin rörelse, allt är bara ett enda komplext system, ett enda konstruerat system."
Det hela blir till ett metalitterärt projekt: Shelley tolkar och skriver ner en myt, Granström tolkar och bearbetar romanen och regissören Carina Ehrenholm beskär och iscensätter tolkningen. Som alltid är Turteaterns -Teater Utan Reaktionärer - uppsättning som ny, "fräsch", mycket smart, underfundig och så där lagom skruvad,"crazy" i positiv bemärkelse.
Granström tar i sin tolkning fasta på Prometheusmyten: en mänsklighetens förkämpe, känd för sin intelligens, som stal elden från Zeus och gudarna och gav den till oss dödliga. Marx var starkt präglad av titanen Prometheus och kallade honom "filosofens största helgon och martyr". Upptäcktsresanden, klädd som en bergsbestigare, blir en modern Prometheus. Att bestiga, "besegra" berget blir som att betvinga elden. Fastän de gamla grekerna räknade Prometheus "brott" som ursprunget till konsten och vetenskapen.
Under det givande författarsamtalet efter föreställningen framkommer det att Granström är mer intresserad av att skildra en stämning, ett tillstånd än att berätta en berättelse; att cirkla runt, sedan gå in i det, för att söka förstå det. Och hon ser ofta saker ur ett barnperspektiv. Exempel: barnet lär sig tidigt att bemästra tekniken, men inte att överleva i naturen. I en scen sitter Frankenstein ned med Monstret för att äta fint, gaffeln i vänster hand, kniven i höger, "vett och etikett", men det funkar inte. Monstret stör, och "fina flickor" stör inte, de ska vara till lags, men hon är inte det: Hon slår och hamrar och drar och vrålar och larmar och har sig. En fri själ, med andra ord, inte en lydig robot.
En annan hörnpelare i såväl föreställningen som i Granströms texter är civilisations- och teknikkritik, och med den klimatoro. Allt är bara maskiner, konstruktioner, med en on/off-knapp, det finns inga hemligheter mer. Att exploatera - utvinna mineraler, gaser, likvider ur jordens innandöme - tycks vara människans uppgift. Vi ska bara ha, inte ge, vi vill leva av, inte med jorden och naturen. Och att vi ser oss och vår "civilisation" som mer eller mindre osårbar - när den i själva verket aldrig varit mer sårbar i ett väldigt komplext system som är uppbyggt på och av ettor och nollor - är ett tecken på denna hybris. Granströms texter är idéburna, samtidigt fysiska och metafysiska, och hon avslutar samtalet med sitt favoritcitat om den kollektiva glömskan: "När alla älvar är uppdämda är det väl så en älv ser ut!".