|
Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 13, 30 mars 2012 Integration - på riktigt U
nder åren 1982-2001 tog Sverige emot fler asylsökande än något annat land. Undersökningen gjordes bland 20 länder i Europa och Nordamerika (Hatton & Williamson 2004). År 2008 var 17,9 procent av Sveriges befolkning född utomlands, eller så var bägge föräldrarna födda i andra länder (Statiska Centralbyrån, 2009). Vilka är de som kommer hit? Det handlar om kvotflyktingar enligt FN:s flyktingkommissariat, 1000 - 1800 personer tar Sverige emot om året, och om skyddsbehövande som söker asyl av humanitära skäl (till exempel sjukdom). Den största invandringsandelen till Sverige består av anhöriginvandring. Den så kallade arbetskraftsinvandringen lättades 2008 efter en överenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet. Tidigare spelade arbetsmarknadens organisationer, som fackföreningar (för att skydda lönerna och konkurrens om arbetstillfällen) en avgörande roll liksom näringslivsorganisationer, som såg till arbetsmarknadsläget. Sedan 2008 krävs bara att arbetet är vitt och varaktigt. Arbetstillståndet ska lätt kunna permanentas. Anledningen för detta initiativ såg man i den förestående befolkningsminskningen som gäller för Sverige som för hela västvärlden. (M) och (MP) var ut efter en så effektiv och flexibel reglering av arbetskraftsinvandring som möjligt för att höja Sveriges attraktionskraft. Så förklarade migrationsminister Tobias Billström och dåvarande gruppledare för Miljöpartiet i riksdagen, Mikaela Valtersson, sitt beslut i en DN-debattartikel från 2008 (27/8). Nyckelord var den alltmer globaliserade världen, ett ekonomiskt schackspel äger rum med människor som pjäser. Ytligt sett kan det ändå låta bra. Som ett fantasibygge. Om det fanns arbete åt alla, åtminstone deltid. Så är inte fallet. Den skyhöga arbetslösheten som drabbar ungdomar talar för sig. Hur ska det då finnas arbetstillfällen för de nyanlända med bristfälliga språkkunskaper, bristande kontakter (utan nätverk), kanske tyngda av flykttrauman eller andra svåra upplevelser från hemlandet (varför lämnar man sitt land?). Segregationen (ghettoisering) har inte minskat utan stabiliserat sig. Invandrarpolitiken har havererat, integration i stort sett inte ägt rum. Men det finns vägar. I Laholm har en invandrare, fransmannen Matthieu Kerleroux, tagit initiativ redan under sin tid som SFI-elev (Svenska för invandrare) när han upptäckte hur svårt det var för de flesta nyanlända i kommunen att skapa ett socialt liv: De saknade nätverk, behärskade inte språket, levde isolerade från sin familj, bodde ibland ute på landsbygden med dålig kollektivtrafik till centralorten. Deras ekonomiska tillgångar var begränsade. Det som började med ett antal kulturella arrangemang under semestertiden 2010 blev till allt fler gruppaktiviteter från och med januari 2011 samt en blogg, som skulle främja den sociala sammanhållningen. Matthieu sökte projektpengar tillsammans med kommunens integrationssamordnare för att utveckla det interkulturella utbytet. Han blev projektets samordnare. I oktober 2011 bildades föreningen Laholm utan gränser (LUG) med en interimsstyrelse (nio ledamöter från sju nationaliteter inklusive en svensk som viceordförande). Många och ständigt nya aktiviteter blomstrar upp, stickning och virkning, fotboll, kung-fu, klassisk kinesisk dans, vandringar i skogen med mera. Efter festivalen i februari med mat och fyra timmars program - kulturskoleelever och prästen som trollade var bland artisterna - växte medlemsantalet till 100 personer. Grunden för föreningen bygger på viljan att skapa en känsla av gemenskap med respekt för individuella och kulturella skillnader. Målsättningen är trefaldig:
LUG föddes i tron på att kulturell mångfald är en mycket stor rikedom för oss alla, stod det i verksamhetsberättelsen inför föreningens första årsmöte (24/3). Har Matthieu Keroloux fullbordat sitt uppdrag? - Nästa fas är att bekanta sökande med och slussa in dem i arbetslivet. Det finns många högutbildade bland de nyanlända i Laholm. Under tiden söker vi ständigt nya projektpengar. Att jag är kvar som projektsamordnare är inte avgörande, menar han ödmjukt. Man skulle behöva minst en Matthieu för varje kommun. Det är nämligen föraktfullt att ropa hit massorna och sedan lämna dem vind för våg. Det handlar om våra medmänniskor. |