Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 11, 16 mars 2012
Extraordinär operaupplevelse
Tosca - eller Fascist Javisst!
Giacomo Puccini mm.
Regi Håkan Starkenberg
Reaktorhallen, KTH
Stockholm
Vi hälsas välkomna av en högljudd clown (Margaretha Dalhamn) och stiger sedan 164 trappsteg rätt ner i underjorden eller rättare Reaktorhallen 1 vid KTH. På vägen ner möts vi av handskrivna skyltar som säger "Gubbskäll", "Kärringsnack", "Rösträtt". Inte undra på att en del av besökarna börjar se oroliga ut. Vi sitter ju, slutligen, direkt framför reaktorgropen där uranstavarna en gång var nedsänkta i tungt vatten.
Akustiken är fantastisk, det hörs så fort någon öppnar munnen: högre och fylligare än på en operascen, inte lika ekande och utklingande som i ett kyrkorum. 30 meter upp i det kupol- och domliknande taket står mängder med siffror skrivna, som matematiska formler eller alkemistiska symboler. R1 var Sveriges första kärnreaktor, varifrån uranbrytningen skulle dirigeras. Men i regissören Håkan Starkenbergs mycket fria, lätt anarkistiska tolkning av Giacomo Puccinis odödliga opera Tosca är det ingen som dirigerar. Nej, det finns inte ens en stråkensemble på scen, endast en dragspelare, dirigent och discjocey i ett: David Wahlén.
Efter att den första besvikelsen lagt sig är det bara att konstatera vilket märkligt fullt och fylligt ljud ackordeonet ger: Wahlén gör ett helt orkesterjobb. Sångarensemblen består av fyra solister (tja, Malin Öhrns Tosca sjunger inte - det gör Angela Rotondo - utan hon mimar och har högtalaren på magen) och tolv korister. Toscas örhängen, några av operavärldens allra mest klassiska arior, blandas med pophitar av Carola och Lady Gaga. Puccinis musik punkteras av Pendereckis och Dror Feilers. Fin- och fulkultur mixas hejvilt. Vid ett tillfälle gör hela kören - medlemmar från Tensta gospel och elever från Kulturama - en 1930-talsblues, de slår med järnrör på staketet och piskar upp stämningen. Publiken håller för öronen. Den strikta operaformen är uppstyckad: delar är borttagna, tillkomna eller omkastade. Likaså tolkningen: vem är ond, vem är god?
Polischefen Scarpia (Peter Kajlinger) visar att det bor en liten sadist i envar, vid ett tillfälle blir han en talk show-host som sållar och dissar. Och målaren Cavaradossis (Peter Gröning får utstå mycket på den korta tiden) revolutionära ådra är mer betonad än vanligt, han tillverkar bomber i stället för tavlor och hamnar inför skranket i Scarpias skräniga skrikiga talkshow Fria eller fälla? Publiken får rösta om hans öde. Så kallad direktdemokrati. Ingen vill fälla, några avstår, men de flesta vill att han frisläpps. Fast hur ser det ut i verkligheten, IRL så att säga, där står ju inte rebeller särskilt högt i kurs, kanske först flera hundra år senare (som i en aribaldis eller en Guevaras fall).
Tolkningen berör terrorism, tortyr och totalitärism; fascism, demo-krati och militärism; förutom grundlibrettot används bland annat styrdokument från George W Bushs tid i Washington. Ytterst viktiga frågor ställs: Vad är ett människoliv värt? Hur ser en polisstat av i dag ut? Hur långt får det gå i strävan att lösa brott? Är det rätt med kriminella handlingar för att sätta dit kriminella?
Föreställningen är helt i linje med ensemblens egen ideologiska/idealistiska hållning: "Operakonsten har historiskt sett varit mycket politisk. Mozart, Verdi och Wagner hade alla på sina sätt en politisk agenda, för att nämna ett fåtal exempel. Inom teatern i dag lever på många håll den politiska agendan kvar, men vi anser att den debattväckande kraften inom operan har gått förlorad. Därför vill OperaRepubliken vara en motkraft mot den museala konserveringen av vår fantastiska operakonst."
Fastän Tosca är ett klockrent förstlingsverk, kvarstår frågan hur OperaRepubliken ska lyckas toppa detta? De jobbar på att kunna få ge Orffs opera Månen - en föreställning om forskning, konst och människans outsinliga (vet)girighet - under våren 2013. Då hamnar vi i alla fall bra mycket högre upp än där nere i fascismens, och kärnkraftens, träsk.