Ursprungligen publicerad i Miljömagasinet 12, 23 mars 2012
Svenska dokumentärer publiksuccé
Tempo
Dokumentärfilmsfestival
Stockholm
Tempo har växtvärk. På det 13:de året blir många filmer - främst de svenska, glädjande nog - snabbt utsålda. Och dokumentärfestivalen har definitivt vuxit ur den trånga Victoriadressen. Till nästa år torde man abonnera hela biografen för att mäkta med publiktrycket.
Nyinstiftade priset Stefan Jarl International Documentary Award gick till 5 Broken Cameras av Emad Burnat och Guy Davidi (ett palestinskt-israeliskt samarbete). Vi får följa palestinske lantarbetaren Emad och byn Bil'in på Västbanken genom hans fem kameror - en hel, fyra sönderslagna eller -skjutna - och hans son Gibreel, som blir årsbarn med muren och den första kameran.
Som ett skärsår tvärs genom den lilla byn börjar den israeliska militären bygga en fängelseliknande mur. Vi får se hur motståndet växer, hur fyndig den civila olydnaden tar sig uttryck efter varje fredagsbön, hur obönhörlig den sionistiska armén är, hur de arresterar och skjuter barn och civilia. Hur Bil'in blir en internationell symbol för den fredliga intifadan, hur sympatisörer från hela världen kommer till Bil'ins hjälp, hur Anarchists Against the Wall engagerar sig (vid ett tillfälle ses Dror Feiler med saxofonen i högsta hugg medan kulorna viner). Men Emad och Bil'in vägrar låta sig kuvas trots att bybor arresteras och mördas, Gibreel fyller år efter år, tills de äntligen vinner en liten delseger. 5 Broken Cameras är ett ode till människan att aldrig ge upp, låta sig kuvas, lägga sig ned.
Hedersomnämnandet fick Tora Mårtens för sin lågmälda men högljudda berättelse om två bröders och deras mors kamp för psykiskt tillfrisknande och mammans honnörsord: lycka!
Fernando bor i en icke namngiven Stockholmsförort med sin mor och sin älskade hund. Han har varit med om en psykos. Han dricker och knaprar pillrer. Storebror Paolo har flyttat till Colombia för läkarstudier. Ferdi åker dit för att bli "hel". Det funkar inte. Mami kommer, men Ferdi flyr tillbaka till Sverige, träffar en tjej, de blir med barn. Allt verkar gå bra, men vi vet inte.
Colombianos berättar en ögonblicksbild. Vi vet inte vad som hänt, vi får inte reda på hur det går sedan. Det är något irriterande, men vågat, och mycket skickligt. Filmen är en närgången studie i såväl syskonkärlek som rehabilitering, och varje självutnämnd "coach" borde se den.
Tempo Documentary Award 2012 gick till en film som gått på bio ett tag: At Night I Fly av filmaren och kompositören Michel Wenzer. För tio år sedan gjorde Wenzer ett par kortfilmer om diktaren och fången Spoon Jackson på fängelset New Folsom i Kalifornien. Det tog flera år att komma innanför murarna, men under ett par veckor fick han filma förvånansvärt fritt och fick öppenhjärtiga svar på sina frågor: "Jag kände igen mig i fångarna, att folk skrev av nödvändighet för att bearbeta upplevelser och sin svåra livssituation. Och de kände igen sig i mig, de var bekväma med mig. Men alla ville inte ställa upp, eftersom det kan vara farligt att utmärka sig genom att vara med i en film", berättar Wenzer.
Dokumentären är såtillvida välgjord genom att den liknar en spelfilm. Den är spännande och suggestiv, intelligent och lyrisk, vacker och vedervärdig på samma gång. Den är även en brandfackla i debatten om brott och straff och vård. Fastän konst, kultur och studier bevisligen har en positiv effekt på såväl rehabilitering som meningsfullhet vill USA dra ned på dessa program. Wenzer får oss att se fängelse, straff och fångar på ett nytt sätt.
Kanske inte en brand- men väl en livsfackla är Alla vilda - en film med Birgitta Stenberg, författaren, levnadskonstnären, fritänkaren, beatniktjejen, kommunalpolitikern, drogdebattören etcetera. De två unga filmarna Lisa Belfrage och Marianne Gustavsson har uppenbarligen fullt sjå att hänga med i den 80-åriga krutgummans hårda tempo. Titeln är även den andra delen en självbiografisk svit av Stenberg.
Filmen är utformad som en roadtrip, där Stenberg får första skjutsen av författaren tillika åkaren David Ericsson ner mot Paris. Hon möter dem hon mötte en gång i tiden, då hon likt Kerouac och de andra beatnikarna ville leva och utforska världen i början av 1950-talet, för att sedan skriva om den. Hon ville bli fri bortom rådande normer. Filmen är en lovsång till livet och friheten och om att slå sig lös från det kvävande normativa förtrycket, "den väsande reptilens röst" med Charles Baudelaires ord. Nutid möter dåtid på ett givande vis: Gamla arkivbilder blandas med febriga, jazziga livetoner från Goran Kajfe? och David Österberg. Tyvärr spenderar de i mitt tycke alltför mycket tid i USA, minnena från Europa är intressantare. Den mest rörande episoden äger rum i Rom, där ungdomens kärlek mellan Birgitta och Isabella fortfarande spirar, men den "omöjliga" samkönade kärleken berättar också något om dagens Italien, att inte mycket har hänt på 60 år.
Apropå beatnikar och kvinnor: årets öppningsfilm hette Love Always, Carolyn av Malin Korkeasalo och Maria Ramström. Det var så Carolyn Cassady brukade avsluta sina brev till maken och livslånga kärleken Neal Cassady då han var ute på luffen eller satt inne. Denne beatnik har blivit något av en ikon då han stod som förebild för den vilda Dean Moriarty i Jack Kerouacs episka och epokgörande roman On The Road.
Porträttet av Carolyn är en sorts upprättelse, då alla vill veta hur det var att vara hustru till Cassady och älskare till Kerouac. Inte hur det är att vara Carolyn, i sin egen rätt, att stanna hemma med deras tre barn och vara förälder. Vi får också träffa Carolyns och Neals barn och följa deras olika syn på arvet efter fadern. Filmen är en närgången skildring, och det är märkligt hur nära inpå livet den eljest skygga modern släpper de två svenska filmarna.
Avslutningsvis måste två "konstnärliga" filmer nämnas: Gzim rewind handlar om den osannolika vänskapen mellan den åttaåriga kosovoalbanen och flyktingen Gzim och den unge konststudenten Knutte Wester. Det börjar på en svensk flyktingförläggning uppe i Boliden och slutar åtta år senare i det bitvis sönderbombade barndomshemmet utanför Pristina. Däremellan styckar regissören Wester upp den kronologiska ordningen och gör omtagningar, som för att själv bearbeta det traumatiska. Målaren Wester fyller i de bitar som fattas i historien eller där han inte kunde eller iddes ta upp kameran för sin rädsla att exlpoatera sina vänner, allra helst Gzim, med sina vackra, mörka akvareller. Det är mycket starkt, och mycket vackert, men vemodigt.
Han har kallats akvarellmåleriets okrönte konung. Hans utställning på Valdemarsudde i Stockholm drog 100000 besökare. Men även framgången har sitt pris. Efter år av alkoholmissbruk, depressioner, kontaktannonser och blinddates får konstnären Lars Lerin känna sig älskad igen: Junior/Manoel kommer från en liten by i Brasilien till Arlanda. Tre år senare, i augusti 2009, stundar bröllopet. Men däremellan har de gjort slut och återförenats. Relationen tar många vändningar, men i grunden finns en kärlek som växer sig allt starkare. Fastän det är på svenskens villkor hela tiden, liksom neokolonialistiskt. Det säger även något om äktenskap mellan rika och fattiga. Filmaren Sara Broos skildrar sin farbror ömsint och ibland överseende. För dig naken vann priset för Bästa svenska dokumentär på Göteborgs filmfestival i år.
Samtliga recenserade filmer, förutom den första, är gjorda av unga svenska och i de flesta fallen kvinnliga filmare. Frågan är om inte Sverige är världsmästare i dokumentärfilm. Sett till antal invånare är det inget snack om saken. Och det bästa är att allas vårt SVT sponsrar och visar dem. Så håll utkik i din tv-tablå eller på SVT Play.